En ödesdiger födelsedag

REFLEKTION Att arbeta som lärare för asylsökande elever är idag helt annorlunda än för bara något år sedan. Elever försvinner utan förvarning när de fyllt, eller räknats upp till, 18 år.  Det väcker stark oro hos klasskamraterna, och försvårar lärarnas arbete. Angela Lindén-Christofferson, språklärare på Polhemsskolan i Lund, berättar om en vardagsverklighet som de flesta av oss aldrig ser.

För att kunna få permanent uppehållstillstånd, PUT, i Sverige, krävs det att asyl har sökts före den 24 november 2015, och att den sökande inte hinner fylla 18 år innan Migrationsverket fattar sitt beslut i ärendet.

Att fylla 18 år är oftast positivt för en svensk tonåring – hen blir vuxen, vilket innebär både stora och små förändringar. En stor förändring kan vara möjligheten att kunna ta körkort, och en liten kan vara att själv kunna sjukanmäla sig till skolan. Att fylla 18 år för en asylsökande innebär, om ett beslut fortfarande inte är fattat av Migrationsverket, att detta beslut troligtvis blir negativt. För är man 18 år är man vuxen och Migrationsverket kan bortse från en mängd aspekter när de fattar beslut. I de flesta fall kommer de fram till att den asylsökande kan återvända till sitt hemland.

Flertalet av våra 175 elever på Språkintroduktion på Polhemskolan i Lund är hazarer från Afghanistan. På grund av sin etniska tillhörighet (och därmed utsatthet) har de tvingats lämna Afghanistan och vuxit upp i Iran. Många av dem är inte ens födda i Afghanistan, då deras föräldrar varit tvungna att fly redan tidigare. Det innebär att familj och socialt sammanhang finns i Iran, och inte i Afghanistan, men är de 18 år tas ingen hänsyn till detta. De utvisas istället till ett land de inte har någon anknytning till. Ett land som befinner sig i kris. Ett land där övergrepp, mord och brutalitet är vardag. Ett land där flickor inte får gå i skolan och kan giftas bort när de fortfarande är barn. Ett land där talibanerna har starka fästen och terrorismen är ständigt närvarande. Till Iran kan de inte utvisas. I Iran har de inga rättigheter och är inte önskade.

Till Afghanistan kan de utvisas för att Sverige har slutit ett återvändandeavtal med landet. Ett avtal med ett land där den generella säkerhetssituationen är den sämsta sedan 2001. I alla landets provinser, utom fem, pågår just nu väpnade konflikter. Under det första halvåret 2015 miste 1 600 civila livet och över 3 300 civila skadades på grund av stridigheterna, enligt Amnesty International. Många människor har tvingats fly inom landet – det är ungefär 1 miljon afghaner som lever som internflyktingar.

Den nya lag som trädde i kraft för drygt ett år sedan börjar nu märkas i vardagen för alla oss som arbetar med asylsökande. Beslut (som tagit omänskligt lång tid) har börjat fattas, och oron är stor hos alla som påverkas – direkt eller indirekt. Våra elever är stressade och väldigt oroliga. De hör kompisar fylla 18 eller skrivas upp till 18 år och få avslag, och plötsligt står det tomma stolar i klassrummet. Stolar som är tomma på grund av att någon i ”födelsedagspresent” blivit tvungen att flytta. Hen har alltså omedelbart, från en dag till en annan, tvingats lämna sitt boende, sin skola, sina vänner och sin trygghet. Någon god man finns inte längre med i bilden, för som myndig förväntas du kunna föra din egen talan. Ofta flyttas du utan förklaring eller förvarning, och hos dem som blir kvar är maktlösheten och frustrationen stor.

