#BringBackOurGirls – och sedan?

ANALYS Vad händer när flickorna som kidnappats av Boko Haram återvänder till sina familjer? Tyvärr blir de, enligt Annette Lyth och Agnes Björn, ofta utstötta och isolerade av sina familjer och samhällen. Detta har fått betydligt mindre uppmärksamhet internationellt än de ursprungliga kidnappningarna.

För tre år sedan kidnappades 276 flickor i Chibok, norra Nigeria, av den islamiska gerillan Boko Haram. Händelsen fick stor uppmärksamhet globalt och en kampanj genomfördes i sociala medier där olika kändisar stod med en skylt med texten ”#BringBackOurGirls”. Drygt 80 av dessa flickor, och många andra som kidnappats vid andra tillfällen, har nu återvänt tack vare att Boko Haram försvagats och tvingats till reträtt. Vi vill gärna tro att flickorna tas emot med öppna armar av sina familjer och samhällen, men situationen är mer komplicerad än så. Nu måste de flickor och unga kvinnor som förknippats med Boko Haram istället kämpa både mot misstankar att de varit medlöpare till Boko Haram och mot sociala normer som de som förutsätts ha brutit under tiden de varit kidnappade.

Inte alla flickor och kvinnor som återvänder har blivit kidnappade. Det finns även de som av olika skäl anslutit sig frivilligt till Boko Haram. Boko Haram har, ända sedan gruppen först dök upp 2002, ägnat mycket uppmärksamhet åt flickors och kvinnors roll och situation i samhället. Boko Haram ville ha starkare kontroll och mer restriktioner runt flickor och kvinnor, men samtidigt erbjöd de tillgång till utbildning genom koranskolor och viss ekonomisk självständighet. För flickorna och kvinnorna i nordöstra Nigeria som bor i starkt patriarkaliskt styrda samhällen med fattigdom, korruption, barnäktenskap och analfabetism framstod Boko Haram som ett alternativ med chans till mer frihet och ett sätt att minska deras svårigheter till viss del.

Boko Haram började kidnappa kvinnor och flickor några år efter att den väpnade gruppen bildades. Kidnappningarna motiverades av politiska och pragmatiska skäl, till exempel för att protestera mot att kvinnliga medlemmar och släktingar till några av ledarna hade arresterats. Kidnappningen av de 276 skolflickorna nära Chibok 2014 är den mest uppmärksammade, men var bara en i raden. Boko Haram tog kristna flickor och kvinnor, och senare även muslimska, och erbjöd dem som någon slags belöning till sina medlemmar genom tvångsäktenskap eller som sexslavar. Eftersom flickor och kvinnor generellt inte sågs som ett hot kunde både de kvinnliga medlemmarna och de kidnappade kvinnorna röra sig fritt i de regeringskontrollerade områdena och därmed fungera som spioner, kurirer, rekryterare och smugglare.

Från mitten av 2014 började Boko Haram också använda sig av flickor och unga kvinnor som självmordsbombare. Det är oklart varför, men en möjlig orsak kan vara det minskade antalet manliga medlemmar. Under 2016 utfördes 39 av 89 av Boko Harams självmordsbombningar av flickor eller kvinnor, och 21 av dessa var under 18 år – enligt vittnen var vissa av självmordsbombarna så unga som nio år. Kvinnliga självmordsbombare har dödat människor runt om i nordöstra Nigeria, i moskéer, på marknader och i flyktingläger. Det är inte helt klart vad som motiverar de här flickorna. Det finns rapporter som hävdar att flickorna är hjärntvättade och utför dåden av ideologiska skäl. Andra tror att flickorna gör det under tvång, hot och möjligen också är drogade. Med tanke på hur flickorna behandlas när de kommer hem finns det också anledning att tro att vissa flickor väljer att hellre bli självmordsbombare än att återvända till sina samhällen där de kommer att stigmatiseras, isoleras och leva i ensamhet.

Många av de återvändande flickorna och kvinnorna har inte längre några hem eftersom deras byar har blivit nedbrända till grunden. Det har satts upp internflyktingläger och många internflyktingar bor hos släktingar eller värdfamiljer. Att identifiera och särskilja medlemmar av Boko Haram efter att områden blivit befriade är komplicerat eftersom de flesta som bott  i Boko Haram-kontrollerade områden är tvungna att ha något slags samröre med gruppen för sin egen säkerhets skull. Det är därför svårt att avgöra vem som varit en aktiv medlem och det händer att militären av misstag fängslar kvinnor som varit kidnappade, hållits fångna eller på andra sätt hindrats från att lämna områdena av Boko Haram.

