När ska de våldtagna kvinnorna i Kosovo få upprättelse?

ANALYS Nato:s bombningar av Serbien för 18 år sedan motiverades med att man ville stoppa kränkningar av mänskliga rättigheter. Men de våldtagna kvinnorna i Kosovo kämpar fortfarande för upprättelse och rättvisa, skriver Annette Lyth, redaktör för Mänsklig Säkerhet.

När Nato inledde sin bombkampanj mot Serbien i mars 1999 uppgav den transatlantiska alliansen att den främsta anledningen för interventionen var pågående kränkningar av mänskliga rättigheter av den serbiska regimen i Kosovo. De systematiska våldtäkterna i den tidigare konflikten i Bosnien var kända och väldokumenterade och det var inte svårt att räkna ut att liknande händelser skulle utspela sig igen. Nato anklagade de serbiska väpnade grupper för massvåldtäkter i sina dagliga briefingarna och media var också snabbt med på noterna. När de kosovoalbanska flyktingarna anlände till den makedonska gränsen stod journalisterna redo att leta efter våldtagna kvinnor att intervjua. Särskilt utsatta blev de kvinnor som visade spår efter misshandel och omedelbart pressades med frågor om de våldtagits. Ett fåtal kvinnor gick med på att prata om sina erfarenheter redan då utan att tänka på att deras historier på så sätt blev till allmän kännedom.

Konfliktrelaterat sexuellt våld under Kosovokrisen

Under den här perioden arbetade jag för OSSE med uppgiften att dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter, först i Kosovo, sedan i Makedonien dit vi evakuerades i samband med att Nato inledde bombningarna. Väldigt snart hörde vi talas om våldtäkter när vi samlade vittnesmål från flyktingarna. Vis av erfarenheter från mitt tidigare arbete i Rwanda, och efter att ha läst om alla skador som åsamkats våldtäktsoffer i Bosnien, inledde jag ett mycket nära samarbete med de lokala kvinnoorganisationerna. Detta för att se till att de kvinnor jag mötte fick ett stöd efter att deras berättelser blivit dokumenterade.

Kosovo är ett traditionellt och konservativt samhälle där våldtagna kvinnor vanligtvis inte pratar om sina erfarenheter. En dygdig kvinna begår hellre självmord än att erkänna att hon våldtagits. Det var därför förvånande att det talades så öppet om de konfliktrelaterade våldtäkterna. Vittnen till händelserna berättade om unga kvinnor som förts bort, och att de som återvände var mycket medtagna. I många fall återvände de inte alls. Många av de kvinnor som jag intervjuade ville inte erkänna att de blivit våldtagna även om det kunde misstänkas på grund av berättelsens natur. Men det fanns också kvinnor som berättade detaljerat eftersom de ville att världen skulle veta vad som hänt dem, och för att de ville ha stöd på olika sätt.

Sexuellt våld som propaganda

En mycket intressant aspekt var att männen, framför allt de politiska ledarna, starkt uppmuntrande till att kvinnor skulle berätta om våldtäkterna. När männen lämnade rummet för att jag skulle kunna prata med konfidentiellt med kvinnor, hände det ofta att uppmuntrade de kvinnorna att berätta allt för mig. Jag diskuterade fenomenet med min tolk och vi kom fram till att det kanske betydde att mentaliteten i samhället förändrats, att dessa kvinnor skulle få mer förståelse och stöd. Det var också vad jag optimistiskt skrev i mina månadsrapporter. Det fanns dock signaler som tydde på att det inte bara var av omtanke om kvinnorna som männen var så uppmuntrande. Vid ett tillfälle blev jag återkallad till ett hus eftersom kvinnan jag intervjuat inte berättat allt. När jag kom dit sade kvinnan till mig att ”han vill att jag ska säga att jag blev våldtagen, men det blev jag inte”. Ungefär samtidigt berättade en brittisk vän till mig att hon hade blivit kontaktad av BBC som ville att hon skulle berätta om våldtäkterna i ett försök att öka den brittiska befolkningens stöd för bombningarna.

