Idag de – i morgon vi? Hur stillas människors oro?

DEBATT I del tre i serien om populismen beskriver Sten Tolgfors den oro och det missnöje som till del ligger till grund för populismens framväxt. Än viktigare än så, texten diskuterar även högerpopulismens konsekvenser och vad de etablerade politiska partierna kan göra för att mota tillbaka den och återvinna förtroendet.

Den idémässiga grund som präglar högerpopulismen internationellt är kritisk till aborter, homosexuellas rättigheter och feminism. Den är hierarkisk och konformistisk, inåt- och bakåtblickande. Den fokuserar på nationer. Den fokuserar också på gränser, både för dessa nationer och för vilka människor och grupper som hör till respektive inte anses höra till dem. Den är kritisk mot demokratiska samarbeten såsom EU och Nato. Däremot står den Ryssland nära. Den tar spjärn mot den liberaldemokratiska grund som västeuropeiska samhällen vilar på.

Om centrifugalkraften som ligger i ett sådant förhållningssätt på allvar får fäste i samhället och politiken, så kommer samhället att dras isär. Istället för att få människor med i arbetet för att lösa samhällsproblem, så riskerar de att göras synonyma med samhällsproblem. Den ena gruppen efter den andra riskerar då att hamna vid sidan av resan mot framtiden. Men samhällsproblemen lär inte försvinna för det, oavsett om människor exkluderas. Människor är mer och annat än blott en funktion av tillskriven grupptillhörighet.

En djupgående problematik, om denna centrifugalkraft accepteras, är att det lär börja med att en grupp pekas ut – men det lär inte sluta med att en grupp pekas ut.

Principgenombrottet sker om det accepteras att människor delas in i ovanifrån definierade grupper som tillskrivs negativa egenskaper eller karaktäristika. Människor upphör då att betraktas främst som individer. Därmed bedöms de inte längre utifrån sina egna handlingar och värderingar, utan utifrån uppfattade egenskaper hos den grupp de anses ingå i. De egna möjligheterna i livet, liksom det egna ansvaret för livet, förtvinar.

Så länge man inte själv ingår i den grupp som för ögonblicket pekas ut som del i landets problem, så kanske det inte upplevs vara så allvarligt. Men om det är etnisk bakgrund, som främst problematiseras och diskuteras idag, så riskerar det att vara också andra grupptillhörigheter imorgon. Det är skälet att denna serie om populismens inverkan på Sverige och det politiska landskapet inleddes med en genomgång av ideologin som utmärker den. Så även om resonemanget gäller någon annan idag, kan du vara säker på att inte en grupp som du själv tillhör eller står nära kommer att tillhöra de utpekade imorgon? I generalisering står inte lösningar på Sveriges utmaningar att finna och lösningar är det politiken måste inriktas på att utveckla.

Oro inför framtiden

Många människor i Sverige känner pessimism inför framtiden och är missnöjda med hur politiken hanterar utmaningar i samhällsutvecklingen. De kan uppleva otrygghet eller specifika hot i sin vardag, som t.ex. risken att drabbas av brott. Oron är av olika slag och kan eller ska varken jämföras eller graderas. Politiken behöver istället ta oron på allvar och agera för att stilla den.

Den bristande framtidstro som finns i samhället och kanske misstro mot etablerade partier är både en förutsättning för och en konsekvens av populismen. I ett otryggt samhälle kan de politiska svängningarna bli stora.

Människor kan känna rädsla inför samhällsutvecklingen – men partier har inte råd att vara rädda. De måste istället vara trygga nog att leda utvecklingen.

Men någon gång sommaren 2015 verkar de etablerade partierna ha förlorat det politiska problemformuleringsprivilegiet. Flyktingkrisen hösten 2015 accentuerade detta. Misstron och oron fick på allvar fäste i samhällsdebatten, söndrade framtidstro och destabiliserade det politiska systemet. När oron och misstron tagit sig in i samhällsklimatet är de lika svåra som viktiga att få väck. Men hur ser oron ut?

Låt oss börja med Sverige, även om strömningarna som kommer att framgå nedan är likartade i hela västvärlden. Känslan går att sammanfatta med att nästan alla anser att Sverige är ett bra land att bo i – men att många är negativa till utvecklingen och framtiden.

