BEGREPPSSKOLAN Avsiktlig förstörelse av kulturarv kan vara ett krigsbrott – eller rent av ett brott mot mänskligheten. Martin Hamilton forskare i internationell rätt, beskriver hur förstörelse av kulturegendom har kommit att bli en krigsförbrytelse.
Under de senaste åren har det upprepade gånger rapporterats om Islamiska Statens (IS) avsiktliga försök till att utplåna alla spår av andra kulturer i Irak och Syrien. Extra alarmerande är också att många av kulturföremålen är hela städer som finns med på UNESCO:s världsarvslista och därför kan det argumenteras vara ett kulturarv för hela mänskligheten. Dessvärre pratas det mindre om i medierna att avsiktlig förstörelse av kulturarv kan vara ett krigsbrott, eller rent av ett brott mot mänskligheten.
Kulturegendom under väpnad konflikt är juridiskt skyddade i enlighet med internationell rätt genom ett antal traktat. Men trots att kulturella föremål alltid har varit mål för förstörelse eller plundring under väpnade konflikter skulle det dröja ända till 1900-talet och ta två världskrig innan merparten av dessa traktat kom på plats.
Nöten att knäcka: distinktionen mellan civila och militära objekt
Under 1500- och 1600-talet var plundring och förstörelse mer eller mindre accepterat. En stor anledning var att man inte gjorde skillnad på civila och militära objekt. Det var inte förrän under 1700-talet som man på allvar började tänka i dessa termer ur ett juridiskt perspektiv. Både Emer de Vattel, jurist och författare, och filosofen Jean-Jacques Rousseau skrev om betydelsen om att militär måste strikt följa distinktionen mellan militära och civila mål vid väpnad konflikt. Deras idéer förankrades snabbt inom den aristokratiska militära eliten. All förstörelse av fiendens kultur som inte riktar sig mot att säkra segern och slutet på kriget skulle vara olagligt. Däremot var kulturella föremål eller objekt som skulle kunna ha en militär betydelse på grund av sin funktion och läge fortfarande ett lagligt mål för förstörelse.
The Lieber Code
Det skulle dröja nästan ytterligare hundra år innan det första internationella juridiska genombrottet. 1863 kom Francis Liebers Instructions for the Government of Armies of the United States in the Field, mer känt som “the Lieber Code”. Det var det första juridiska dokumentet som på allvar tog upp distinktionen mellan militära och civila objekt, vad som var tillåtet att anfalla/förstöra och vad som var olagligt. The Lieber Code var implementerad av den amerikanska armén fram till 1914 då en uppdaterad version, fortfarande baserad på the Lieber Code, antogs.
Liebers nyskapande arbete ledde till att både jurister och världsledare började tänka i andra banor om de lagar som ska råda under en väpnad konflikt. Haagkonventionen från 1907 är bara ett exempel. 1907-års Haagkonvention tar också specifikt upp beskyddandet av kulturella föremål. Exempelvis fastställer paragraf 27 att alla nödvändiga åtgärder bör vidtagas
”för att i möjligaste mån skona byggnader avsedda för gudstjänst, konst, vetenskap och välgörenhet, historiska monument (…) under förutsättning att dessa byggnader och platser icke samtidigt användas för militärt ändamål”.
Trots detta blev förödelsen stor under först världskriget. En av anledningarna var att just det militära ändamålet. De stridande parterna hävdade att förstörelsen de förorsakat på kulturella föremål var lagligt eftersom föremålen användes för militärt ändamål vid tidpunkten för förstörelsen.
Det relativt nyetablerade International Museum Office (1926–1946) fick i uppdrag att se över skyddet för kulturegendom under väpnad konflikt samt att täppa till de kryphål som man ansåg att 1907-års Haagkonvention hade. Det här var ett svar på all ödeläggelse som skedde under första världskriget, samt liknande förstörelser under det spanska inbördeskriget. Tyvärr hann man inte komma så långt innan krig återigen bröt ut i Europa.
Andra världskriget
Andra världskriget blev värre än det första på många sätt: inte minst förstörelsen eller plundringen av kulturella föremål. Nazisternas skövling, plundring och förstörelse av kulturella föremål var till och med värre än den som Napoleon hade ägnat sig åt. Även Sovjetunionen, som hade förlorat mängder av kulturella föremål genom nazisternas plundring, ansåg sig ha rätt att ”ta tillbaka” sitt kulturarv. Problemet var bara att de inte enbart tog tillbaka det som de en gång förlorat utan plundrade friskt både polska och tyska kulturföremål under fälttågen mot Berlin.
Den Internationella Militärtribunalen, som upprättades i Nürnberg efter kriget, fastslog att ”plunder of public or private property, wanton destruction of cities, towns or villages, or devastation not justified by military necessity” skulle anses vara ett krigsbrott enligt internationell rätt. I sin slutgiltiga dom kom tribunalen fram till att viss plundring och förstörelse av kulturegendom som skett efter 1 september 1939 också var ett brott mot mänskligheten. Detta kan ytterligare ses i domen mot Alfred Rosenberg, Hitlers Reichsminister för de ockuperade östra territorierna, som dömdes till döden för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i samband med förstörelse av kulturegendom. Han hängdes på 16 oktober 1946.
