ANALYS Samhällets förmåga att hantera katastrofer av olika slag är en helt central fråga för samhällets och individens säkerhet. Susann Baez Ullberg och Jaroen Wagner, forskare vid Försvarshögskolan och Wageningen Universiteit i Nederländerna, pekar på att detta handlar om betydligt mer än om materiella resurser, krissystem och myndighetskapacitet, och att vi i större utsträckning måste tänka på det som författarna beskriver som ”den mjuka infrastrukturen” – sammanhållning i form av informella sociala nätverk och kunskapsutbyte.
Den ökande frekvensen av och de allvarliga effekter som katastrofer orsakar i världen ställer grundläggande frågor om samhälle och miljö, utveckling och teknik, och ekonomi och politik på sin spets. Katastrofer avslöjar bristen på hållbarhet i många samhällen och signalerar grader av misslyckad utveckling. Vetenskapliga och politiska diskussioner pågår för närvarande om hur olika samhällsprocesser förvärrar redan existerande sårbarheter mot olika typer av katastrofer och länder uppmanas globalt att vidta åtgärder. Utmaningarna för att åstadkomma ett säkrare samhälle är dock många.
Ett problem är de klyftor som ännu finns beträffande kommunikation, kunskap och samverkan mellan myndigheter och samhällets invånare. Samtidigt som myndigheter förväntar sig att enskilda medborgare och lokalsamhällen ska ta ansvar för sin egen ”resiliens”, alltså förmågan att motstå och hantera kriser och anpassa sig till nya omständigheter, får lokala aktörer sällan riktiga befogenheter eller resurser för att mäkta med detta ansvar. Inte heller betraktar myndigheter alltid befintliga lokala sociala nätverk och kulturell kunskap om risk som legitima och acceptabla.
”Ingen människa är en ö” skrev John Donne, en präst och poet verksam i England på 1600-talet. Vi är alla en del av samhälle och kultur, även när helvetet bryter lös, även om katastrofer drabbar olika grupper i samhället på ojämlika sätt, vilket Sara Bondesson diskuterat i en tidigare artikel. Lokalsamhällen och informella sociala nätverk har ofta ignorerats av myndigheter i katastrofer, när de i själva verket är avgörande för såväl den akuta räddningsinsatsen som den mer långsiktiga återhämtningen i drabbade samhällen.
Människor är sociala varelser som är kopplade till nätverk av andra människor genom en gemensam historia, lokala ekonomier, gemensamma ideal och/eller sociala praktiker i släktskapsförhållanden, identitet, idrottsföreningar, trossamfund, fackförbund och marknader, bara för att nämna några. På många olika sätt och i många olika sammanhang delar man på sig vis med sig av viktig kunskap och information om risk. De sociala nätverk som människor är en del av, och den information och kunskap kommuniceras inom dem, är vad vi här kallar ”mjuk infrastruktur”. Detta begrepp ska förstås i motsats till ”hård infrastruktur” med vilka vi menar de organisationer, förordningar, styrsystem och materiella resurser (vägar, ledningar och kommunikationssystem, till exempel) som också är till för att minska risk. Vi hävdar att det är den mjuka infrastrukturen som gör att den hårda faktiskt fungerar, och att internationella och nationella institutioner och beslutsfattare inom området katastrofriskreducering måste ta detta på allvar.
Sociala nätverk och specifik kunskap kan alltså bidra stärkt resiliens i katastrofer. När viktiga vägar skars av under en stor översvämning i Bangladesh 2006, var det de informella sociala nätverken som säkerställde att mat och förnödenheter nådde staden, att bröd kunde fortsätta bakas i slummen och transporteras för försäljning i de rikare områdena av gatuförsäljare. Forskarna konstaterade utifrån detta att när myndigheter slår ner på illegala gatuekonomier motverkas alltså den urbana motståndskraft som sådana informella socioekonomiska nätverk genererar. Ett annat exempel är hur invånarna på den indonesiska ön Simelue överlevde tsunamin 2004 genom att snabbt ta sig och samlas på öns högsta geografiska punkt. Även om de inte drabbats av en tsunami där på över ett sekel, så hade folksagor och sånger hållit det sociala minnet kring denna typ av hot och hur man kunde hantera det levande. En annan studie visar att invånarna i de fattiga förorterna till staden Santa Fe i nordöstra Argentina överför också kunskap om översvämningshantering över generationer på flera olika sätt som är relaterade till just den flodmiljön. Dessa är bara några exempel från forskningen som illustrerar vårt påstående om vikten av att ta till vara och stärka den mjuka infrastrukturen för att åstadkomma säkrare samhällen.
