LEDARE Vi lever i en orolig tid. En tid som prövar själva grundvalarna i vårt samhällsbygge och den internationella ordningen. Chefredaktör Robert Egnell analyserar utmaningarna och argumenterar för att Sverige och andra länder just nu inte svarar på utmaningarna på rätt sätt. Kampen för bredare perspektiv, nyanserade argument, öppenhet och dialog för att uppnå mänsklig säkerhet går därför vidare.
Dagens hotbild är både bred och mångfacetterad. Stormakterna med Ryssland i spetsen utmanar den relativa stabiliteten i det internationella systemet genom aggressivt beteende och retorik vilket har kastat en nedrustande värld in i en nytt säkerhetsdilemma och begynnande upprustning.
Klimatförändringar skapar både naturkatastrofer och resursbrist med risk för konflikter och landhöjningarna kommer att försätta flera hundra miljoner människor i rörelse de kommande årtiondena. En alltmer teknologiskt avancerad och uppkopplad värld är också sårbar för cyberattacker som kan störa och förstöra flera av våra viktigaste samhällssystem.
Runt om i världen, men främst i Mellanöstern och Nordafrika sker en religiös radikalisering som ökar risken för våldsbejakande extremism och terrorattacker. Internationell brottslighet sprider våld, droger, människor och vapen över jorden – något som inte bara spär på krig och konflikter, utan som också leder till fruktansvärda människoöden i form av prostitution och modernt slaveri.
Dessa ”externa” utmaningar sammanfaller med interna utmaningar både för det internationella systemet och den nationella nivån.
Den globala ordningen med de institutioner som ansetts bidra till säkerhet, ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter är alltmer ifrågasatt och riskerar att fallera utan att en ny ordning finns någonstans i sikte. FN och inte minst dess säkerhetsråd står ofta handfallna inför dagens utmaningar. Att organisationen återspeglar en förlegad maktfördelning och därmed har stora demokratiska problem råder det inga tvivel om.
På nationell nivå sker en politisk polarisering kombinerat med ökad misstro mot centralmakten och myndigheterna som sakta men säkert bryter ner själva grundvalarna för vårt politiska system – det demokratiska och fria samtalet. Under hösten blev till exempel det tydligt hur Sveriges tredje största parti sprider misstro och rädsla med systematisk desinformation genom falska debattartiklar och troll i sociala medier. Brexit och Donald Trumps valseger i USA visar ytterligare på de isolationistiska tendenser som råder – helt plötsligt ska ensam vara stark igen.
Säkerhetspolitikens paradox
Hotbilden är varierad samtidigt som det ändå finns en hel del gemensamma faktorer. Något som är tydligt är att hoten allt som oftast bryr sig lite om landgränser utan är globala fenomen som därmed också bara kan bemötas på den globala nivån. Inte ens världens mäktigaste stat (mätt i både politisk, ekonomisk och militär makt) – USA – kan ensam försvara sig mot konsekvenserna av klimatförändringar, pandemier, internationell brottslighet eller terrorism. För små länder som Sverige är detta än självklarare.
Det finns egentligen bara ett sätt att möte dagens säkerhetspolitiska problem; genom samarbete, ömsesidig förståelse, dialog och öppenhet. Ändå ser vi just nu en sorglig paradox i det faktum att precis motsatt trend tycks genomsyra staters svar på utmaningarna. Vi ser en åternationalisering av säkerhetspolitiken; nationella gränser stängs, nationell militär förmåga förstärks och internationellt samarbete ifrågasätts – vilket inte minst blir tydligt i relation till bakslagen för de internationella handelsavtalen.
Trots att hoten endast i fallet Ryssland är statliga, och att det sällan heller är staten som hotad, så smyger sig en unken realpolitisk analys tillbaka i den internationella politiken. Men tror vi verkligen att staten är rätt aktör att hantera dagens utmaningar? Tror vi att det är genom militär maktbalans och ömsesidig rädsla i relation till varandra som säkerhetsproblemen kan lösas? Det råder inga tvivel om att nationell förmåga är viktigt – men det är än viktigare att förstå dess begränsningar.
