Genusperspektivet offras i Colombias nya fredsavtal

DEBATT Den colombianska regeringen och Farc-gerillan har enligt uppgifter kommit överens om ett nytt fredsavtal. Men för att tillfredsställa de konservativa grupperna har parterna tvingats göra avkall på viktiga genusdimensioner. Det menar Shanna Löfgren, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen.

Den 2 oktober blev det ett oväntat nej i folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia, till stor del orsakat av en kraft ingen räknat med, de konservativa grupperna i samhället. Nej-segern var mycket knapp, bara runt 60 000 fler än ja-rösterna, men det omkullkastade hela det politiska landskapet på bara ett par timmar. Nej-sidans förhandlare, före detta presidenten Alvaro Uribe och före detta chefen för Justitiekanslern Alejandro Ordoñez, samt pastorer från evangeliska kristna församlingar, stegade dagen därpå in hos presidenten. De menade att genusperspektivet i avtalet ”skadar familjen” och ska strykas ur avtalet.

Oväntad koppling mellan fredsavtal och sexualpolitik

Det hela började för ett par månader sedan när regeringen skulle lansera ett material för bättre samvaro i skolan där det stod att genus är en social konstruktion och att det finns både homo- och heterosexuella familjer. Det blev startskottet för en omfattande mobilisering av konservativa grupper. Enligt de konservativa ”uppmuntrade” fredsavtalet homosexualitet och hotade den traditionella familjen. I centrum för kontroversen stod utbildningsminister Gina Parody, som kort därpå utsågs till talesperson för Ja-kampanjen inför folkomröstningen. Oppositionen menade att Parody, som själv är öppet lesbisk, drev en agenda som skulle göra skolbarnen homosexuella. Detta förstärkte idén om att det fanns ett samband mellan utbildningsmaterialet och fredsavtalet, och blev startskottet för debatten om genus och sexualitet i avtalet.

Claudia Meija är chef på Corporación Sisma Mujer, en colombiansk icke-statlig organisation som jobbar med kvinnorättsfrågor. Enligt henne har debatten varit överdriven.

Fredsavtalet innehåller inte något hot mot familjen, däremot en uppmaning till positiv särbehandling av de mest utsatta grupperna – kvinnor, afrocolombianer, ursprungsbefolkning och HBTQ-personer – för att överkomma den diskriminering som de dagligen utsätts för.

Det finns det ingenting skrivet i avtalet kring familjebildning, om abort eller om samkönad adoption. Det står däremot att man i försoningsprocesser ska erkänna att kvinnor och HBTQ-personer lidit särskilt i konflikten på grund av sitt kön och sin sexualitet, något som är väl dokumenterat både nationellt och internationellt.

Ett internationellt föredöme

I det fredsavtal som folket tog ställning till tidigare i höst behandlas kvinnors situation och framtid i ett bredare perspektiv; inte bara som offer, utan som aktörer i konflikten. Avtalet tar till exempel upp kvinnors politiska deltagande och kvinnor som markägare. Det finns också ett fokus på hur tvångsförflyttningar och sexuellt våld påverkat kvinnor och HBTQ-personer. Att oppositionen nu vill stryka detta ur avtalet är en katastrof, enligt Nancy Fiallo, medföljd av Kristna Fredsrörelsen och representant för organisationen Mujeres en Alianza por la Paz (Kvinnor i allians för fred).

I 50 år har vi kämpat för rätten att äga vår egen jord i vårt eget namn och nu när vi uppnått det i fredsavtalet så vill oppositionen ta bort det. Det skulle kasta oss 50 år tillbaka i tiden.

Som Emma Nilenfors, före detta biståndschef på svenska ambassaden i Bogotá, skrev i Mänsklig Säkerhet förra året har kvinnor i Colombia bedrivit fredsarbete i generationer, men trots det inkluderades de sent i fredssamtalen. De senaste åren har dock en stor andel kvinnor och HBTQ-personer varit med som förhandlare, offer och medlemmar av genuskommissionen. Deras kamp resulterade i ett av de mest framstående fredsavtalen i modern tid, ett unikt jämställt avtal.  På den internationella arenan har Colombia förvandlats från ett skräckexempel på våld och knarkhandel till ett föredöme när det gäller att inkludera kvinnor i fredsförhandlingar, enligt Förenta Nationernas (FN) generalsekreterare Ban Ki-Moon. Diana Gomez, talesperson för ja-sidan och medlem i Hijos e Hijas por la Memoria y Contra la Impunidad (Söner och döttrar för minnet och mot straffrihet), håller med.

Det unika med fredsavtalet är att det omfattar alla colombianer. Detta ska inte bli ett avtal mellan eliterna, utan ett folkets avtal.

