DEBATT I del två i en serie om fyra artiklar beskriver Sten Tolgfors, före detta handels- och försvarsminister, hur högerpopulismen genom sin svenska yttring, Sverigedemokraterna, förändrat det politiska landskapet. Förändringen är så grundläggande och potentiellt skadlig att den under de kommande åren utgör både en dominerande, men också gemensam utmaning för de etablerade liberaldemokratiska partierna
”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”
-Anders Fugelstad ”Ingenting är längre som förut”, 1970
Under decennier har svensk politik präglats av motsättningen mellan höger och vänster, byggd på en återspegling av arbetsmarknadens dåvarande motsättning mellan arbete och kapital, där socialdemokraterna utgjorde arbetarrörelsens politiska gren. Partierna har kunnat sorteras in på en höger-vänsterskala och synen på statens roll och storlek, liksom individens frihet och självständighet har varit definierande.
Partierna har samarbetat i politiska block, till höger respektive vänster om mitten, endast sporadiskt avbrutet av blocköverskridande samarbete. Visst har det gjorts försök av partier som Miljöpartiet att förklara sig fristående från denna skala, men de har över tid likväl sugits in i respektive politiska block. I båda blocken har ett stort parti tillsammans med samarbetspartier funnits. Socialdemokraterna har varit navet för det rödgröna samarbetet, oavsett om det som idag manifesterats i en koalitionsregering eller i en minoritetsregering med samarbetspartier. En period var det Centern som dominerade på den borgerliga sidan, men sedan länge är Moderaterna störst. Sedan 2004 utgör Alliansen grunden för samarbetet i det borgerliga blocket.
Trots betydande sakpolitiska skiljelinjer är de etablerade partierna i grunden överens om de grundläggande liberaldemokratiska värden som vårt samhälle och vårt land bygger på. Inom ramen för detta demokratiska och värderingsmässiga ramverk har dock den politiska striden kunnat vara hård. De båda blocken och de båda stora partierna har också varit varandras politiska huvudfiender.
En bild av det traditionella politiska landskapet
För att ge en bild av hur det politiska systemet har sett ut: Föreställ dig en gungbräda, där socialdemokraterna sitter på vänstra sidan och moderaterna på den högra. Ju bättre det går för det ena partiet, desto sämre går det för det andra. Där på gungbrädan har också övriga partier i de båda politiska blocken, Alliansen och de rödgröna, funnit sin plats. Det är så svensk politik har betraktats, både utifrån men också inifrån de etablerade partierna.
Om ett av de större partierna har legat dåligt till har detta ofta lett till starkare angrepp på motståndarens politik och syften, i akt och mening att förbättra det egna opinionsläget. Det har mobiliserat egna väljare och möjligen demobiliserat huvudmotståndarens. Att kritisera motståndaren, så kallad ”negative campaining”, är en metod som ofta kritiserats men som samtidigt ansetts fungera.
Ryggmärgsreflexen på svaga opinionssiffror har därför både varit en vilja att ”nå ut” med sin egen politik, men lika mycket med kritik av den politiska huvudmotståndaren. Inte sällan har kraftiga angrepp använts. ”Sverige har gått sönder”, eller politikområdets namn följt av ”kris”, har använts för att klistra brister på den politiska motståndaren och visa att förändring måste till.
I det traditionella politiska landskapet har idén varit omfördelning av stöd mellan de etablerade partierna, inom, men framförallt mellan, de två politiska blocken. Val och regeringsinnehav har avgjorts när någon enstaka procent av väljare rört sig från det ena till det andra blocket och när gungbrädan därmed tippats åt ena eller andra hållet. Det har varit dessa enstaka procent marginalväljare som styrt valutfallen för både partier och politiska block.
Det nya politiska landskapet
”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut”
Den traditionella maktbalansen fungerar dock inte längre för att beskriva hur det politiska systemet fungerar. Platserna på gungbrädan har flyttats om. Högerpopulismens opinionsmässiga framgångar har ändrat balansen. Det är inte längre två politiska block, utan tre.
Socialdemokraterna och Moderaterna, liksom de båda ursprungliga politiska blocken av etablerade partier, kanske nu kan sägas sitta på samma sida på gungbrädan. Sverigedemokraterna sitter på den andra sidan av gungbrädan, vars tyngdpunkt över tid har förskjutits i populistisk riktning. Om enstaka procent av rösterna omfördelas mellan de etablerade partierna, så påverkar det därför inte längre valutfallet på samma sätt. Minoritetsregering lär det ändå bli.