Efter tre månaders bombningar gav den serbiske presidenten Slobodan Milosevic upp och de kosovoalbanska flyktingarna återvände hem. Och med det blev det också tyst kring våldtäkterna. En av mina vänner beskrev det som en metallisk tystnad. Plötsligt pratade ingen längre om våldtäkterna och kvinnorna, varken de lokala politiska ledarna eller det internationella samfundet. Från att ha varit speciellt utsedd att arbeta med sexuellt våld under Nato-bombningarna blev jag tillsagd att det inte fanns tid att jobba med de här frågorna längre. Istället skulle all uppmärksamhet rikats mot kränkningar av minoriteter. FN och OSSE dokumenterade politiskt våld och våld mot etniska minoriteter, men våld mot kvinnor fanns inte med i dessa rapporter. Det högsta rådet av lokala ledare pressades av det internationella samfundet att uttala sig fördömande om etniskt våld, men våld mot kvinnor nämndes inte en enda gång.

Efter konfliktens slut

Konsekvenserna av denna tystnad blev katastrofal för kvinnorna, och det innebar också att möjligheten att förändra mentaliteten vad gäller våld mot kvinnor snabbt försvann. Kvinnorna och flickorna som tidigare uppmanats att prata öppet om sina erfarenheter av sexuellt våld fick inget stöd, varken av sina familjer, samhället eller det internationella samfundet. Kvinnor som erkänt att de blivit våldtagna, eller inte kunde dölja det eftersom de blivit gravida som följd, blev utkastade från sina familjer. Rapporter kom om kvinnor som begick självmord eller som föll offer för hedersmotiverat våld från sina familjers sida. Endast några få icke-statliga organisationer gav stöd, mest medicinsk, till kvinnorna. Många av dem vågade inte söka hjälp av rädsla att utpekas.

Eftersom det internationella samfundet, som styrde Kosovo efter att Serbien dragit sig tillbaka, så tydligt signalerat till de kosovoalbanska ledarna att våld mot kvinnor inte stod högt på dagordningen, var det upp till de lokala icke-statliga organisationerna att försöka skapa uppmärksamhet och en diskussion kring det konfliktrelaterade sexuella våldet igen. I ett alltmer konservativt Kosovo var detta inte någon lätt fråga. I april 2013 fick jag ett meddelande genom Facebook att Nazlie, min tolk från tiden i flyktinglägret i Makedonien, hade blivit hotad och attackerad. Hon var redan på den tiden en känd kvinnorättsaktivist och fortsatte att jobba med dessa frågor långt efter att mitt arbete hade förflyttat mig till andra delar av världen. Nazlie hade arbetat för att få till en lag som skulle ge överlevare från sexuellt våld kompensation och rehabilitering. Hon fick först ett anonymt brev som sade “Do not protect the shame. Otherwise we will kill you.” Några dagar senare blev hon påhoppad och misshandlad utanför sin lägenhet. Av rädsla flyttade hon till sin syster i Schweiz några månader.

Fortsatt väntan på upprättelse

2014 kom det tillslut en lagstiftning som erkänner offer för sexuellt våld som civila offer från konflikten. Lagen ger dem rätt till pension, medicinsk vård utomlands, förtur till arbeten, skattelättnader och bostäder hos allmännyttan för dem med svåra ekonomiska omständigheter. Det skulle ta ytterligare två år att utveckla det nödvändiga regelverket som krävdes för implementering av lagen. 18 år efter att Nato använt våldtäkter som motivering för sina bombningar har fortfarande ingen våldtagen kvinna fått kompensation. Med Nazlies ord: ”De fick ingenting förutom att re-traumatiseras genom att berätta om sina erfarenheter. Vi behöver inte historier om våldtäkter, vi behöver rättvisa och kompensation.”

Jag hoppas att det finns något att lära från detta, och att allt arbete som pågår kring konfliktrelaterat våld nu är mer effektivt och tidsbesparande. Jag tänker ibland på de kvinnor som våldtogs under folkmordet i Rwanda, de som överlevde och gjorde ett fantastiskt jobb med att ta hand om barn som blivit föräldralösa under folkmordet. Många av dessa kvinnor smittades också av HIV/AIDS under våldtäkterna och dog under åren efter folkmordet eftersom de inte hade råd med anti-retrovirala mediciner. Våldtäktsöverlevande ska inte behöva vänta flera år på att få upprättelse och kompensation, det måste ske snabbare än vad som varit fallet i Kosovo, framför allt när striderna skett i deras namn.

Annette Lyth

Annette Lyth är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.