Vad händer med USA efter valet?

ANALYS Det amerikanska presidentvalet kommer på många sätt att gå till historien. Enligt professor Kjell Engelbrekt kommer USA inte bli sig likt efter denna oerhört uppslitande kampanj; det politiska samtalet är i grunden förändrat, bägge de etablerade partierna är i kris, och de politiska klyftorna är större än någonsin. 

När amerikaner inom ett par dagar har ett valresultat att förhålla sig till kommer de återigen att behöva hantera en rad nationella och internationella utmaningar, men också överbrygga den klyfta som uppstått mellan de som stött olika sidor i valet. Det finns en hel del som tyder på att det senare blir svårare än någonsin i modern amerikansk politisk historia, givet den extraordinärt polariserande kampanj som just avslutats.

Hillary Clinton har nästan konsekvent varit i ledning enligt samstämmiga opinionsundersökningar, men tappat i stöd under de sista veckorna i oktober och början av november. En katalysator i sammanhanget tycks ha varit FBI-chefen James Comeys pressmeddelande om att en stor mängd epost skickad från hennes nära medarbetare Huma Abedin till sin före detta man, Anthony Wiener, och eventuellt innehållande säkerhetsklassade uppgifter, nyligen identifierats och nu ingår i tidigare inledda undersökningar emot Clinton och den stiftelse hon leder tillsammans med sin man, förre presidenten Bill Clinton.

Under de sista veckorna har själva valprocessens integritet vidare ifrågasatts av Donald Trump, den presidentvalskandidat som lyckats med konststycket att alienera en rad av sitt partis mest kända profiler. Att den republikanske kandidaten uttryckt tvivel om huruvida valen är rättvisa och hävdat att valresultaten kan manipuleras har skickat kalla kårar nerför ryggen på senatorer och kongressledamöter som riskerar förlora i sina valdistrikt om de antingen går emot Trump, alternativt ger sitt stöd för hans kandidatur och därmed lär förknippas med hans kontroversiella kandidatur även i framtiden. Dessa spänningar inom det republikanska partiet samt gentemot utomstående lär fortsätta under en lång tid framöver.

En ny politisk rörelse

En viktig orsak till att man med stor sannolikhet kan förvänta sig en period av inre stridigheter inom det republikanska partiet har att göra med den politiska rörelse som fenomenet Trump genererat under ett drygt års tid. Denna rörelse har hela tiden haft en friktionsfylld relation till partiet, som med stor tvekan nominerade en kandidat som i sin tur vid upprepade tillfällen hotade ställa upp som oberoende utmanare ifall han inte förbehållslöst erbjöds uppdraget. Men efter att Trump nedkämpat samtliga motståndare i det republikanska lägret och dessutom ifrågasatt omdömet hos ledande partiföreträdares, ett vågspel som lyckades allt bättre ju närmare vi kom valdagen, har han givetvis också skaffat sig mäktiga fiender som för närvarande bidar sin tid.

Vinner Trump kan vi å ena sidan förvänta oss att denna rörelse blir mycket inflytelserik inom det republikanska partiet framöver. Skulle Trump förlora kommer rörelsen å andra sidan i sin tur säkerligen utmanas under 2017 men knappast kapitulera utan strid. Precis som Tea Party-rörelsen ett knappt decennium tidigare påverkat det republikanska partiet och hela det politiska landskapet lär ”Trumpismen” göra detsamma under överskådlig tid.

Under de senaste veckorna har representanter för Trumps kampanj vid flera tillfällen antytt att rörelsen också behöver en självständig medial arena, som på egna villkor förmedlar de idéer och tankar som huvudpersonen formulerat under kampanjen. Det skulle kunna handla om en kombination av sociala medier och mer konventionell informationsförmedling via radio- och tevekanaler med ”trumpistiskt” innehåll, vilket i så fall blir en direkt konkurrent till det hittills så inflytelserika konservativa mediakonglomeratet Fox News.

Sanningssägaren Trump

Det råder inga tvivel om att Trump själv uppfattar sig som en sanningssägare i ett tidevarv av politisk fingertoppskänsla, i vilken många amerikaner inte känner igen sig i den verklighetsbeskrivning som förekommer i media och offentliga myndigheters ofta noggrant kalibrerade narrativ. Flera års svepande kritik emot ”politisk korrekthet” har därvidlag banat väg för fenomenet Trump. Men det har också visat sig att Trump har en mycket god förmåga att artikulera vaga men starkt kritiska utsagor om en rad sakförhållanden som förtjänar invändningar. Det kan gälla ökande kostnader för sjukförsäkringar efter införandet av Obamacare, migrationspolitiken, eller europeiska NATO-länders alltjämt låga försvarsutgifter relativt USA:s.

Sådana generella kritiska utsagor är vanligtvis slagkraftigt formulerade men följs däremot ytterst sällan upp av konkreta eller specifika åtgärdsförslag. Detta har varit frustrerande för journalister, som saknat ”träffyta” för sina kritiska frågor. Även om många väljare inte alltid uppskattar Hillary Clintons tillrättalagda och precist utformade uttalanden, utan vänder sig emot frånvaron av spontanitet och ett direkt tilltal, erkänner de flesta bedömare att det bakom hennes vallöften i normalfallet finns detaljerade förslag inklusive planer på finansiering. Det innebär också att det finns mindre utrymme för den politiska fantasi som Trump kontinuerligt spelar på.

