ANALYS I januari i år lanserades Sveriges nationella säkerhetsstrategi. En av utmaningarna är att anpassa vårt angreppsätt efter rådande omvärldsläge i den takt som förändringen sker, skriver Thomas Simonsson, utredare av beredskaps- och totalförsvarsfrågor. Vi behöver också anpassa den nationella ledningsförmågan till ett modernt totalförsvar.
Till att börja med: vi kan förstå den nationella säkerhetsstrategin som en del av en nationell riskhanteringsprocess som utgår från målen för vår säkerhet. Riskhantering handlar om att identifiera det som är skyddsvärt, analysera vilka risker och sårbarheter som finns i detta, och besluta om och genomdriva åtgärder för att minska eller eliminera det som hotar.
Regeringen har sedan den 10 december 2015 varit ökat aktiv i sin styrning. Det har kontinuerligt fattas beslut om en rikare flora av författningar, regeringsuppdrag och myndighetsinstruktioner med perspektivet Sveriges säkerhet som inkluderar inför och vid höjd beredskap. Den nationella säkerhetsstrategin utgör ett grunddokument högt upp i hierarkin av styrande dokument. Den beskriver Sveriges nationella intressen och hot mot vår gemensamma säkerhet, det vill säga, vad som är skyddsvärt och vilka typer av hot som riskerar dessa värden. Därmed har den första pusselbiten av den nationella riskhanteringsprocessen kommit på plats. Kvar finns att identifiera vilka åtgärder som ska genomföras för att möta hoten. Inom det offentliga, privata och bland frivilligorganisationerna har styrningen börjat omhändertas med ökande fokus, och förmågan har börjat byggas upp. I detta finns ett antal utmaningar, varav dimensioneringen är en.
Dimensioneringen avgör vilka händelser som utvecklas till kris
En skogsbrand är ingen kris så länge brandkåren har de förutsättningar som krävs. Men om det saknas personal, materiel och effektiva metoder kan händelsen lätt utvecklas till en kris. Det är en fråga om dimensionering och detsamma gäller för samhällets beredskap i stort. Att förbereda för ett modernt krig eller krigsliknande situation kräver mer än vad dagens krissystem kan svara upp mot. Dimensionerar vi därmed för en krigsberedskap kommer en stor del av det som faller inom dagens krisberedskap att kunna hanteras i samma system. Bonuseffekten är ett samhälle med större robusthet och resiliens.
Sveriges startläge är en väl utvecklad krisberedskap
Vi har under ett antal årtionden ökat vår krisberedskapsförmåga. Det dimensionerande under de här åren har varit de samhällskriser som vi ställts inför: händelser som Estonia-katastrofen 1994, branden i Göteborg 1998, stormen Gudrun 2005, tsunamin 2014, Västmanlandbranden 2014, flyktingsituationen 2015, och händelser som den tragiska bussolyckan i år utanför Sveg den 2 april följt av terrorattacken i Stockholm den 7 april.
Sverige är väl rustat för inrikes regionala händelser och vi hanterar dem väl. Jag har precis fått ta del av imponerande exempel på detta från Östersund i deras samarbete kring Trygghetens hus. Motsvarande positiva exempel finns i Samverkan Stockholmsregionen och i hanterandet efter den 7 april.
Utmaningen är att röra oss från krisberedskap till krigsberedskap
Nu har vi ett nytt säkerhetspolitiskt läge med en annan dimensionerande hotbild. Jag utelämnar här en grundligare beskrivning av utmaningarna, men vill ändå nämna att det finns risker i och med ett ifrågasatt EU-samarbete, ökande nationalism och protektionism samt en ifrågasatt världsordning. Bilden kan målas betydligt mer nyansrikt än så, men gemensamt för de här uppräknade riskerna är att vi inte bör anta att säkerhetshoten inte är av inrikes regional storlek. Händelser behöver snarare hanteras med nationell förmåga och har mycket troligt internationella beroendekedjor och utgångspunkter.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skriver tillsammans med Försvarsmakten i deras gemensamma grundsyn att det som ska dimensionera våra åtgärder inför höjd beredskap är vad Försvarets forskningsinstitut beskriver som typfall 4. Typfall 4 är ett överraskande och snabbt angrepp mot viktig infrastruktur som inbegriper fjärrstridsmedel och främmande trupp i Sverige. Vi kan inte antas vara ett militärt slutmål i sig utan geografiskt utgör vi en bricka i ett större militärgeografiskt spel. Låter det skrämmande? Overkligt? Ja, jag vet. Och i detta finns ytterligare en utmaning: som nation behöver vi utöka vår bild av vad som skulle kunna vara det värsta möjliga scenariot. Om vi inte gör det kommer vi inte heller att kunna hitta motivation till att förbereda oss inför det. Och om det värsta händer kommer inte vår beredskap att vara god, och våra värden och nationella intressen påverkas därefter.