Höger-vänsterkonflikten lever i sakpolitiken, men har som definierande faktor kompletterats eller möjligen t.o.m. ersatts av en värderingsbaserad konflikt mellan de etablerade partierna och högerpopulismen. I denna konflikt buntas samtliga etablerade partier ihop till just ett politiskt ”etablissemang”, som utmanas av populismen. Omvänt gäller att samtliga etablerade partier, liksom det politiska systemet som sådant, hotar att undermineras av populismens tillväxt.
Detta innebär inte att höger-vänster konflikten i politiken är betydelselös. Inte alls. Det finns dock därutöver en annan och mycket djupgående värderingsklyfta i svensk politik, som förändrar det politiska landskapet. Det innebär heller inte att högerpopulismen är lika stor som de etablerade politiska blocken, men dessvärre att den i opinionsmätningar är i samma storleksordning som de tidigare största partierna.
Länge har Sverige utmärkts av att ha ett stabilt politiskt system och stabila regeringar. På grund av högerpopulismens framväxt skapas dock en situation där i princip varje regering kommer att kunna falla när som helst, så länge och eftersom det är fråga om minoritetsregeringar.
Svaga minoritetsregeringar har svårt att leverera nödvändiga reformer, vilket gör att det blir svårare för dem att ta tag i de samhällsproblem som människor upplever, vilket i sin tur riskerar att gynna populismen. En ond cirkel av politisk svaghet uppstår därmed. Det finns inte plats för illusioner om att detta inte skulle ligga i linje med är högerpopulismens syfte.
En oroande stor andel väljare har under de senaste åren rört sig från de etablerade partierna till Sverigedemokraterna. Om enstaka procent väljare rör sig mellan de etablerade partierna spelar därför inte lika stor roll för valutfallet. Gungbrädan flyttar sig inte för det. De etablerade partiernas tyngd förblir sammantaget densamma, liksom förutsättningarna för stabila regeringar. Visst är det betydelsefullt för enskilda partier om de ökar eller minskar några procent och visst är det viktigt om de rödgröna eller Alliansen blir största minoritetsblock, eftersom det största blocket sannolikt bildar minoritetsregering. Men vi talar likväl just om en minoritetsregering eftersom SD:s storlek hindrar att något av dagens block når majoritet, eller ens en stark minoritet, och därmed bildandet av en stark regering.
Det räcker således inte med omfördelning av väljare mellan de etablerade partierna. Den avgörande frågan i valet 2018 är en annan än tidigare – nämligen om gungbrädan skall tippa ifrån de etablerade partierna, eller om tyngd tvärtom skall flyttas tillbaka i de etablerade demokratiska partiernas riktning. Med andra ord, kan de etablerade partierna vinna tillbaka röster från högerpopulismen, eller kommer de att förlora än mer?
Flera partier ligger idag kring 4-procentsspärren och riskerar att falla ur riksdagen, samtidigt som risken finns att SD – om inte de etablerade partierna tar saken på stort allvar – kan växa och kanske bli näst största eller största parti. Föreställ dig att morgonen efter valet 2018 vakna upp i ett Sverige där detta har skett.
Spelregler inför valet 2018
”Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”
Det finns skäl att tro att de etablerade partiernas traditionella sätt att reagera på svaga opinionssiffror, genom att skärpa konflikten med varandra, riskerar att spä på SD:s möjligheter att växa. Det förmodligen sista de etablerade partierna bör göra är nog därför att ägna sig åt varandra eller åt det som brukar beskrivas som politiskt spel i riksdagshuset och lämna SD spelrum att beskriva de samhällsproblem som människor upplever i vardagen.
Här finns en politisk paradox. Om de etablerade partierna beskriver Sverige i starka eller onyanserade kristermer i syfte att kritisera och skuldbelägga varandra, för att flytta röster mellan varandra, så blir resultatet sannolikt ett helt annat än tidigare. Det kommer inte att gynna någon av dem på sätt det en gång möjligen gjorde, utan istället framförallt gynna populismen.
En oförsiktigt använd krisstämpel och brist på nyanser bekräftar nämligen högerpopulismens apokalyptiska världsbild, och starka ömsesidiga angrepp målar bilden av de etablerade partierna som såsom grupp mer intresserade av varandra än av människors vardagsproblem, vilket riskerar att sänka förtroendet för det politiska systemet, eller ”etablissemanget”, som det kallas av SD.
Med andra ord, reagerar de etablerade partierna på svaga opinionssiffror som de kan ha gjort tidigare, så riskerar detta att stärka bilden av dem som delar av ett politiskt ”etablissemang”, till vilket det bara finns en enda utmanare, nämligen SD. Resultatet av ett sådant agerande blir också att SD förblir politiskt ogranskade eftersom ansvaret för krisstämplade politikområden fördelas mellan de etablerade partierna. De etablerade partierna hamnar än mer i samma sits på gungbrädan.