”En våldsam attack” mot kvinnors och HBTQ-personers rättigheter

Tidigare erfarenheter visar att om man inte gör en ansträngning att inkludera kvinnor och HBTQ-personer i fredsprocesser blir det svårt för parterna att förstå de brott som särskilt drabbar dessa grupper, och brotten förblir osynliga och gärningspersonerna ostraffade. Många i Colombia kände sig hoppfulla att mekanismerna i det första fredsavtalet, särskilt den speciella domstolen för brott begångna under konflikten, skulle leda till mindre straffrihet än tidigare processer i nationella domstolar. De menar att fredsavtalet kan innebära slutet på den tystnad som omger brott mot kvinnor och HBTQ-personer. Tas genusperspektivet bort ur avtalet så fortsätter tystnaden att härska, och rättssystemet fortsätter att utgöra ett hot snarare än ett skydd för de mest utsatta grupperna i Colombia.

Den rädsla som till exempel Alejandro Ordoñez känner är befogad, för varje dag avancerar kvinnor och HBTQ-personer i Colombia i jakten på sina rättigheter. Nu gäller det att inte tappa bort den chans vi har till ett mer jämlikt land.

Det menar Ana Jimena Bautista, genusspecialist på den colombianska tankesmedjan DeJusticia.

Att tala om att ta bort genusperspektivet i fredsavtalet är en våldsam attack mot den jämlikhet vi lyckats uppnå inom lagstiftningen.

Vad den kristna högern egentligen vill är att det ska stå i fredsavtalet att abort är förbjudet eller att äktenskap endast kan ingås av en man och en kvinna. De hoppas bibehålla den gamla ordningen i samhället – kvinnors underordning och HBTQ-personers marginalisering. De söker politiskt inflytande genom fredsavtalet, i frågor som idag inte regleras i ett sådant avtal – och som inte heller ska regleras där. Det är en debatt som i en demokrati ska föras i kongressen eller i domstolen, inte i en fredsförhandling.

Den 21 oktober hade kvinnoorganisationerna ett möte med presidenten där de framförde sina krav. Mötet skedde dock dagen efter presidentens deadline för att ta emot nya förslag. Nancy Fiallo säger att turbulensen kring genusperspektivet har enat både kvinnoorganisationerna internt, ”samt enat oss med HBTQ-organisationerna. Vi kämpar hårt tillsammans för att inte bli strukna ur avtalet.”

Den kristna högern en fortsatt stark politisk kraft

Så sent som i mitten av oktober uttalade sig FARC-gerillan att de inte är beredda att göra avkall på genusperspektivet i avtalet. Trots det lade FARC-gerillan och representanter från den kristna högern fram ett gemensamt förslag om genusperspektivet där det bland annat stod att ”skydd av minoriteter aldrig får stå över religiös frihet.” Förslaget kan verka harmlöst, men Claudia Meija menar att det i praktiken innebär att det blir fritt fram att diskriminera.

Det är inget annat än förtäckt kvinnohat och homofobi, ett försök att sudda ut de domar som konstitutionella domstolen slagit fast som ger kvinnor, minoritetsbefolkning och HBTQ-personer utökade rättigheter i samhället.

Den 13 november, efter drygt en månads förhandlingar med Nej-sidan, presenterade regeringen och FARC-gerillan ett omarbetat fredsavtal som kongressen ska rösta om. Genusperspektivet har förtydligats, men också kraftigt begränsats till att endast handla om kvinnor, deras utsatthet och att återetablera deras rättigheter. Religionsfriheten ska alltid respekteras.

President Santos valde att inte nämna HBTQ-personer när han presenterade det nya fredsavtalet. Istället kom han med en oväntad motivering till ändringarna; ”för att komma åt problemet med illegala droger har vi förstärkt familjens och religiösa gruppers betydelse i avtalet.” Nej-sidan talade dock aldrig om drogmissbruk, utan om att avtalet ville omforma den ”traditionella familjen” och moralen. Avtalet understryker att ingen får diskrimineras, vilket rimligtvis borde inkludera även HBTQ-personer, något deras organisationer tagit fasta på och uppger sig trots allt positiva till avtalet. För regeringen handlar det om att uppnå det närapå omöjliga, att göra de två mycket olika Colombia nöjda samtidigt.

Genus och sexualitet, som från början hade ganska lite att göra med fredsförhandlingarna, blev mer omdebatterat i Colombia än till exempel FARC-gerillans framtid som politiskt parti. Trots årtionden av nya diskrimineringslagar är den kristna högern fortfarande en stark politisk maktfaktor. De sägs vara omkring tio miljoner personer i ett land med 47 miljoner invånare, vilket gör dem till en kraft som regeringen behöver. Även denna gång gick de vinnande från förhandlingsbordet trots att de från början inte ens var part i målet.

Shanna Löfgren

Shanna Löfgren är fredsobservatör på Kristna Fredsrörelsen i Colombia. Hon har en magisterexamen i statsvetenskap, samt en master i mänskliga rättigheter och har tidigare arbetat med Röda Korset och med flera kvinnorättsorganisationer i Colombia.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, biträdande chefredaktör och ansvarig för Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.