ANALYS En nyligen publicerad rapport från Internationella Röda Korskommittén visar att den övergripande tendensen är att färre anser att humanitära rätten har betydelse än för 17 år sedan. Det finns dock hopp, skriver folkrättsredaktör Zarah Abrahamsson i första delen av tre om allmänhetens syn på den humanitära rätten.
Den som följer nyhetsrapporteringar får en mörk bild uppmålad för sig. Stater bombar civila. Kulturarv förstörs av väpnade grupper. Sexuellt våld har blivit en metod som används av både väpnade grupper och statliga trupper, och humanitära organisationer nekas tillträde till konfliktdrabbade områden vilket leder till svält och lidande. Sjukhus och sjukvårdspersonal bombas eller utsätts för dödligt våld. Tidigare i januari i år rapporterade BBC att kvinnliga självmordsbombare i Nigeria använder spädbarn för att undvika att bli upptäckta vid säkerhetskontroller
Ökad tolerans för tortyr de senaste 17 åren
Donald Trump hävdade nyligen i sin första TV-intervju som USA:s president att tortyr fungerar. Han skulle göra allt för att återinföra skendränkningar om USA:s försvarsminister eller CIA-chef så begärde, och tillade: ”inom lagliga gränser”.
Tortyr är inte lagligt. Det är förbjudet i den humanitära rätten och det är förbjudet enligt FN:s tortyrkonvention, vilken USA har undertecknat och ratificerat. Men USA:s president är inte den ende medborgaren i en stat som är permanent FN-säkerhetsrådsmedlem, så kallad P5-stat, som anser att tortyr en del av krig.
I rapporten People on War från Internationella Röda Korskommittén (ICRC) visade det sig att attityden har blivit mer tolerant gentemot tortyr under de senaste 17 åren. Rapporten publicerades i december förra året och är resultatet av en undersökning om allmänhetens åsikter om den internationella humanitära rätten (IHR), även kallad krigets lagar. 17 000 deltagare har svarat och har i rapporten delats upp ibland annat två grupper: den ena med medborgare från P5-staterna (Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och USA) och Schweiz, den andra gruppen från tio konfliktdrabbade stater (Afghanistan, Colombia, Irak, Israel, Jemen, Nigeria, Palestina, Sydsudan, Ukraina och syriska medborgare i Libanon).
Vissa av frågorna ställdes även 1999 då ICRC utförde en liknande undersökning vilket gör att vissa resultat har två jämförbara punkter. En av dessa frågor var om en tillfångatagen fiendekombattant får torteras för att militär information ska erhållas. 1999 svarade två tredjedelar att fiendekombattanten inte fick torteras, och 2016 siffran sjunkit till färre än hälften. USA var enda stat där fler ansåg att fiendekombattanten fick torteras än att det var fel. Så, Trump är inte ensam att tycka att tortyr kan användas som metod för att erhålla militär information.
En uppföljningsfråga ställdes till de som hade svarat att fiendekombattanten fick torteras: Skulle de ändra åsikt om de fick veta att tortyr anses vara olagligt eftersom det är förbjudet genom FN:s tortyrkonvention som deras stater har ratificerat? Fler än hälften (58%) av deltagarna från P5-staterna + Schweiz stod fast vid sitt tidigare svar – fiendekombattanten fick torteras.
För lite kunskap om torterarens psykologiska påfrestningar
Endast 40% trodde att även den som torterar får utstå psykologiska påfrestningar. Det är inte bara oroande att det finns så pass lite kunskap om hur torteraren påverkas av sina uppgifter, utan frågan är också om en ökad kunskap kring detta skulle minska tortyrutövandet – åtminstone bland de stater som konstant använder sig av argumentet ”vill inte utsätta egna medborgare för onödiga risker”. Ökad kunskap kring de psykologiska påfrestningarna som tortyr har på den som måste utsätta en annan medmänniska för en sådan omänsklig behandling skulle kunna leda till insikten att beordrande av tortyr också innebär stora psykologiska påfrestningar på egen medborgare.
Tilläggas bör att utöver FN:s tortyrkonvention är även Storbritannien, Ryssland och Frankrike bundna av Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i folk(rätts)mun Europakonventionen. Även om Europakonventionen ingår i regelverket kring mänskliga rättigheter, och inte i den humanitära rätten som endast är tillämplig då väpnad konflikt råder, är förbudet mot tortyr i artikel 3 icke-derogerbar. Det innebär att statsparterna till Europakonventionen inte får avvika från tortyrförbudet under några omständigheter (som exempelvis krig).
