ANALYS Barn som involveras i väpnade konflikter hindras ofta i sin allmänna utveckling. Men i vissa fall kan de utveckla nya färdigheter, såsom ledaregenskaper. Vi måste bli bättre på att arbeta mer preventivt mot att barn dras in aktivt i väpnade konflikter, men de återintegreringsprogram som används måste också sikta på att använda barnens nya kunskaper, skriver Mänsklig Säkerhets redaktör Annette Lyth.
Barns involvering i väpnade konflikter har blivit alltmer uppmärksammat sedan slutet av 1990-talet, framför allt efter den så kallade Graça Machel-rapporten om väpnade konflikters inflytande på barn från 1996. Flera internationella instrument har utvecklats för att motverka barns involvering i konflikter, t ex FN:s barnkonvention som förbjuder både rekrytering av barn under 18 år till nationella arméer och användande av barn under 15 år i aktiva strider.
Den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) definierar rekrytering och användande av barn under 15 år som krigsbrott. FN:s säkerhetsråd har också utfärdat en rad relaterade resolutioner, bland annat resolution 1612 som föreskriver att en lista på grupper som använder barn ska upprättas, och att listan ska uppdateras varje år. Om en grupp på listan fortsätter att använda barn finns möjlighet att sätta in ekonomiska sanktioner. Trots alla dessa åtgärder fortsätter barn att involveras i väpnade konflikter runtom i världen, ofta med katastrofala följder för barnet självt.
Barn rekryteras ofta med tvångsliknande metoder, de inkallas eller kidnappas av gerillasoldater och militära förband som passerar deras hembyar. Ibland tvingas barnen till grymheter mot sina egna föräldrar, syskon eller grannar innan de förs bort, som en garanti för att de inte ska rymma och återvända hem.
I vissa fall händer det dock att barn väljer att gå med i en väpnad grupp frivilligt, som med maoisterna i Nepal eller FARC i Colombia, därför att de vill protestera mot diskriminering och orättvisor. Ofta inser de dock inte följderna av sitt handlande, som exempelvis att de kommer att behöva avbryta sin skolgång och bryta kontakten med familjen. Så frågan är hur vi bäst kan hjälpa dessa barn att inte bara återgå till ett civilt liv, utan att också bygga på de erfarenheter och kunskaper de förvärvat, så att de kan bli aktörer för positiva förändringar i samhället.
Offer
Användning av barn i krig är ingen ny företeelse, barn är billiga i drift och lättare att manipulera än vuxna. De kan därför användas för speciella uppdrag som vuxna inte vill eller kan genomföra – till exempel att, med stor risk för sitt eget liv, skickas ut för att röja minfält och bana väg för de väpnade trupperna. Det är i viktigt att notera att barn inte bara utnyttjas som soldater, utan även som kockar, bärare, spioner eller sexslavar. Oavsett vilket så påverkas barnens utveckling dramatiskt och långsiktigt på grund av deras involvering i den väpnade konflikten. Barn dör eller skadas oftare än vuxna i krig eftersom de har mindre utbildning, träning och erfarenhet än de vuxna soldaterna. De skjuts, lemlästas, torteras och våldtas, och risken att barn drabbas av sexuellt överförbara sjukdomar eller blir drogberoende är också stor.
Som stöd till barn som använts på detta sätt har UNICEF och andra barnrättsorganisationer upprättat återintegreringsprogram som hjälper barn med hälsovård, psykosocialt stöd, livskunskap, utbildning, fritidsaktiviteter och så kallade ”catch-up”-klasser så att de kan gå tillbaka till skolan. Ibland krävs medling mellan barnet och familjen eller samhället, särskilt där negativ stigmatisering eller repressalier kan förväntas. För att motverka avundsjuka eller att omgivningen upplever det som att barnet ”belönas” innehåller åtgärderna ofta ett vidare stöd till samhället, såsom ett bibliotek till den lokala skolan, stöd till andra utsatta barn eller liknande.
Förövare
Enligt internationella principer bör barn som varit involverade i väpnade konflikter inte åtalas eller straffas enbart för sitt medlemskap i dessa väpnade styrkor eller grupper. Barnet bör betraktas främst som ett offer. Om barn åtalas för brott som de begått måste de behandlas enligt barnkonventionen och andra relaterade juridiska instrument som skyddar dem i kontakten med rättssystemet. De rättsliga påföljderna för barn som påstås ha deltagit i brott som begåtts under väpnad konflikt bör utformas så att de tillgodoser barnets bästa intresse. Åtgärderna bör genomföras på ett sätt som beaktar barnets ålder vid tidpunkten när det misstänkta brottet begicks, och som främjar deras känsla av värdighet och värde samt stöder deras återintegrering och möjlighet att spela en konstruktiv roll i samhället.