• Nio av tio tillfrågade tycker att Sverige är ett mycket bra eller ganska bra land att leva i – men hela fyra av tio tror att det kommer att bli mycket eller något sämre om 5 år. Fyra av tio tror att det kommer att förbli ungefär som idag. Men anmärkningsvärt är att bara 18% av de tillfrågade tror att det kommer att bli bättre i Sverige. (MSB Opinioner 2016)
• Andra undersökningar redovisar än mer framtidsnegativa siffror när frågan ställs om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. 78% av de tillfrågade anser att utvecklingen går åt fel håll, bara 22% anser att den går åt rätt håll. (WEF 12/1 2017)
• Andra mätningar är mer balanserade och redovisar att 39% anser att Sverige är på fel väg, men att 30% anser att Sverige är på rätt väg. (SIFO)

Detta kan tolkas som oro inför framtiden, eller misstro mot politikens förmåga att hantera dagens samhällsutmaningar.

Finns det en koppling mellan missnöje och partival? Ja, det finns indikationer på det. I varje fall har Sverigedemokraterna de väljare som är mest missnöjda med vad politiken levererar på ett antal undersökta sakpolitiska områden. Regeringspartiernas väljare är mest tillfreds med den politiska leveransen, samtidigt som Alliansens väljare är mer kritiska. Är människor nöjda med samhället och politikens sätt att hantera sakfrågor, så stödjer man naturligen de partier som bär regeringsmakten. Är folk kritiska vill de lika naturligen byta till en Alliansregering. Är väljarna kritiska till både samhällsutvecklingen och samtliga etablerade partier, så markerar de stöd för SD:

• 72% av Sverigedemokraternas väljare är missnöjda med hur samhället och politiken presterar i 23 sakfrågor.
• 65% av kristdemokratiska väljare är missnöjda med samhället och politikens leverans, följda av 59% av moderata väljare, 53% av liberalernas väljare och 52% av centerväljare.
• 51% av vänsterns sympatisörer svarar samma sak, liksom 42% av socialdemokratiska väljare och 34% av de väljare som stöder miljöpartiet.
• Den genomsnittlig andel missnöjda väljare i Sverige var i denna undersökning 54%, alltså en majoritet och tillika en ökning från 50% 2015. Män är mer missnöjda än kvinnor. (SIFO 7/12 2016)

Ser man till synen på enskilda sakfrågor framkommer ett lika intressant som allvarligt mönster. Förtroendet är genomgående negativt, det vill säga genomgående är fler negativa än positiva, till politikens hantering av de flesta undersökta sakfrågor.

De frågor där väljarna är mest kritiska och högst andel av de tillfrågade säger att politiken inte presterar särskilt bra, eller inte alls bra, är:

• ”Äldreomsorg” (77%). Därefter kommer ”Invandring” (73%), ”Skola, utbildning” (69%), ”Bostäder” (68%), ”Sjukvård” (68%) och ”Lag och ordning” (68%). (SIFO 7/12 2016)

Bilden blir att de frågor som SD valt att prioritera är frågor där kritiken är stor, som invandring och äldreomsorg. Det är också frågor där politikens direkta ansvar kan synas vara stort. Tänk efter en sekund, nästan alla dessa områden har de senaste åren diskuterats med ändelsen ”-kris”. Flyktingkris, utbildningskris, poliskris och så vidare. Eftersom SD aldrig bär politiskt ansvar kan SD svära sig fritt från problemen och kritisera de etablerade partierna.

De frågor som de tillfrågade är mest nöjda med är sådana där det direkta politiska ansvaret inte är lika tydligt och som diskuteras utan ändelsen ”-kris”, av de etablerade partierna.

De frågor där väljarna är minst kritiska och där högst andel av de tillfrågade svarar att politiken presterar ganska bra eller mycket bra, är:

• ”Jämställdhet” (54%). Sedan kommer ”Din egen ekonomi” (53%), ”Miljö” (48%), ”Barnomsorg” (45%), ”Landets ekonomi” (45%) och ”Utrikespolitik” (43%). (SIFO 7/12 2016)

Jag skrev att människor i Sverige och i västvärlden är negativt inställda till framtiden. Men finns ett samband mellan synen på framtiden i världens länder och högerpopulismens framgångar? Ja, det finns det nog. Men sambanden ser inte riktigt ut som man skulle kunna tro. Det är vi i västvärlden som är mest negativa till våra länders utveckling, även om det globala snittet är negativt. De mest positiva är invånarna i några auktoritära stater och diktaturer, med Indien som positivt undantag. Så här ser siffrorna ut (WEF 12/1 2017):

Globalt anser 37% av de tillfrågade att utvecklingen går åt rätt håll. 63% är av motsatt uppfattning. Naturligtvis finns det mätproblem och felkällor för mätningar i diktaturer och auktoritära stater. Det undersökningen indikerar är dock en förbluffande negativ syn på framtiden i västvärlden, där människor lever fria, i välstånd, rättsstat och demokrati, samt att – måhända – människor i ofria länder kan uppleva att det ändå finns utsikt till något slags förändring.