Det här är ungdomar som flytt från krig och våld. Ungdomar som tagit sig till Sverige med hopp om en bättre framtid. Ungdomar som sett och upplevt saker som ingen ska behöva se eller uppleva. I Sverige har de, med vår hjälp, snabbt börjat bygga upp en ny tillvaro. De har fått höra att de är välkomna. Hösten 2015 var de välkomna, och i svensk skola lär vi (fortfarande) ut, att alla är lika mycket värda…

Den fjärde november 2016 fyllde en av våra elever 18 år. Eller han skulle fyllt 18 år den dagen. Men Migrationsverket skrev upp hans ålder med EN dag, vilket innebar att han fyllde 18 år den tredje november istället. Varför? Beslut i hans ärende fattades den tredje november, och för att kunna utvisas till Afghanistan måste han vara myndig. Hade ett beslut fattats när han fortfarande var 17 år, hade en utvisning inte kunnat ske. Är detta rättssäkert? Är detta demokratiskt?

Vår elev flyttades först från det hvb-hem, där han bott nästan ett år, till ett transitboende för vuxna. Därefter skrevs hans ålder upp. Två veckor senare flyttades han igen. Denna gång utan förvarning, och till en annan kommun åtskilliga timmars bilresa bort. Han blev inte ens delgiven beslutet. Han visste alltså ännu inte, att han inte skulle få stanna i Sverige. Det enda han visste var, att ett beslut var fattat, och att Migrationsverket skulle höra av sig. När de fick tid. Däremot visste vi som är hans lärare på SPRI (Språkintroduktion), eftersom Migrationsverket avslöjade beslutet för oss på telefon (när vi ringde för att efterfråga honom), motsatt vår begäran om att låta bli. I vårt läraruppdrag ingår nämligen inte att vara Migrationsverkets förlängda arm; vi varken KAN eller vill meddela beslut i asylärenden!  Däremot vill vi gärna veta vart våra elever tar vägen. Vi vill få chans, och inte minst ge klasskamraterna en chans, att ta avsked. När en elev fyller 18 och försvinner, påverkar det förstås främst individen själv, men elever som är kvar i klassrummet påverkas också. Påtagligt. I form av dödsångest.

Denna elev är bara en av många i samma situation. Statistik för de flesta. Siffror. För oss som arbetar i skolan, inom vården, på hvb-hem och asylboenden är de människor. Individer som förtjänar att behandlas med respekt och medmänsklighet, och som borde få uppleva rättsäkerhet och rättvisa. Istället ser vi motsatsen: ett Sverige som vänder humanistiska värden och barn/ungdomar ryggen, genom att godtyckligt och på rättsosäkra grunder åldersbestämma en grupp unga människor och skicka dem till krig och terror.

Under hösten 2015 och i början av 2016 stod Sveriges skolor inför ett akut behov av lärare i svenska som andra språk. Jag var en av dem som sökte sig från andra skolor för att bidra till mottagandet och integrerandet av nyanlända ungdomar i omedelbart behov av skydd och skolgång. Detta gjorde jag för att jag tror på mitt läraruppdrag och på att Sverige värnar om mänskliga rättigheter. Jag ville, precis som så många andra civila och professionella krafter i vårt land, bidra till en bättre framtid för de individer som vi då tog emot (och även för Sverige). Språket och kunskap är nyckeln. En nyckel som våra elever så tacksamt och ivrigt tog emot. Idag är situationen och förutsättningarna för att utföra läraruppdraget (och för elevernas del att ta emot undervisningen) totalt annorlunda. Politiken och klimatet har hårdnat. Fastän vi fortsatt försöker bedriva undervisning samt ingjuta hopp och framtidstro, går mycket av tiden åt till krisarbete. Istället för att lära ut nya ord och fraser, istället för att främja livet och framtiden i Sverige, går mycket av vår tid åt till att avvärja och/eller åtgärda panikångestsymptom. Skolans kuratorer och sjuksköterskor drar ett stort lass (tillsammans med kommunens Barn och Ungdomspsykiatriska mottagningar) men samtliga lärare och rektor på SPRI får dagligen agera utöver det ”vanliga” arbetet som pedagoger. Detta gör vi professionellt oförtrutet och otadligt, men med samma växande gnagande fråga som hos våra elever: Hur blev det så här? Behöver det vara så här?  Och vi är alla besvikna. Besvikna och bedragna. DET är känslan vi bär på. DET är uppdraget, nej oket, vi tvingas bära.

Angela Lindén Christoffersson

Lärare på Språkintroduktion, Polhemskolan Lund

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet