REFLEKTION Colombias fredsavtal har med rätta fyllt spalterna i media. Men förhandlingarna i Colombia är inte de första i sitt slag. I december 2016 fyller Guatemalas fredsavtal 20 år. Aron Lindblom på biståndsorganisationen Diakonia reflekterar över krigets karaktär, effekterna av fredsavtalet och lärdomar för implementeringen av det colombianska fredsavtalet. Hur är säkerheten för människorna i Guatemala idag?
I december 1996 avslutades det långa och blodiga inbördeskriget i Guatemala när de stridande parterna skrev under fredsavtalet. Guatemalas fredsavtal består egentligen av tolv olika avtal, undertecknade mellan juli 1991 och december 1996. Parterna i fredsförhandlingarna utgjordes av de guatemalanska gerillagruppernas allians URNG samt staten och arméns gemensamma förhandlingsdelegation, men civilsamhället deltog aktivt och skrev utkast till avtalstexter. Den 29 december 1996 undertecknades ett sammanfattande avtal ”om den fasta och varaktiga freden” och i januari 1997 beslutade FN:s säkerhetsråd att etablera en fredsmission (MINUGUA) i Guatemala genom resolution 1094. Hur varaktig blev Guatemalas fred och vad har fredsavtalen betytt för landet?
Var det krig i Guatemala?
I den guatemalanska tidningen El Periódico (tyvärr funkar inte tidningens hemsida i nuläget, men artikelns titel lyder: ”Treinta años de democracia, veinte años de paz”) den 10 april 2016 ifrågasätter sociologen Edilberto Torres-Rivas om det överhuvudtaget utspelade sig ett krig i Guatemala. I december 1996 hade ingen eld utväxlats mellan parterna sedan lång tid tillbaka. Gerillan utgjordes bara av ett par tusen soldater som genom avtalet fick tillgång till jordbruksmark eller arbete. Frågan är, menar Torres-Rivas, om inte Guatemalas inbördeskrig hellre borde benämnas som ”den långa perioden av militärt förtryck”.
Rapporten Memory Of Silence, en gedigen genomgång av det politiska våldet i Guatemala som parterna kom överens om genom ett avtal undertecknat i Oslo i juni 1994, tycks stärka tesen om att Guatemalas inbördeskrig bör klassas som en lång period av militärt förtryck. I rapporten står (s. 22, punkt 24 i den engelska sammanfattningen):
Gerillagrupperna hade aldrig den militära kapaciteten att utgöra något direkt hot mot staten. Upprorsmännen var för få till antalet för att kunna utmana den guatemalanska armén militärt, och armén hade fler rekryter, bättre vapen, bättre utbildning och bättre samordning. Det är också fastslaget att staten och armén kände till gerillagruppernas organisering, antal soldater, utrustning och strategi. De var därmed mycket väl medvetna om att upprorsstyrkornas militära kapacitet inte utgjorde något verkligt hot mot Guatemalas politiska ordning.
Vittnesmål från en gerillamedlem
Alberto Mazariegos är 57 år och maya quiché från Quetzaltenango i västra Guatemala. Han arbetar för Guatemalas människorättsombudsman PDH och har tidigare suttit i kongressen för vänsterpartiet URNG, bildat efter avmobiliseringen av gerillan 1998. Under kriget var han organisatör för ORPA, en av de väpnade grupperna som ingick i URNG, och deltog i fredsförhandlingarna som koordinatör för en allians av urfolksorganisationer från civilsamhället. Den revolutionära rörelsens civila gren var minst lika viktig som den militära, beskriver Mazariegos, för att medvetandegöra folk om sina rättigheter och stärka sammanhållningen lokalt:
Det viktigaste för oss var att ha pålitliga personer från rörelsen som kunde fortsätta utöva sina vanliga, civila roller. Tyvärr insåg den militära underrättelsetjänsten snart hur vi arbetade och det var därför de mördade så många representanter för kyrkan och kooperativen. Men arméns massakrer på civila var egentligen helt onödiga. Morden på våra organisatörer hade varit tillräckliga för att skrämma folk till underkastelse. Armén hade inte behövt gå så långt som den gjorde för att krossa motståndet.
Mazariegos vill inte heller beskriva den guatemalanska erfarenheten som ett inbördeskrig eller en intern väpnad konflikt:
Det som hände i Guatemala var definitivt inget krig. Det var en statligt sanktionerad och institutionaliserad repression mot civilbefolkningen.
20 år senare: Har fredsavtalen genomförts?