Missförstå oss rätt. Vi är inte ute efter att idealisera lokalsamhället eller kulturell kunskap. Människor som lever tillsammans i en gemenskap kan ha hamnat där upp av en ren slump, kan egentligen mycket litet gemensamt. Ojämlika och även fientliga relationer kan råda i alla gemenskaper och nätverk. Ändå har forskning visat att även personer som normalt inte kommer överens, eller som lever i mycket ojämlika samhällen, tenderar att begrava sina skillnader och visa pro-socialt beteende när en katastrof inträffar. Det är sedan länge belagt att när överlevnad och behovet av säkerhet och trygghet står på spel kan människor att lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan, åtminstone i den akuta fasen, och i stället dela med sig av kunskap och vara solidariska med andra. Emedan kultur, definierad som en uppsättning perspektiv och kunskaper om omvärlden, är en komplex och dynamisk företeelse att komma åt, visar forskningen alltså att det icke desto mindre är en värdefull tillgång i katastrofinsatser
Man bör inte förglömma att andra sociala, politiska och miljömässiga processer på en större skala äventyrar både kunskapsproduktion och hanteringsstrategier, vilket därmed ökar sårbarheten mot sådana naturkrafter. Sådana storskaliga processer kan vara ökad migration, urbanisering, fattigdom och social utslagning, liksom klimatvariationer och större ekosystemförändringar som även kan ändra karaktären på själva hotet. Mot bakgrund av sådana omvälvande processer är en avgörande fråga huruvida vi faktiskt kan lära av erfarenheterna alls under rådande osäkra och ständigt föränderliga villkor? Detta torde vara en empirisk fråga som måste undersökas för att få en mycket bättre förståelse för hur mjuk infrastruktur (re)produceras socialt, kulturellt och politiskt i olika grupper och institutioner på lokal, regional och nationell nivå.
Mjuk infrastruktur är centralt för att reducera katastrofrisk, vilket understryks också i World Disasters Report 2014 och 2016. Vi välkomnar att beslutsfattare och de organisationer som arbetar med dessa frågor tar detta på allvar. Vi ser fram emot att genom vår forskning fortsätta att överbrygga klyftan mellan politik och praktik.
Susann Baez Ullberg och Jeroen Warner
Susann Baez Ullberg är Fil Dr i socialantropologi och arbetar på Nationellt centrum för krishanteringsstudier (Crismart) vid Försvarshögskolan och är knuten till Centrum för naturkatastroflära (CNDS) vid Uppsala universitet. Jeroen Warner är docent i katastrofstudier vid Wageningen Universiteit i Nederländerna.
Denna artikel är en förkortad översättning av författarnas nyligen publicerad artikel i nätmagasinet UN Chronicle.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta Robert Egnell, chefredaktör.
Kristina Palm säger
Det som skrivs i artikeln låter rimligt ,underbyggt och hoppfullt. Artikeln understryker och förmedlar att det som väl är, finns ett utbud av olika grupper av människor som ser längre än till konsumtion och ytlighet och som genom att skriva artiklar av detta slag bidrar med alternativ till uppgivenhet ,liknöjdhet och ..tror jag…förtvivlan inför både nuet och framtiden. Jag läste in inte enbart naturkatastrofer utan också krig som en katatrof och tolkade hela artikeln som ett slags fredsmanifest…..sedan ser jag att ordet krig inte finns nämnt i texten..men ändå . Texten inger hopp även för fred tycker jag.