Hur ska vi förstå oron och missnöjet?

Kanske ringar dessa mätningar in några nyckelfaktorer för att förstå högerpopulismens framväxt, nödvändiga att se för att vända utvecklingen?

Väljarna saknar uppenbarligen framtidstro för samhället och är missnöjda med hur en rad sakpolitiska områden hanteras. Misstron mot politiken som sådan verkar vara stor. Det kan framstå en aning förunderligt i en tid med god ekonomisk tillväxt, stabila statsfinanser och god arbetsmarknad i Sverige. En förklaring kan vara att människor ser problem i vardagen som politiken inte ser eller har lyckats hantera. Detta formar en grogrund för kritik av de etablerade partierna.

Väljarna ser kanske också ett Sverige som förändrats, men ännu inte en verklighetsbeskrivning eller reformförslag som möter förändringen. Undersökningarna ovan visar måhända också en uppfattad urholkning gällande leverans och kanske försvar av politiska värderingar.

Men även om det finns oro inför framtiden och missnöje med hur politiken levererar i Sverige och västvärlden, så är högerpopulismen inte bara en missnöjesrörelse.

Det vore att allvarligt underskatta populismen att tro att den enbart drivs av missnöje utan någon djupare vilja att förändra länder och politiken. Istället är det fråga om partier med genomtänkt ideologi och strategi, med syfte att skapa djupgående förändring av västerländska samhällen. Högerpopulismen bygger på ett tankesystem som både visar hur den resonerar idag och vilka långsiktiga politiska ambitioner den har.

Det kommer sannolikt inte att gå eller räcka med att etablerade partier anpassar sin politik till vad högerpopulismen driver för att reducera den. Tvärtom – istället för att locka tillbaka människor till de etablerade partierna kan det sänka ribban för de som är kvar att lämna dem. Anpassningen visar ju att tidigare avståndstaganden var fel.

Oro eller missnöje med olika frågor kan få människor att ta steget över till populismen, men väl där kan man fångas av en sfär av alternativ nyhetsförmedling som är uttryck för detta ideologiska tankesystem. Många människor verkar därefter inte längre nås av traditionella mediers nyhetsförmedling. Man läser det som likasinnade delar på sociala medier, där alternativa förklaringsmodeller skapas och man söker sig till nyhetssidor på nätet som man vet delar de egna utgångspunkterna. Där söks stöd för det val som gjorts.

Vad kan göras för att stå emot populismen?

Är det då givet att populismen kommer att fortsätta öka, eller ens vara en stark och bestående kraft i svensk politik? Inte alls, för om bilden som undersökningarna ger stämmer, så finns konstruktiva saker att göra för att åstadkomma skillnad.

Det ligger i högerpopulismens intresse att binda de etablerade partierna till riksdagshuset för att hantera oklara majoritetsförhållanden och varandra. I det läget kan populismen lättare göra anspråk på att vara den enda kraft som ser Sverige som det idag ser ut.

Den etablerade politiken bör därför nyfiket söka och resa genom Sverige. Inte för att hålla tal och presskonferenser, utan för att se, lyssna och ta in människors berättelser. Den etablerade politiken bör söka samhällsproblemen på plats – inte bara genom opinionsundersökningar och statistik. De måste forma en ny berättelse om Sverige och sedan utveckla och förankra en ny generation reformer som möter problemen så att Sverige fungerar bättre. Då byggs förtroende.

När samhällsutvecklingen är både snabb och komplex, så behöver människor kunna känna tillit till det politiska ledarskapet och till dess förmåga att leda Sverige rätt: Ett ledarskap som säger att vi har sett och hört. Vi har lyssnat och vi har tänkt. Vi förstår samhällsutvecklingen och vad som behöver göras för att stärka Sverige.

Politiken får aldrig frestas att spela på människors oro, men måste alltid vara beredd att bemöta orons eller rädslans orsaker, för att kunna stilla dem.

En sådan rädsla är också rädslan för att bli utpekad och bedömd för annat än den man är, särskilt bland människor som någon gång redan har upplevt utanförskap. Människor skall förenas av framtiden och lika rättigheter och skyldigheter för att bygga den.

Sten Tolgfors

Moderat riksdagsman under 19 år, försvarsminister 2007-2012, handelsminister 2006-2007.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.