De flickor och kvinnor som återvänder hem har alltså en blandad bakgrund som före detta fruar, slavar och frivilliga, och det är inte alltid tydligt vem som tillhör vilken grupp. Den här sammanblandningen mellan militanta, sympatisörer och tvångsrekryterade leder till ett allmänt stigma för alla som har haft något samröre med Boko Haram. Enligt de gällande sociala normerna är det dessutom oacceptabelt för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, oavsett om det händer frivilligt eller under tvång. Därför blir många flickor och kvinnor utstötta av sina familjer när de återvänder. Det är än mer svårt för kvinnor som återvänder gravida eller med barn. Barn som föds av flickor (många är underåriga när de blir mödrar) eller kvinnor som blivit våldtagna eller gifta (frivilligt eller under tvång) med Boko Haram-medlemmar anses av lokalbefolkningen ha fött barn som är av ”ont blod”. De blir socialt isolerade i sina samhällen och kallas “Boko Haram-fruar” och ”Sambisa-kvinnor”. Utstötningen av dessa kvinnor och barn riskerar att leda till nya frustrationer och motstånd av det slag som låg bakom att Boko Haram bildades till att börja med.

Så även om man gärna vill se på flickor och kvinnor nordöstra Nigeria som oskyldiga, försvarslösa och passiva är detta långt från hela sanningen. Vissa flickor och kvinnor valde att gå med i Boko Haram av fri vilja eftersom de såg en möjlighet till mer frihet. Andra kidnappades mot sin vilja, men väljer att bli självmordsbombare hellre än att återvända hem eftersom de vet att de inte kommer att välkomnas. Det handlar inte bara om att befria flickorna för att skicka tillbaka dem till deras familjer med föreställningen att de välkomnas med öppna armar. De program som utvecklas baserade på den uppfattningen är dömda att misslyckas och kommer framför allt inte bidra till en varaktig fred. Istället bör det arbetet handla om att tackla grundorsakerna till att flickor och kvinnor tvingas eller väljer att gå med i Boko Haram och till att familjer och samhällen som får tillbaks sina flickor vägrar ta emot dem. För att motverka Boko Haram och återuppbygga ett fredligt samhälle i nordöstra Nigeria måste regeringen och internationella samfundet arbeta mot genderdiskriminering, bättre skydda flickor och kvinnor som drabbats av våldet och stödja flickors och kvinnors ekonomiska och sociala integrering samt öka deras roll i fredsbyggandet. Återanpassning av de flickor och kvinnor som återvänder är en nyckel för framtida fred.

Det är också av yttersta vikt att humanitära och utvecklingsaktörer arbetar tillsammans för att ge omedelbar humanitär hjälp som är kopplat till mer långsiktigt förändringsarbete. Till exempel kan fokuserat utbildningsstöd och ekonomisk hjälp ges till flickorna och kvinnorna för att öka deras värde då de återvänder, men det måste också kopplas ihop med upplysningsarbete för att ändra på de attityder som motarbetar flickors och kvinnors rättigheter. Det kan vara aktiviteter som att förhandla återvändandet med familjer och lokala ledare för att säkerställa stöd, samtidigt med åtgärder för att öka kvinnors deltagande i politik och lokalstyre och att prioritera flickors och kvinnors tillträde till utbildning, både på grundskole- och högre nivå. Kortsiktigt humanitärt stöd kan hjälpa dem tillfälligt, men mer långsiktigt arbete krävs för att ändra på attityder och beteenden som får samhällen att förkasta flickor och kvinnor som utsatts för våld, vilket kan leda till att de går med i väpnade grupper som Boko Haram.

Annette Lyth och Agnes Björn

Annette Lyth är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.

 

Agnes Björn är i grunden statsvetare med fokus på freds och konflikt studier som har arbetat internationellt inom både FN och olika civilsamhällesorganisationer. Hon är för närvarande Nordisk Humanitär chef för Plan International med bas i Stockholm, men har tidigare arbetat i länder som Palestina, Jordanien, Kenya, Peru, samt nu senast i Nigeria.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.