Statens begränsningar
Om så kallade realister har rätt – om staten inte kan agera solidariskt utan snarare är dömd till självisk maktkamp i ett anarkiskt internationellt system – så är staten heller inte lösningen. Antingen måste staten, precis som individen i Hobbes och Lockes teorier om samhällskontraktet, lära sig att lämna ifrån sig makt till andra instanser för det gemensammas bästa, eller så är den dömd ständig konflikt med andra stater – eller det som John Mearsheimer kallar ”stormaktspolitikens tragedi”.
Om staten inte har förmågan till samarbete eller solidaritet är den heller inte en del av lösningen på de globala utmaningarna, utan snarare ett hinder. Staten är dock bara en social konstruktion skapad för att hantera utmaningen att säkra och strukturera samhällen och för att fördela makt och pengar. Självklart kan en sådan konstruktion rekonstrueras till att agera enligt en annan logik och at förhålla sig till sin omvärld på ett annat sätt.
Våra förståelse av och våra teorier om internationell politik bygger dock nästan uteslutande på staten som den mest centrala aktören i systemet. Konstruktivister som effektivt kritiserat denna historiska konstruktion har också varit notoriskt dåliga på att presentera alternativ. Vi är drabbade av en idé- och andefattighet som blir allt allvarligare ju större sprickor som uppstår i den existerande systemet. Vi ser inga stora filosofer eller ideologer som skissar på alternativa politiska ideologier, politiska system och världsordningar. Är det så att vi måste nå ruinens brant i form av fullständig samhällelig kollaps eller världskrig innan nytänkandet blommar?
En hållbar säkerhetspolitik för framtiden
Brexit och Trumps valseger signalerar att samarbetsviljan och samarbetsförmågan i det internationella systemet försvagas. Detta gör att vi är ytterst sårbara inför chock eller stress. Systemet utsätts konstant för bådadera i form av klimatkatastrofer, migrationsvågor, pandemier och stortmaktsspänningar kopplade till konflikter som Ukraina och Syrien. Dessa utmaningar kan inte hanteras på annat sätt än i fungerande multilaterala samanhang – gärna på global nivå. Det är därför hög för alla stater – inklusive Sverige – att höja blicken från naveln och istället tänka på vårt gemensammas bästa ur ett globalt perspektiv. Återigen, nationell förmåga är viktigt och utgör än så länge den största basen för det internationella systemets samlade förmågor. Vi måste dock förstå hur begränsade dessa förmågor är om det inte utnyttjas samordnat inom multilaterala sammanhang.
Robert Egnell
Chefredaktör och professor vid Försvarshögskolan
Thomas Åkerblom säger
Hej Robert !
Tack för en utmärkt analys av den situation världen befinner sig i idag !
För att att förmå i första hand politikerna i världens rikare och demokratiskt styrda länder att vidta åtgärder, som kan skapa en tilltro hos människor att vi gemensamt kan bygga en bättre, säkrare och rättvisare värld, krävs att de goda krafterna i samhället – lokalt, nationellt och globalt – kan kanaliseras på ett optimalt sätt. Härvid fordras inte minst att de stora ideella organisationerna och andra trovärdiga opinionsbildare gemensamt kan formulera och driva ett övertygande program som förmår att mobilisera gemene man i en samlad opinion för ett tryggt och harmoniskt samhälle för alla liksom för demokrati, fred, rättvisa och en miljö- och klimatmässigt hållbar utveckling. Avgörande för få nödvändigt genomslag för en sådan opinion är att också att massmedia engagerar sig aktivt i denna process. För aktuella organisationerna ska den efterlysta ideella samordningen i detta fall ses som ett helt nödvändigt komplement till organisationernas ordinarie verksamheter. Utan tilltro till politikernas förmåga att föra en trovärdig politik i allas intresse är ligger vägen slutligen vidöppen för de populistiska / extremistiska krafternas fortsatta framgångar. Vore därför tacksam om företrädare för både aktuella organisationer och medier vill delta i en diskussion om ovanstående.
Vänliga hälsningar
Thomas Åkerblom
Nyköping