Europadomstolens tolkningar visar vägen även i väpnad konflikt  

ANALYS När väpnade konflikter blir alltmer komplexa händer det att militären allt oftare måste agera som om de vore en del av den vanliga rättskedjan. Det gör också att det blir allt svårare att avgöra i vilken omfattning mänskliga rättigheter påverkar krigets lagar, skriver Simon Rose.

Utvecklingen kring väpnade konflikter pekar på att de blir alltmer komplexa och går utanför vad som normalt hanteras av militären, med allt från terrorism till organiserad brottslighet och smuggling. Allt oftare ska militären agera som om de vore en del av den vanliga rättskedjan: upprätthålla rättsstatens principer och bidra till lag och ordning.  Det handlar särskilt om internationella militära operationer, men även oroshärdar som de runt Tchadsjön och Burundi, eller andra områden där konflikterna rör sig på gränsen mellan krig och inre oroligheter.

Internationella domstolen i Haag: mänskliga rättigheter gäller även i krig

Tidigare debatterades det också om mänskliga rättigheter över huvud taget ska råda i krig, men efter att Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) uttryckligen sagt att mänskliga rättigheter gäller även vid väpnad konflikt anser de flesta att frågan är löst, åtminstone på en generell nivå. Dock kvarstår svårigheterna med att avgöra hur och i vilken omfattning de mänskliga rättigheterna påverkar krigets lagar, särskilt gällande frihetsberövande i väpnad konflikt eftersom reglerna är bara tydliga i situationer där två stater är i krig med varandra, det vill säga, internationella väpnade konflikter. Här kan och bör den omfattande praxis som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, även kallad Europadomstolen, har utvecklat hjälpa till att vägleda hur olika situationer ska tolkas.

Oklart hur och om krigets lagar reglerar frihetsberövande i interna väpnade konflikter

Hur krigsfångar får behandlas, vilka rättigheter de har och hur de ska ställas inför rätta är reglerat in i minsta detalj i cirka 175 paragrafer i Genèvekonventionerna, framför allt i Tredje Genèvekonventionen som särskilt reglerar behandlingen av krigsfångar. Däremot finns det inga motsvarande regler för personer som frihetsberövas i icke-internationella väpnade konflikter. En av anledningarna är att staterna inte erkänner stridande parter som inte tillhör andra staters trupper som krigsfångar. Exempelvis kan stater som är involverade i inbördeskrig eller inre oroligheter införa undantagslagar och därmed ta bort övervakningsmekanismer utan att riskera att hållas ansvariga för att ha brutit mot folkrättsliga regler. Det här har ibland kallats för ett juridisk svart hål . På så vis kan staten, vid en icke-internationell väpnad konflikt, arrestera folk bortom det normala regelverket. En del försök har gjorts för att etablera nya regler och det pågår också en process inom Internationella Röda Korskommittén för att skapa ett klarare regelverk.

Europadomstolens tolkning om frihetsberövande kan vägleda även i krig

Flera stater menar att kraven som de mänskliga rättigheterna ställer för frihetsberövade är alltför rigida och helt enkelt inte går att anpassa till de konfliktsituationer som råder idag. Till exempel har de mänskliga rättigheterna väl utvecklade standarder kring hur snabbt en tillfångatagen person ska ställas inför en domare eller domstol. Det är lätt att föreställa sig att sådana tidsgränser i praktiken skulle vara svåra att upprätthålla i en krigszon, men Europadomstolen har utvecklat en omfattande praxis kring en mängd situationer. Genom genom sina många avgöranden har Europadomstolen utkristalliserat relativt tydliga riktlinjer för vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kräver, även i mer extrema situationer.

I ett fall mot Frankrike i Europadomstolen hade fransk polis gjort ett tillslag mot ett skepp på öppet hav, gripit besättningen och frihetsberövat den. Det tog 18 dagar för båten att komma i hamn – en klar överträdelse mot de tidsgränser som vanligen råder. Frankrike fälldes dock inte för det. Däremot fann Europadomstolen det orimligt att det tog ytterligare 48 timmar att ställa besättningen inför en domstol efter att den kommit i hamn. Eftersom de nu varit på väg mot hamnen i 18 dagar, fanns det ingen anledning till varför franska myndigheter inte kunnat planera sitt arbete så att de frihetsberövade hade ställts inför en domstol direkt när de kom fram.

