Avväpnande, demobilisering och återanpassning av kvinnliga stridande – lärdomar från Nepal

ANALYS Mellan 1999-2006 stred många kvinnor i maoistiska gerillagruppen (PLA) på samma villkor som män mot den rojalistiska armén. Efter konfliktens slut blev de dock åter förvisade till den traditionella nepalesiska kvinnorollen och man missade därmed en viktig möjlighet för förändring, skriver redaktör Annette Lyth som arbetade i Nepal 2007-2009.

Kvinnor har historiskt sett sällan varit involverade i vare sig planerande och implementerande av avväpnande, demobilisering och återanpassande processer, trots att de kan bidra på många olika sett. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd därför resolution 1325 om Kvinnor, Fred och Säkerhet med det explicita syftet att ändra på exkluderandet av kvinnor i fredsarbete. Resolutionen understryker vikten av att kvinnor involveras som aktörer i fredsförhandlingar och fredsbyggande. Den uppmanar också alla berörda att:

”när de förhandlar och genomför fredsavtal, anta ett jämställdhetsperspektiv som bland annat beaktar följande: a) kvinnors och flickors särskilda behov vid repatriering och återflyttning för rehabilitering, återanpassning och återuppbyggande efter konflikt…”

Trots att det nepalesiska fredsavtalet slöts 2006, det vill säga sex år efter resolution 1325, involverades dock inte de maoistgerillans kvinnliga medlemmarna i planeringen för återanpassningsprocessen och inte heller fick de något särskilt stöd.

Bakgrund

Nepal är ett av världens fattigaste länder som fram till 2006 var det enda landet i världen med hinduism som statsreligion. Det är också ett mycket ojämlikt samhälle med uttalad diskriminering mellan kvinnor och män samt mellan olika etniska grupper och kast. De flesta nepalesiska kvinnor håller sig inom hemmets ramar och förvägras därmed utbildning, ekonomisk självständighet, politiskt deltagande och hälsovård. Kvinnans ställning i samhället är låg även om det i viss mån skiljer mellan olika etniska grupper och kast. Generellt är kvinnor bland den hinduiska befolkningen i låglandet Terai mer förtryckta och har mindre frihet än kvinnorna bland den tibetanska bergsbefolkningen. Våld mot kvinnor i hemmet är mycket vanligt och det är svårt för kvinnor att få skydd genom rättsapparaten. Det finns flera traditionella regler som föreskriver hur kvinnor ska leva. Ett exempel på en sådan tradition är chaupadi, som föreskriver att kvinnor förvisas till koskjul under menstruation och efter att de fött barn, eftersom de då ses som orena. En annan tradition föreskriver att änkor inte får bära röda kläder (den traditionella färgen för gifta kvinnor) och inte få gå utanför huset, vilket innebär i princip att de inte någon möjlighet att försörja sig.

Konfliktens start

Den maoistiska gerillan PLA inledde 1996 ett väpnat uppror i protest mot diskriminering, ojämlikhet och mot att all makt var centraliserad hos eliten i Kathmandu. Upproret varade i nästan ett decennium och under den perioden lyckades PLA relativt snabbt ta kontroll över stora delar av den nepalesiska landsbygden. Ett stort antal rebellsoldater mobiliserades, några genom tvångsrekrytering, men många av de fattiga på landsbygden som länge känt sig förtryckta och förbisedda av makthavarna anslöt sig också frivilligt.

Som redan nämnt vände sig maoisterna också emot gender diskriminering. Till exempel går det att läsa i deras kravlista till den dåvarande nepalesiska regeringen att “[p]atriarchal exploitation and discrimination against women should be stopped. Daughters should be allowed access to paternal property”. De kämpade för lika lön för lika arbete och för att skydda kvinnor med lägre kast mot sexuell exploatering. Det är därför inte så konstigt att kvinnor drogs till maoisterna som en möjlighet att protestera mot och bekämpa den diskriminering de utsattes och fortfarande utsätts för. Enligt maoisterna själva utgjorde cirka 40% av deras trupper av kvinnor, det har dock aldrig blivit objektivt bekräftat.

Kvinnor i PLA

I PLA klippte kvinnorna av sitt långa hår, klädde sig i samma kläder som männen och fick nya revolutionära namn istället för de traditionella hinduiska. De deltog i allt slags arbete och på samma villkor som männen. Det var en helt ny erfarenhet för de här kvinnorna och det innebar också att de blev emanciperade på ett sätt som tidigare inte varit möjligt i det traditionella nepalesiska samhälle. Många kvinnor som deltog utrycker också stolthet över vad de åstadkom under konflikten. De flesta kvinnor var unga, många under 20 år, och kom från de traditionellt exkluderade etniska och marginaliserade grupperna när de rekryterades av maoisterna. Deltagandet i PLA bidrog därmed med att bryta ned stereotyper av kvinnor som passiva och försvarslösa. Det påverkade inte bara kvinnorna i PLA utan även de i byarna som fick helt nya förebilder i de aktiva kvinnorna som deltog i konflikten.