I del ett i denna artikelserie skrev jag att nyansen och reformen är det högerpopulistiska och apokalyptiska budskapets värsta fiender. Den onyanserade krisstämpeln fungerar också dåligt som beslutsunderlag för reformer, som är det skede av politisk förnyelse som Sverige nu behöver gå in i. Krisstämpeln säger att något måste göras, men sällan vad som måste göras.
Konflikten förenklar, den skriver bort det som talar mot, den skriver bort det som fungerar hyggligt. Populismen förutsätter förenkling och skyr komplexitet. Därmed skyr den också ansvar för reformer som faktiskt går att genomföra för att förbättra situationen. Den vill gärna hålla kvar just känslan av kris.
Partierna behöver nyfiket söka Sverige som det ser ut idag – och måla Sverigebilden med alla palettens nyanser. Därför borde nyfikenhet på Sverige, balanserade beskrivningar av Sveriges situation och trovärdiga förslag på lösningar av reella samhällsproblem vara partiernas gemensamma tema just nu.
En gemensam utmaning
Huvudpoängen i detta avsnitt är att politikens stora fråga är gemensam för de etablerade demokratiska partierna. Det handlar om att agera så att de liberaldemokratiska värden som byggt Sverige till ett av världens bästa och mest framgångsrika länder inte urholkas. En rad aspekter är värda att notera:
För det första, ju oförsonligare de etablerade partierna kritiserar varandras politik eller intentioner, desto tydligare riskerar högerpopulismens världsbild att stärkas, i vilken det politiska ”etablissemanget” är ovilligt att se Sveriges vardagsproblem. För det andra, ju mer diskussionen handlar om det politiska spelet och ju mer de etablerade partierna ägnar sig åt varandra, desto tydligare kommer de etablerade partierna av SD beskrivas som just ett ”etablissemang”, avskilt från människors vardagsproblem. Risken, om det blir så, är att SD kan framställa sig som det enda tydliga alternativet till ”etablissemanget”, vilket ökar risken för att partiet skall växa i 2018 års val. Detta skulle riskera att urholka de liberaldemokratiska värden som utgör fundamentet i det Sverige vi känner och tycker om.
Viktigt är också att de etablerade demokratiska partierna tänker på alla de svenskar som faktiskt känner oro inför, eller är skrämda av, högerpopulismens framväxt, eftersom de ingår i grupper som högerpopulismen är kritisk emot eller vill inskränka friheten för.
Låt mig därför avsluta med ett antal avgörande faktorer i det politiska arbetet framöver:
- Att de etablerade demokratiska partierna sammantaget förmår att öka väljarstödet.
- Att det för något politiskt block eller ny samarbetskonstellation blir möjligt att bilda en stabil och reforminriktad regering.
- Det är viktigt vilka etablerade demokratiska partier som ökar respektive minskar sitt väljarstöd, då det påverkar utformningen av reformer.
- Eftersom det politiska landskapets gungbräda inte längre ser ut som den tidigare gjorde kan det sätt partierna brukat agera på få andra helt utfall nu, än tidigare.
Vi önskar alla framgång för ”våra” partier i valet 2018. Jag vill dock understryka att det som står på spel i det kommande valet inte bara är regeringsmakten, utan också risken för ett annorlunda Sverige.
Sten Tolgfors
Moderat riksdagsman under 19 år, försvarsminister 2007-2012, handelsminister 2006-2007.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Anna-Lisa Björneberg säger
Samling av kloka politiker är vad som behövs. Det omogna sättet att debattera genom att finna fel på varandra tröttar ut väljarna . Det föder en känsla av att politiker inte riktigt förstår den oro och rädsla vi känner inför deras inkompetens. I varje företag måste man samarbeta för att nå sina mål. Det måste gälla politiker också. De måste börja tala om vad de är överens om, vara generösa mot varandra och tillsammans tala om vad de anser viktigt att värna i Sverige. Ett dåligt exempel är när Anna Batra säga; Nu har Stefan Löfven haft tre år på sig och inte uträttat något. Nu skall vi visa hur landet skall styras. Sådana generella svep säger inte något om vad man vill göra utan ökar bara olusten hos väljarna.
Under kriget hade vi samlingsregering . Nu måste vi samlas för att bevara det goda vi fortfarande har i det svenska civilsamhället av goda gedigna människor. Det är inte läge för taktik och förnedring . Nu är det allvar.