Fallet mot Frankrike skedde i fredstid, men tolkat till situationen i ett krig behöver en tillfångatagen person inte nödvändigtvis tas inför en domstol inom en strikt tidsgräns, utan snarare så snart som det är realistiskt och praktiskt möjligt. Fallet pekar på att om det faktiskt är omöjligt att hålla tiden för att ställa en frihetsberövad inför en domstol, går det bra att skjuta lite på de annars relativt strikta tidsgränserna. Däremot ställs det högre krav på att myndigheterna ska planera sitt arbete så att de frihetsberövade ställs inför en domstol så snart som det är praktiskt  möjligt, till exempel medan de förs utanför direkta strider till högkvarter eller andra säkrade baser. Även andra frågor kring exempelvis juridiska ombud, vilken information som en frihetsberövad har rätt till och när man bör få sådan information, hur man ska presentera bevis som är säkerhetsklassat utan att avslöja källor, har också varit föremål för fall i Europadomstolen.

Enligt Europakonventionen bör man inte fokusera på just exakta tidsgränser eller regler, utan istället bör systemet som helhet vara förutsägbart och ge möjlighet till att få en rättslig prövning. En sådan inställning pekar dock på att militären i vissa delar måste anpassa sig mer än vad som gjorts hittills. När det gäller vilken typ av organ som ska pröva lagligheten i frihetsberövanden i krig varierar den exakta terminologin mellan olika dokument, men det finns inga detaljer kring organens oberoende eller sammansättning. Detta håller inte enligt Europadomstolens tolkning. Domstolen kräver nämligen att det organ som fattar beslut om frihetsberövande ska ha juridisk karaktär, vara oberoende, och skilt från den myndighet som utförde själva frihetsberövandet. Det finns flera fall där Europadomstolen har underkänt domstolsliknande organ som bestod av personer med kopplingar till myndigheter eller parterna i fallet. Europadomstolen har även underkänt ett fall när en militärdomare var en del av säkerhetsdomstol i Turkiet. När det gäller organ som ska pröva lagligheten i frihetsberövandet verkar alltså de mänskliga rättigheterna trots allt ställa högre krav än vad som finns idag.

Det är också intressant att notera att just de kraven upprätthålls även när en stat har förklarat att den kommer att göra vissa avsteg från Europakonventionen på grund av ett extremt nödläge (en så kallad derogation). I det fallet är det accepterat att inte alla regler följs hårt i detalj (efter att ha officiellt anmält det). Det betyder dock inte att man kan bortse från att ett domstolsliknande organ i slutändan ska ha möjlighet att kontrollera att allt har gått rätt till.

Krigets lagar inte mindre krävande, bara mindre detaljrika

Tittar man därför närmare på regler kring frihetsberövande i krig är de för det mesta bara mindre detaljrika jämfört med standarder kring mänskliga rättigheter, men har egentligen inte lägre krav på vad som ska finnas och fungera. En militär organisation måste fortfarande etablera organ för att pröva frihetsberövande i krig – det är formerna och vilka som sitter i organet som behöver anpassas för att leva upp till kraven enligt de mänskliga rättigheterna.

För många kan kanske tillämpningen av mänskliga rättigheter i krig verka märklig – det är två olika system av regler som ska råda i två olika situationer – men eftersom verklighetens konflikter alltmer flyter samman behöver också regelsystemen gå mot samma utveckling. Eftersom Europadomstolen redan har en utvecklad praxis, som fokuserar på förutsägbarhet och möjligheten till rättslig prövning, så kan man utgå från det för att bygga ett mer enhetligt regelsystem. Det skulle även kunna bidra till att respekten för mänskliga rättigheter ökar generellt, även i sådana svåra situationer som inbördeskrig och oroligheter.

Simon Rose