Förutom att fredsavtalen satte formellt stopp för det så kallade inbördeskriget i Guatemala, så menar Mazariegos att etablerandet av formella och demokratiskt styrda institutioner bör ses som den tydligast positiva konsekvensen av freden. Idag finns 36 myndigheter som kom till genom avtalen och som arbetar för de mänskliga rättigheterna i allmänhet, mot diskriminering och rasism, eller specifikt för urfolkens eller kvinnors rättigheter. Även inom landets politiska styrning finns organ som föddes tack vare fredsavtalen, som systemet med lokala, regionala och nationella ”utvecklingsråd” som ska vara oberoende politiska partier och ge vanligt folk inflytande över statens budget och prioriteringar (dessa råd regleras i en lag som finns här).
Utmaningen är dock att få dessa institutioner att fungera som det var tänkt. Under högerpresidenten Pérez Molinas tid, 2012-2015, minskades deras budgetar och presidenten började själv utse direktörer för de institutioner där civilsamhället tidigare haft stort inflytandet. Politiska partier började också ta över de lokala utvecklingsråden, som tidigare varit relativt självständiga, och gjorde arbetet omöjligt för de som försökte agera oberoende.
Mazariegos beskriver att Guatemalas vänster begick allvarliga misstag under fredens första år, som nu blir lärdomar för Colombia när fredsavtalet ska genomföras där. Under sin första mandatperiod som politiskt parti (2000-2004) ingick URNG i en vänsterallians bestående av nio kongressledamöter, av totalt 158, men vägrade leda parlamentariska utskott eller acceptera chefsposter inom staten. Vänstern fokuserade på att vara opposition, medan de som hade motsatt sig fredsavtalen gjorde tvärtom och därmed fick fritt spelrum att definiera hur de nya institutionerna skulle fungera, eller inte fungera alls.
Råder det fred i Guatemala?
Den guatemalanska staten bedriver inte längre militära kampanjer för att utplåna oppositionen eller terrorisera civilbefolkningen. En formell men skör demokrati har etablerats och sedan fredsavtalet undertecknades ger Sverige bilateralt bistånd till statliga institutioner (något som lyftes av Sveriges ambassadör i Guatlemala, Georg Andrén, i en tidningskrönika på spanska den 8 december), men utmaningarna för att nå en varaktig fred är fortsatt enorma. I ett panelsamtal i november 2016 sammanfattades problemen av Vinicio Cerezo, Guatemalas första valda president efter att armén införde val 1986:
Sedan fredsavtalen skrevs under så har både fattigdomen och diskrimineringen av utsatta grupper ökat. Våra politiker har mest varit intresserade av att berika sig själva och fredsavtalen är långt ifrån genomförda.
Ungefär 60 procent av Guatemalas befolkning lever idag i fattigdom och Guatemala är det enda landet i Latinamerika som inte lyckades minska fattigdomen och hungern mellan åren 2000 till 2015 (enligt UNDP:s rapport över den mänskliga utvecklingen i Guatemala).
Det finns ingen officiell statistik över det politiska deltagandet hos diskriminerade grupper, men de färskaste journalistiska genomgångarna som har gjorts (2012) gör gällande att kvinnor respektive personer som identifierar sig som urfolk endast utgör tretton procent vardera av ledamöterna i kongressen.
Våldsnivån är bekymmersam, särskilt i städerna, och med över 30 mord per 100,000 invånare så är Guatemala än idag ett av världens våldsammaste länder. Även om staten inte längre finansierar dödspatruller så är det svårt att beskriva Guatemala som ett land i harmoni. Den tidigare gerillamedlemmen Alberto Mazariegos menar att:
Det går inte att säga att Guatemala är ett land som lever i fred idag. Särskilt inte om vi tittar på urfolken, som är de som drabbas värst av fattigdom och diskriminering. Staten har inte längre någon systematisk politik för att tortera eller utplåna sina motståndare, men de folkrörelseledare som ifrågasätter den rådande nyliberala politiken riskerar att fängslas för sin aktivism.
En tydlig konfliktlinje går idag mellan stat och näringsliv, som i första hand ser mark och naturresurser som råvaror att exploatera, och en urfolksrörelse som vill försvara Moder Jord. I denna infekterade konflikt skulle svenskt bistånd kunna fylla en mycket viktig roll, om det finns intresse att lyfta blicken och hitta nya lösningar.
Aron Lindblom
Regional Advisor på biståndsorganisationen Diakonia i Guatemala.
Foto: Ulf Aneer
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör med ansvar för genus- och jämställdhetsfrågor.
Lämna ett svar