Ett ändrat politiskt språkbruk

Många kommentatorer har redan gjort förutsägelsen att det amerikanska politiska språkbruket i grunden förändrats av 2016 års presidentvalskampanj. Det handlar dels om att det plötsligt tycks finnas, hos allmänheten och i vissa media, en stor tolerans för svepande generaliseringar, svordomar och andra grova uttryck, påståenden som – omedvetet eller inte – direkt bygger på stereotypiska antaganden om minoriteter och utsatta grupper i samhället, samt rena faktafel.

Mindre uppmärksamhet har ägnats – åtminstone utanför akademiska kretsar – det systematiska bruket av tvetydigheter och vad som kan, men inte nödvändigtvis behöver, tolkas som ironi från Trumps sida. Förmodligen på grund av att den extremt konkurrensutsatta mediabranschen idag alltmer lever på mediakonsumenters intresse för politik som spektakel har synnerligen få journalister tagit fasta på sådana uttalanden, för att tvinga fram ett klart ställningstagande från Trumpkampanjen. Det gäller en rad märkvärdiga påståenden om president Obamas födelseort (utanför USA:s gränser, därmed diskvalificerande för honom som innehavare av presidentposten), om förtjänster hos icke-demokratiska politiska ledare, om acceptans för politiskt våld samt sexuella trakasserier.

Oavsett valutgången får man räkna med att ”förgrovningen” av det politiska språkbruket blir bestående, och att populism i en eller annan form framöver förblir en väsentlig del av det amerikanska politiska landskapet. Förvisso har detta språkbruk existerat även tidigare inom kretsar som inte vunnit tillträde till de två stora partierna, utan inom extrema rörelser på vänster- och framför allt högerkanten. Men dammluckorna har nu öppnats på vid gavel och väckt till liv politiska krafter som inte sett dagens ljus sedan motståndet mot avskaffandet av rassegregation mobiliserades med stöd av Ku Klux Klan och andra vitmaktgrupperingar under 1960-talet.

”En fyra, kanske en femma…”

Vid ett av Hillary Clintons mest direkta utfall emot Trump – om än med hjälp av humor – under en officiell middag med katolska dignitärer i New York beskrev hon dennes kvinnosyn genom att låta åhörarna föreställa sig den republikanske kandidaten ge frihetsgudinnan betyg, på en skala från 1 till 10, för sin (begränsade) skönhet. ”En fyra, kanske en femma ifall hon lägger bort facklan, självständighetsförklaringen, och ändrar sin frisyr”, sade Clinton syrligt och påminde om hur Trump ibland helt öppet i media bedömt kvinnor för deras utseende och förbigått andra egenskaper.

Amerikanska valkampanjer åtföljs som regel av ganska ingående försök till bedömning av presidentkandidaters karaktärsegenskaper, och här försökte Clinton uppenbarligen övertyga väljarna om att Trump saknar blick för kvinnors kompetens och värde bortom sexuell objektifiering. I och med att Trump ägt och organiserat skönhetstävlingar och återkommande anklagats för sexuella närmanden emot unga kvinnor ter sig denna kritik emot den republikanske kandidatens karaktär träffande i många amerikaners ögon.

Emellertid är det sedan flera år tillbaka en utspridd uppfattning att också Clinton lider av tillkortakommanden ifråga om karaktär. Vissa anser att hennes politiska beräkningar ledde henne till att inte lämna sin man, president Bill Clinton, efter dennes affärer med kvinnor före och under perioden i Vita huset. Andra är övertygade om att paret Clinton dels tjänat pengar på sina politiska kontakter, och dels skrupellöst utnyttjat sina respektive positioner för att skapa lojalitetsband avsedda att stärka deras ställning inom det demokratiska partiet.

Utblick

Naturligtvis gör valutgången en enorm skillnad beträffande vilken riktning amerikansk politik går framöver. Men oberoende av vem som vinner talar det mesta för att USA inte blir sig likt efter denna oerhört uppslitande kampanj, som kommit att ställa upp dramatisk förändring (Trump) som alternativ till kontinuitet (Clinton) i en rad avgörande avseenden, inte minst beträffande hur landet förhåller sig till omvärlden, hur det regeras, samt hur det förhåller sig till värden och principer som varit styrande för det amerikanska samhället åtminstone sedan andra världskrigets slut. Dessa två kontrasterande visioner kommer att fortsätta ge upphov till starka friktioner i samhället, i synnerhet på kort sikt.

Förmodligen kommer segraren ur tisdagens presidentval också låta åtminstone vissa element ur vardera vision påverka framtidens politik, för att något mildra existerande spänningar. Men den mer pragmatiska hållning som tidigare generationers amerikanska politiska ledare ofta kännetecknats av blir svår att frammana i nuvarande politiska klimat. Det är därför högst sannolikt att nästa president kommer att leda ett betydligt mer inåtvänt amerikanskt samhälle, med mindre tålamod med resten av världen än vad som under flera decennier varit fallet.

Kjell Engelbrekt

Professor i Statsvetenskap vid Försvarshögskolan

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta Robert Egnell, chefredaktör.