Stärks tilltron till den humanitära rätten om vi ökar kunskapen?
Relevanta frågor är vad kan göras för att bemöta den minskande tilltron till den humanitära rätten och även varför det sker. Parallellt med ICRC:s rapport genomförde Svenska Röda Korset (SRK) en nationell undersökning med ett urval av frågor från ICRC:s globala rapport. Kunskapen om den humanitära rätten var lägre än det internationella snittet och endast en tredjedel var mycket bekant eller ganska bekant med IHR. I den gruppen var det övervägande fler män som hade kunskap om IHR. Kan det här finnas ett samband med värnplikten och den utbildning i krigets lagar blivande soldater får? Är utbildning svaret? Och frågan är, även om vi har kunskap om IHR, gör det någon verklig skillnad vid väpnad konflikt?
Ineffektivt påföljdssystem
Vad är incitamentet att följa en lag om man upplever att det inte finns någon påföljd? I internationella sammanhang finns det inte någon permanent motsvarighet till ett nationellt polisväsende som ser till att lagen följs och som har möjlighet att verka tillsynes mer direkt vid ett misstänkt brott. I fredstid kan vi ringa polisen om vi ser att någon håller på att göra ett inbrott. I en väpnad konflikt, internationell eller icke-internationell, kan det vara statliga trupper, de som ska stå för säkerhet och trygghet, som inte följer den humanitära rätten. Vem ringer vi om vi ser att någon begår en krigsförbrytelse?
Förvisso finns den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) där brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord utreds och döms. Även särskilda krigstribunaler, som den så kallade Jugoslavientribunalen, kan upprättas, men det tar tid att utreda om en krigsförbrytelse har begåtts. Otaliga vittnesmål och annat bevismaterial måste analyseras innan situationen ens blir en rättegång. Än idag, 24 år efter den upprättades, har Jugoslavientribunalen pågående rättegångar. Därför har nationella domstolar har en viktig roll att fylla när det gäller att minska straffriheten för krigsförbrytelser.
Hoppfullt trots sjunkande tilltro
Är då den humanitära rätten relevant? Det är lätt att få intrycket att varken stater eller väpnade grupper följer den humanitära rätten, utan att de gör lite vad de vill under väpnade konflikter. Vid första anblicken av ICRC:s rapport kan det verka så. Tilltron har till den humanitära rätten har sjunkit sedan 1999 då över hälften svarade att de ansåg att Genèvekonventionerna gjorde skillnad och hindrade krig från att förvärras – 2016 var antalet under hälften.
Men är verkligheten så? ICRC:s undersökning visar också på en intressant skillnad mellan hur P5-staterna + Schweiz och stater med konflikter på sitt territorium upplever den humanitära rätten. Folk i konfliktdrabbade stater har mer förtroende för den humanitära rätten än vad de i P5 + Schweiz har. De som lever i konfliktdrabbade stater svarade att de ansåg att IHR gör skillnad och faktiskt förhindrar krig från att förvärras. Kanske fungerar den humanitära rätten bättre än vad vi i väst ser genom våra surfplattor och telefoner och vår negativa känsla bygger främst på den bild som media förmedlar av konflikter? Den mer positiva inställning som de i konfliktdrabbade staterna har skulle kunna bero på att de faktiskt tydligare ser att förnödenheter delas ut, att hjälpkonvojer släpps igenom vägspärrar, att sårade och sjuka skyddas?
Så krigets lagar kanske inte är så tandlösa ändå – de som upplever krig på nära håll ser att lagarna faktiskt minskar lidande. Istället kanske det är systemet för påföljder som är otillräckligt. Vi tycker att lagarna är tandlösa när vi upplever att krigsförbrytelser går ostraffade och det egentligen är det internationella påföljdssystemet som är ineffektivt i stridens hetta.
Den mest relevanta frågan vi bör ställa oss kanske inte är huruvida den humanitära rätten är relevant, utan snarare: hur skulle det se ut om den inte fanns?
Nästa del i artikelserien om hur allmänheten ser på den humanitära rätten kommer att göra jämförelser mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Sista delen kommer att handla om vad som behöver göras för att öka kunskapen om den humanitära rätten.
Zarah Abrahamsson
Redaktör på Mänsklig Säkerhet och statsvetare med bakgrund på Folkrättscentrum. Hon är även medgrundare av tankesmedjan SäkerhetsTanken.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.
Lämna ett svar