I de områden som styrdes av PLA förbättrades situationen för kvinnorna på flera sätt. Våld mot kvinnor och barn förbjöds liksom barnäktenskap, prostitution, utom-äktenskapliga förbindelser, alkohol och spel. Det fanns också arbete med att motverka vissa traditioner, till exempel bruket av chaupadi minskade dramatiskt i de områden som styrdes av maoisterna. Tyvärr återinfördes det i de flesta områdena efter konfliktens slut eftersom man inte lyckades behålla den positiva förändringen. Sexuellt våld mot civilbefolkningen verkar inte ha förekommit i någon större utsträckning, vilket också stämmer med erfarenheter från andra vänstergerillor med uttalad jämställdhetsagenda.

 Efter konfliktens slut

Efter att fredsavtalet slöts samlades de demobiliserade stridande i läger medan i väntan på att återanpassningsprocessen skulle börja. Där blev de sittandes i två år medan demobiliseringsprocessen förhandlades mellan maoisterna, regering och de FN-organ som skulle stötta processen. När FN genomförde sin verifieringsprocess för att fastställa vilka av maoisternas trupper som var kvalificerade för att söka till den nepalesiska armén eller att få återanpassningsstöd, utgjorde den kvinnliga delen ungefär 20 % kvinnor, betydligt mindre än vad maoisterna själva uppgett. Till viss del kan det förklaras med att många kvinnor valde att återvända direkt hem under mer lågmälda förhållanden istället för att gå in i lägren.

Slutet på konflikten blev en besvikelse för de flesta kvinnor i PLA. Trots att kvinnor spelat en mycket aktiv roll under konflikten var de inte involverade i fredsförhandlingarna år 2005 och inte heller i de efterföljande diskussionerna. Kvinnliga stridande blev därmed utestängda från diskussionerna om rehabilitering och återanpassning av soldater. När de återvände hem möttes de med misstro av sina familjer och samhällen. En av maoisternas strategier för att stärka den sociala och ideologiska socialiseringsprocessen var att förbjuda nya rekryter från att återvända hem under flera månader. Det tolkades av de lokala samhällena som att de här kvinnorna var moraliskt korrupta och i vissa fall vägrade familjer och samhällen att låta dem återvända. De kvinnor som valt att inte återvända själva efter konfliktens slut, utan istället valde att gå in i lägren, blev anklagade för syndigt samboende med män. Kvinnliga stridande drabbades på så sätt av dubbla stigma; först för att de varit medlemmar i väpnad grupp och sedan för att de brutit mot socio-kulturella normer för kvinnor.

Lärdomar

Det nepalesiska exemplet kan bara klassificeras som en förlorad möjlighet att bygga på positiva förändringar som skett under konflikt och därmed ändra på könsroller och attityder i samhället. Det är svårt att överskatta modet hos de unga kvinnorna som gick med i den maoistiska gerillan för att bekämpa diskriminering i ett samhälle som normalt sett inte ens låter kvinnorna lämna hemmet ensamma. De här kvinnorna representerade en helt ny slags genderroll med en mer aktiv och publikt deltagande kvinnoroll och kunde om de hade fått chansen blivit ledare i sina lokala samhällen. Istället sveks dessa kvinnor av sina egna ledare som inte involverade dem i fredsförhandlingar eller förhandlingar om demobilisering och återintegrering. De sveks också av FN som var den huvudansvarige för återintegreringsstödet och som trots FN säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnors deltagande i fredsprocesser underlät att stöda återvändande kvinnor i ledarroller.

Avväpnande, demobilisering och återanpassning av kvinnliga stridande är just nu mycket aktuellt med fredsfördraget som just slutits i Colombia. Liksom PLA i Nepal är FARC en vänstergrupp med en uttalad strategi att bekämpa diskriminering och ojämlikhet Båda har ett stort antal kvinnor i sina led, uppskattningsvis 30 % i FARC, och  där kvinnor genom sitt engagemang i gerillan bröt mot flera sociala normer i det traditionella samhällena. Liksom i Nepal stöds återanpassningsprocessen av FN tillsammans med regeringen och det återstår att se om man lyckas bättre denna gång med att förvalta kvinnors aktörskap.

Annette Lyth

Annette Lyth är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.