Lärdomar från Ebolautbrottet i Västafrika

 

ANALYS Ebolautbrottet i Västafrika 2013-2016, var inte bara en humanitär katastrof utan även en bredare samhälls- och säkerhetskris för de redan tidigare hårt drabbade västafrikanska staterna. En nyligen publicerad rapport från FOI diskuterar faktorer som bidrog till den omfattande smittspridningen. För att förhindra framtida ebolaepidemier är det viktigt att dra lärdomar från utbrottet i Västafrika, säger rapportförfattarna Göran Bucht, Elisabet Frithz och Annica Waleij.

Ebolautbrottet i Västafrika 2013-2016 med cirka 28 000 insjuknade och över 11 000 döda är den mest omfattande epidemi som ebolaviruset hittills orsakat. Tidigare utbrott har varit mer geografiskt begränsade där mindre byar i Centralafrika har drabbats med som mest 280 döda. Överraskningen var därför stor när Ebolaviruset dök upp i Västafrika, i en region som tidigare så vitt känt förskonats från denna sjukdom. Många har därför frågat sig vad som låg bakom denna epidemi: Vad skiljer detta utbrott från tidigare? Hur har viruset kommit till Västafrika och varför fick epidemin en sådan spridning?

Hur kunde det hända?

En viktig faktor för smittspridningen var den undermåliga hälso- och sjukvården i de drabbade staterna. Enligt statistik fanns det före utbrottet cirka en läkare per 10 000 invånare i Guinea, och ännu färre i Sierra Leone och Liberia (att jämföra med Sveriges 33 läkare per 10 000 invånare). Dödligheten bland sjukvårdspersonal var också hög vilket förvärrade förhållandena.

En annan bakomliggande orsak, som kan ha varit bidragande till att ebolaepidemin i Västafrika fick en så stor omfattning, var det djupa misstroendet mot makthavare och myndighetspersoner som befolkningen i dessa länder hyser. Detta gjorde det svårt att nå ut med den förebyggande information som spreds av myndigheter och hjälparbetare. Många drog slutsatsen att det här var bara ytterligare ett sätt för makthavarna att ”lura till sig internationella biståndspengar”. I den miljön fick därför en omfattande ryktesspridning fäste, vilket ytterligare försvårade situationen.

Traditionella begravningsceremonier i Västafrika, när den dödes kropp tvättas av anhöriga och begravningsgästerna vidrör den döde, möjliggjorde ytterligare smittspridning, bland annat via långväga gäster som förde med sig smittan hem till sina samhällen.

Betydelsen av Världshälsoorganisationens (WHO) passivitet under ebolautbrottets första månaderna ska heller inte underskattas. Smittan spreds då långsamt i Guinea, men fördes senare vidare över gränsen till Sierra Leone och Liberia. Här konstaterar även WHO:s egna experter att ”epidemin kunde ha stoppats med relativt små medel, om man hade valt att agera tidigare”.

En oberoende expertgranskning av WHO:s agerande under ebolautbrottet pekar på WHO:s oförmåga att hantera ebolautbrottet utifrån ett socialt och kulturellt helhetsperspektiv. Insatserna, när de väl initierades, var för tekniska och medicinska till sin karaktär och saknade kulturell, psykologisk och sociologisk kompetens, vilket skapade ett betydande motstånd bland befolkningen. Liknande åsikter har framförts från ett flertal andra aktörer och observatörer, inklusive Läkare utan gränser.

Omfattande migration och porösa gränser bidrog vidare till att smittan fördes fram och åter över gränserna, vilket bidrog till en ökad spridning och en försvårad smittspårning. På så sätt kunde ebolaviruset exporteras från Guinea till de angränsande länderna.

Slutligen antas miljö- och klimatfaktorer vara faktorer som kan ha bidragit till utbrottets utbredning, däribland förändrad markanvändning och ökade mänskliga aktiviteter i den naturliga miljön för den förmodade reservoaren för smittämnet.

Kan det hända igen?

En fråga som dykt upp i efterhand är om en ny ebolaepidemi kan få fäste i Västafrika? Finns viruset fortfarande kvar i regionen?

Svaret är att det finns en möjlighet att ebolavirus kan komma att bli endemiskt i Västafrika, det vill säga, förekomma naturligt i reservoarer till exempel bland fladdermusarter. Risken finns då att viruset kan komma att drabba regionen igen. Genetiska analyser har indikerat att viruset har invandrat från Centralafrika, och vissa fladdermusarter kan färdas mycket långa avstånd. Återkommande rapporter visar att ebola-överlevare kan vara långtidsbärare av virus och att de även kan smitta anhöriga, men hur vanligt är det att man blir långtidsbärare? Detta kan exemplifieras av fallet med en skotsk sjuksköterska och en amerikansk läkare som bägge bar på viruset trots att de förklarats smittfria.