En internationell konvention som skydd av kulturegendom under väpnad konflikt
Det är nu som vi ser dagens ljus för de internationella regler som idag reglerar skyddet av kulturegendom under väpnade konflikter. De är en direkt reaktion på den stora förstörelse och plundring av det europeiska kulturarvet under andra världskriget. 1954 antogs Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter, även kallad kulturkonventionen. Den var ett resultat av långvariga insatser under loppet av nästan ett sekel som börjar med 1863 med Lieber Code och fortsatte med Haagkonventionen från 1907 och slutar 1938 med ett utkast till den konvention som utarbetats av experterna från International Museum Office. Konventionen var en dröm för många och en upprättelse för de filosofer och jurister som under loppet av århundraden uttryckt behovet av en sådan konvention. Alla dessa har otvivelaktigt satt sin prägel på de lagar vi har idag.
Syftet med kulturkonventionen var att ta itu med de uppenbara brister som 1907-års Haagkonvention hade och komplettera Genèvekonventionerna från 1949 genom att ge ett mer omfattande skydd. Struktureringen av dess centrala skyddsåtgärder krävde en nästan omöjlig balansgång mellan de militära intressena på ena sidan, och skyddet av kulturegendom på andra sidan. Entusiasmen för mänskliga rättigheter och humanitär rätt som följde under efterkrigstiden var det som möjliggjorde en sådan balansgång. Konventionen gav stora förhoppningar och ansågs vara ett instrument av stor betydelse för hela jordens befolkning.
Genom att ansluta sig till konventionen så förbinder sig parterna att skydda och respektera kulturegendom under både internationella och icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation. Under fredstid är parterna skyldiga att förbereda skyddet för kulturegendom. I konventionen finns det två graderingar av skyddet av kulturegendom. Ett allmänt skydd där det är upp till varje enskild stat att bedöma vad som är viktigt för landets kulturella arv och ett skydd som speciellt avser de kulturarv som anses vara av sådan vikt att de betraktas som särskilt värdefulla för mänskligheten.
Undantaget: militär nödvändighet
I konventionen finns också ett undantag från skyddet; åberopandet av militär nödvändighet. Undantaget gäller dock enbart kulturegendom som faller under det allmänna skyddet och inte de som faller under det speciella skyddet. Till konventionen hör också två tilläggsprotokoll där tilläggsprotokoll I från 1954 inriktar sig på att förhindra utförseln av kulturegendom från ett ockuperat territorium. Tilläggsprotokoll II från 1999 är ett komplement till kulturkonventionen och förbättrar skyddet genom tillämpningen under icke-internationella väpnade konflikter, definition av brott mot konventionen och protokollet samt krav på kriminalisering av sådana brott.
Det skulle dock dröja nästan ytterligare 50 år efter kulturkonventionens upprättande innan en internationell domstol på allvar bemöter eventuella brott mot kulturegendom som begåtts under en väpnad konflikt. 2008 tar den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) upp den förstörelse som skett under kriget på Balkan under 1990-talet och ger därmed ett utlåtande på hur 1954-års kulturkonvention ska tolkas. Under rättegången mot bland annat Pavel Strugar fastställer tribunalen att det är ett krigsbrott att avsiktligt attackera kulturegendom utan att påvisa att det föreligger någon militär nödvändighet. I vissa fall kan det också anses som ett brott mot mänskligheten.
Den senaste i raden av domstolsmål kommer från den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). Målet handlade om den förstörelse som skedde mot nio muslimska mausoleer i Timbuktu 2012. Det är första gången som ICC tar upp ett mål rörande konflikten i Mali och första gången det rör förstörelse av kulturegendom. Den anklagade, Al Mahdi, stod åtalad för att avsiktligt ha förstört dessa kulturegendomar utan att de haft någon anknytning till den pågående väpnade konflikten. Al Mahdi erkände brottet och blev i september 2016 dömd till nio års fängelse för krigsbrott.
Även om skyddet för kulturella föremål har tagit en lång tid att materialiserats, så har dess skydd genomgått en enorm utvecklingsresa under de senaste årtiondena. Idag har vi flera vägledande domslut från både ICTY och ICC rörande förstörelse av kulturella föremål under väpnade konflikter. Vidare är också 1954-års kulturkonvention signerat och ratificerat eller ansluten av 128 länder och anses också därutöver utgöra en del av den internationella sedvanerätten.
Martin Hamilton
Martin är undervisar i operativ juridik på de militära programmet vid Folkrättscentrum på Försvarshögskolan. Han har disputerat i internationell rätt från University of Kent i England där hans avhandling behandlade konceptet kulturellt folkmord. Martin har också en Master of Laws i internationell rätt och internationella relationer samt en BA (hons) i Konflikt, Fred och Säkerhet. Han har även jobbat internationellt bland annat vid the European Bank for Reconstruction and Development i London.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.
Lämna ett svar