En mer komplicerad situation uppstår då en person som rekryterats som barn åtalas för brott som har begåtts efter 18 års ålder. I ICC pågår just nu den första rättegången någonsin mot en före detta barnsoldat, Dominic Ongwen, för brott som begåtts efter att han blev kidnappad och rekryterad som barn av den ökända Lord’s Resistance Army (LRA) i Uganda. Enligt vissa uppgifter var Ongwen nio år och enligt andra 14 år när han kidnappades. Han växte sedan upp som medlem i LRA och var med om fruktansvärda upplevelser, som utan tvekan haft långtgående effekter på hans utveckling.
Frågan har därför väckts om Ongwen verkligen ska hållas ansvarig för sina handlingar eller om det faktum att han rekryterats som barnsoldat friskriver honom. FN:s speciella representant för generalsekretaren om barn och väpnade konflikter har framhållit faran med att göra barnsoldater helt ansvarsfria eftersom det då skulle kunna uppmuntra kommendanter att använda barn än mer. En mer konstruktiv lösning är troligen att Ongwen hålls ansvarig för de handlingar han utfört, men att det faktum att han rekryterades som barn ses som en förmildrande omständighet.
Aktörer
Den traditionella bilden av en barnsoldat är någon som kidnappats från sin familj och utnyttjas av den väpnade gruppen. Nepal är ett atypiskt fall eftersom en del av de barn, framför allt flickor, som rekryterades till maoistiska gerillan valt att gå med av egen fri vilja, för att protestera mot diskriminering av olika slag. Det förefaller också som att barn som anslöt sig till maoisterna upplevde mindre exploatering än i många andra väpnade grupper. Istället beskriver många av barnen sin tid med maoisterna som emanciperande – det är till exempel mycket lätt att urskilja före detta maoister i större barngrupper eftersom dessa ofta är mer självsäkra och välartikulerade än andra barn.
Trots denna speciella situation byggde internationella samfundets återintegreringsprogram för maoisternas barnsoldater på föreställningen att barn är värnlösa offer som ska återföras till sina familjer och tidigare liv. De som var under en viss ålder vid rekrytering ”diskvalificerades” från chansen att gå med i den nationella armén vilket väckte mycket ilska hos de före detta barnsoldaterna, något som i vissa fall även eskalerade i våld.
Än värre gick det för flickorna som skickades tillbaka till de familjer och samhällen de valt att lämna för att kämpa mot diskriminering. När de återvände hem blev de ofta bortgifta med män långt ifrån deras hembyar, där ingen kände till deras bakgrund. Därmed hamnade de slutligen ofta i en värre situation än där de började, och det nepalesiska samhället gick miste om en unik chans att använda dessa flickor som aktörer för förändring.
Hur stöder vi bäst dessa barn?
Det är ingen tvekan om att barns involvering i väpnade konflikter har en mycket negativ inverkan på deras utveckling och vi måste bli bättre på att skydda barn från att utnyttjas och exploateras av väpnade grupper och arméer. Även i Nepal utryckte de före detta barnsoldaterna ånger över att ha missat viktiga skolår, etc. Framför allt bör man satsa mer på preventiva program och att ställa de som är ansvariga för rekrytering till ansvar genom att både åtala dem för barnrekrytering samt för de eventuella brottshandlingar som barnsoldaterna utfört genom att tillämpa så kallat befälsansvar.
Samtidigt måste man acceptera att barn som varit med om dessa upplevelser har förvärvat erfarenheter och kunskaper som särskiljer dem från andra barn. Även om vi i all välmening vill se barn som används i väpnade konflikter som värnlösa offer i behov av skydd, är verkligheten mer nyanserad. Så som visats i Nepal och Colombia kan barn själva välja att delta i strider utifrån sina egna ideologiska motiv. Att behandla dessa barn som värnlösa offer utan egen vilja underminerar dem som aktiva individer, potentiellt också som fredsaktörer i sina lokala samhällen.
För de barn som redan varit involverade måste vi hitta bättre vägar att stötta på ett sätt som inte bara behandlar deras eventuella trauman utan också bygger på de eventuella styrkor de funnit under sin medverkan i väpnade grupper och nationella arméer. Ofta har barnen utvecklat ledaregenskaper under sitt deltagande i väpnade konflikter. Om dessa egenskaper kanaliseras på rätt sätt kan de barn som tidigare varit en del av konflikten istället bli en del av lösningen för ett fredligare samhälle.
Annette Lyth
Annette Lyth är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar