Kulturarv i skottgluggen

ANALYS Den Islamiska staten attacker mot Palmyra och andra kulturarv i Syrien och Irak har fått stor uppmärksamhet i internationella medier. Men attacker mot kulturarv i väpnade konflikter är inte unikt för IS, och dessa attacker kan ha en rad olika syften. Det skriver Johan Brosché, Joakim Kreutz och Mattias Legner utifrån ett nytt tvärvetenskapligt forskningsprojekt.

Den senaste tidens rapporter från Syrien och Irak att den Islamiska staten (IS) är på reträtt har fler konsekvenser än de rent militära. Bilder från norra Irak har visat män som rakar sina skägg och kvinnor som bränner sin burka. Förutom den ökade friheten för befolkningen i området så hoppas många också att de viktiga historiska och kulturella arv som finns i Syrien och Irak nu kan bevaras. Under kriget har mycket uppmärksamhet riktats mot IS förstörelse av världsarvet Palmyra samt plundring och försäljning av kulturarvsföremål.

Till viss del så finns det skäl att dela den optimismen, men det finns också en risk för att attacker mot just kulturellt och historiskt värdefulla platser ökar som en konsekvens av IS militära förluster. En potentiellt bidragande anledning till att IS de senaste dagarna riktat förnyad kraft mot att attackera Palmyra, efter att ha lidit stora förluster i Aleppo, är att staden har ett stort symboliskt värde. Risken finns också att angreppen mot ”mjuka mål” i Europa, bland dem kulturarv som är populära besöksmål, blir mer frekventa när gruppen får allt svårare att hålla sina territorier i Syrien. IS utför attacker mot just den typen av symboliskt viktiga, men relativt obevakade platser, där man kan förvänta sig att en försvagad rebellgrupp kan välja att attackera för att visa sin fortsatta stridsvilja. Det här är dock bara en av fyra vanliga anledningar till varför väpnade grupper väljer att attackera kulturarv.

I en nyligen publicerad artikel i International Journal of Heritage Studies presenterar vi en typologi om varför väpnade grupper väljer att använda resurser till att förstöra kulturarv i konflikt. Det här fenomenet finns inte bara i inbördeskrig utan har under historiens lopp också förekommit vid bland annat invasioner och kolonialkrig, under upplopp mellan olika etniska grupper, och i form av terrorattentat. I samtliga fall så kan effekten av sådan förstörelse av historiska minnen försvåra försoning efter konfliktens slut, även om motivet var något annat. De fyra grupper av motiv som vi identifierat är inte ömsesidigt uteslutande utan en attack kan vara motiverad av flera faktorer.

Artikeln bygger på en omfattande litteraturstudie där exempel hämtas från konflikter i stora delar av världen. Vi har undersökt hur angrepp på kulturarv förekommer i analyser av konflikter, och drar slutsatser utifrån det. På så sätt kan vi se mönster i de motiv som ligger bakom angrepp på kulturarv i konflikter.

Det första motivet vi tar upp är attacker mot kulturarv som är motiverade av konfliktfrågan. Till sådana konflikter hör välkända konflikter som den om Tempelberget i Jerusalem, där judar och muslimer gör anspråk på samma plats men tillskriver den olika betydelser. Det är dock inte nödvändigt att flera grupper kämpar om en plats för att det ska handla om själva konfliktfrågan. Det kan också vara så att en grupp bestämmer sig för att angripa en plats för att den ska förstöras eller tillfogas så stora skador som möjligt. Så var fallet i Timbuktu 2012, då en allians av rebeller som till stor del bestod av Al Qaida-anknuten, religiöst motiverad milis som angrep världskulturarvet i staden. Så fort rebellerna hade intagit staden började de förstöra sufiska gravmonument med motivet att dessa stred mot en renlärig tolkning av islam.

Det andra motivet rör militärstrategiska frågor. Det huvudsakliga motivet för en angripare är då att vinna taktiska fördelar. En sådan fördel kan vara att försvaga motståndarens försvarsvilja genom att angripa och skada byggnader som har ett starkt symbolvärde, såsom de tyska Baedeker-räderna mot brittiska stadskärnor 1942. Under dessa bombningar skadades många katedraler och andra kulturhistoriska byggnader. Ett nutida exempel är IS angrepp på kyrkor, kloster och moskéer och hur organisationen sprider filmer som dokumenterar dessa med syftet att rekrytera nya soldater.

Det tredje motivet kallar vi signalering. Det handlar då om angrepp som utförs för att skicka ett budskap till motståndaren, men det kan också vara riktat inåt mot de egna styrkorna. Det kan förklara många terroristangrepp och andra attacker mot civila mål. Ett välkänt fall av signalering är talibanernas förstörelse av de gigantiska Buddha-skulpturerna i Afghanistan våren 2001. Förstörelsen filmades och spreds till globala medier i ett försök att skärpa konflikten mellan talibanerna och världssamfundet, och syftade därigenom till att stärka den inre sammanhållningen i talibanrörelsen.

En fjärde motivbild är ekonomiska incitament. Konflikter är resurskrävande och det krävs hela tiden ett inflöde av kapital för att hålla i gång ett krig. Plundring och försäljning av fornfynd och museiföremål kan utgöra ett viktigt motiv för att attackera världsarv och fornlämningsplatser. Det finns tecken på att IS erövring av Palmyra inte direkt innebar att organisationen fick tillgång till så många fler antikviteter att sälja. Däremot tycks man ha börjat massproducera förfalskningar som spridits till världen via ombud i bland annat Libanon.

Genomgången av litteraturen har gjort det möjligt att klassificera återkommande motiv och att börja identifiera risker i konflikter. Forskningen skulle kunna göra det lättare att förutspå vilka platser som kan vara särskilt sårbara inom en nära framtid, och hjälpa oss att förstå hur angrepp på dem kan förebyggas.

Johan Brosché (lektor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet)

Joakim Kreutz (lektor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet)

Mattias Legner (professor i kulturvård vid Uppsala universitet, Campus Gotland)

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, biträdande chefredaktör och ansvarig för Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.