Vår metod bör rymmas i ett system – ett totalförsvar
Begreppet totalförsvar beskrivs bestå av militärt och civilt försvar. Traditionellt förstås begreppet som något som sätts igång när regeringen beslutar om höjd beredskap då krigsfaran är nära förestående eller om krigshandlingar pågår. Idag används inte endast traditionella krigsmetoder, utan även metoder som exempelvis påverkansoperationer i Ukraina och under det amerikanska presidentvalet. Sådana metoder gör att den traditionella uppdelningen mellan två krishanteringssystem (en för kriser och en för krig) blir, om inte irrelevant så ineffektiv för att möta de händelser som vi ställs inför. Vårt agerande behöver vara sömlöst i ett och samma system oavsett händelse eller hotbild.
Endast det enkla är möjligt
Ta en titt på de hot som anges i den nationella säkerhetsstrategin. Totalförsvaret bör förstås som det totala försvaret mot alla hottyperna och med det militära hotet som dimensionerande. Det innebär i praktiken att vi, alla offentliga, privata, och frivilliga aktörer, fokuserar på ett system för att öka vår förmåga att möta hela hotskalan, oavsett vad som händer. Enkelhet i vår planering och vårt agerande är grundläggande. Jag föreslår att vi adderar enkelhetsprincipen till Sveriges tre grundläggande principer för vår krisberedskap, om inte i formell mening så i vårt angreppssätt. När osäkerheten och komplexiteten ökar är endast det enkla möjligt. Och detta gäller särskilt under snabba förlopp, störda förhållanden, med många aktörer – oavsett om händelsen är en storm, en skogsbrand, en cyberattack, en terroristattack eller en öppen militär aktion.
Förvaltningsmodell inför och efter – nationell operativ ledningsmodell i en händelse
Regeringen styr riket och behöver kunna göra det i olika tempon. För förvaltning har vi en styrmodell som fungerar och möter de krav som en demokrati och ett rättssamhälle ställer. Men vi kan ha en utmaning när det kommer till tidskritiska nationella händelser som berör stora delar av samhället samtidigt.
Kan regeringen få in ett beslutsunderlag från alla myndigheter och länsstyrelser inom den tidsrymd som händelsen kräver i de värsta scenarier vi föreställer oss, eller inte? Frågan ställs ur perspektivet vilken förmåga har vi faktiskt och hur förberedda är vi?
Kan sedan aktörerna tidskritiskt omhänderta de beslut som regeringen fattar? Är det klarlagt vilka rapporteringsvägar och sammanställningsmetoder av rätt information till rätt mottagare som ska användas? Kan Sverige ledas effektivt vid tidskritiska händelser under störda förhållanden under vilka hela samhället och alla samhällssektorer påverkas? De här är retoriska frågor, för de utgör grunden till ett Sverige kapabelt att hantera nationella händelser, oavsett vad som händer. Ledningsförmågan är grundläggande. Och för detta behöver Sverige en prövad nationell operativ ledningsmodell med robusta och säkra kommunikationsvägar.
Försvarsviljan är central
Förståelsen och förankringen hos oss som lever i Sverige kring vilka värden som hotas och hur dessa kan skyddas är central. Den 7 april 2017 kom Sverige samman. I stort som smått öppnade vi upp våra ögon för vad som är skyddsvärt: vårt samhälle, våra grundläggande värderingar och alla vi som bor här i gemenskap. Vår trygghet och vårt samhälle upplevdes som hotade. Sverige svarade med ökad känsla av samhörighet samtidigt som politikens riskhantering svarade med förslag om nya åtgärder. Det svenska systemet fungerar, men vi behöver ta höjd för det nya omvärldsläget i den takt som förändringen sker och hotbilden utvecklas. Och här behöver hela samhället, på de alla olika nivåer där vi finns, fortsätta att bli medvetna och engagera oss inom vår pusselbit.
De hot vi har att möta är långt ifrån endast militära. Klimatförändringar, hot mot vår hälsa, brottslighet, mot vår infrastruktur, mot våra samhällsviktiga funktioner. Vi har bara de resurser vi har. Vi är bara vi. Det handlar om att öka motståndskraften i stort som smått. I vår egen beredskap, i vårt civilkurage, i vårt medvetande, i våra beslut. Sverige tillhör oss som delar de grundläggande värderingar som vi fortsätter bygga och utveckla vår gemenskap ifrån. Och detta vårt Sverige är värt att försvara.
Thomas Simonsson
Thomas är statsvetare med inriktning mot säkerhetspolitik och tjänsteman vid en av myndigheterna med särskilt ansvar kring Sveriges krisberedskap inför och vid höjd beredskap.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.
Lämna ett svar