Ebola som en säkerhetspolitisk fråga

Allt eftersom ebolautbrottet i Västafrika växte i omfång förvandlades epidemin från en företrädesvis medicinsk-humanitär sjukvårdskris till en samhälls- och säkerhetskris. Plundringar och attacker mot bland annat sjukvårdsinrättningar och personal förekom och WHO:s ordförande Margret Chang gick ut och varnade för att de redan tidigare hårt drabbade västafrikanska staterna kunde förvandlas till så kallade ”sviktande” stater (failed states). Läkare utan gränser vädjade därför om militärt stöd för att kunna hantera situationen bättre. I en resolution förklarade FN:s säkerhetsråd att ebolautbrottet var ”ett hot mot global fred och säkerhet ”. Parallellt togs ett beslut om skapandet av UNMEER (United Nations Mission for Ebola Emergency Response), en unik åtgärd och den första fredsfrämjande insats från FN:s sida som tillkommit på grund av ett sjukdomsutbrott.

Oron för den globala säkerheten avspeglade sig också i diskussioner där man fruktade att ebolaviruset skulle kunna användas i terrorsyften. Eller som ledarsidan i Washington Post valde att uttrycka det ”The world is experiencing virulent outbreaks of Ebola and Islamic radicalism. What if the two converge into one?”

Vad har vi lärt oss?

Ett antal slutsatser och lärdomar som vi har lärt oss under ebolaepidemin i Västafrika kan sammanfattas i fyra huvudteman:

1. Många experter pekar på risken för att nya epidemier kan hota världen. Oron är stor att det nästa gång kan komma något nytt och mer smittsamt virus än ebola, till exempel ett dödsbringande luftburet virus. Därför är det önskvärt att etablera ett globalt och effektivt övervaknings- och responssystem som inte bara kan fånga upp naturliga smittor utan också upptäcka epidemier som kan vara resultatet av avsiktlig spridning (biologiska vapen).
2. Ebolaepidemin har också väckt frågor om hur forskning kring vacciner och behandling av infektiösa sjukdomar där kommersiella krafter inte driver utvecklingen. Ebola är ett bra exempel på detta – sjukdomen har fram tills nyligen varit sällsynt och har oftast drabbat fattiga människor i Afrika, vilket begränsat de ekonomiska drivkrafterna att ta fram terapi och vaccin. Den forskning som skett kring filovirus (den virusfamilj som ebola tillhör) har fram tills nyligen utförts inom försvarsforskningsprogram i olika länder.
3. WHO:s organisation och arbete måste reformeras i grunden för att möta framtida globala kriser och behov. Nyckelorden i detta sammanhang är att prioritera lokal representation och lyhördhet för kulturella sammanhang.
4. Civil-militär samverkan var grundvalen i den internationella ebolaresponsen. Flertalet nationer som deltog i den internationella ebolaresponsen använde militär logistik, militära resurser och hjälp från militär medicinsk personal. Många experter pekar också på att endast militära organisationer kan mobilisera stora hjälpinsatser med kort varsel. Därför har det framförts önskemål att militära resurser bör involveras i framtida responssystem som kan användas vid allvarliga smittohändelser. Det är dock inte riskfritt att utöka militära organisationers mandat och tillföra extra uppgifter utan att säkra resurser för genomförandet.

Erfarenheterna från ebolautbrottet i Västafrika är viktiga och bör tas till vara för att möta framtida smittohot på ett effektivare sätt. Om man analyserar hur ebolaviruset spred sig i Västafrika förefaller inte viruset ha förvärvat nya egenskaper, utan det var ”samma virus” som gjort entré, men i ett nytt sammanhang där ”nya spelregler” gäller. I framtiden kan mänskliga aktiviteter såsom kritisk exploatering av naturresurser och klimatförändringar komma att vara utlösande faktorer för utveckling av nya smittohot.

Göran Bucht, Elisabet Frithz och Annica Waleij

Göran Bucht, fil. dr. och laborator vid FOI. Han arbetar som forskare vid FOI med virologi som huvudintresse. Under åren 2002/2003 arbetade han vid Pasteur institutet I Paris med blödarfebervirus forskning och senare, mellan åren 2007-2009, som sektionschef och ansvarig för forskning och diagnostik vid Environmental Health Institute (EHI) i Singapore. Han har verkat som handledare för 5 doktorander inom området blödarfebervirus. Vid FOI arbetar han som sakkunnig inom virologi med fokus på möjlig antagonistisk användning.

Elisabet Frithz, med.kand. och fil.dr. Hon har tidigare forskat kring bakteriers sjukdomsframkallande förmåga och arbetar nu med ickespridningsfrågor. Elisabet bidrar med expertstöd till Utrikesdepartementet i frågor som rör B-vapenkonventionen och fokuserar bland annat på vetenskaplig och teknologisk utveckling inom biovapen-området. Som forskare vill hon gärna lyfta fram säkerhetsfrågor.

Annica Waleij, senior analytiker vid FOI med 15 års erfarenhet i gränslandet av miljö, hälsa-, utveckling-  och säkerhet. Hon har erfarenhet från miljöutredningar och utbildningsinsatser i bland annat Kenya, Sudan, Sydsudan, Demokratiska Republiken Kongo, Mali, Nigeria och Ghana. Waleij har en BSc i Miljö- och hälsoskydd, MSc i miljökemi samt pågående freds- och konfliktstudier

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.