Underskatta inte IS administrativa makt

ANALYS Den Islamiska staten (IS) kontrollerar och administrerar, trots offensiven mot Mosul, stora delar av Syrien och Irak. Men IS är långt ifrån den enda väpnade organisation som uppvisar statsliknade drag. Genom att jämföra IS styrning med andra rebellgrupper kan vi fördjupa vår förståelse för hur denna brutala grupp uppstått och verkat, menar Sebastian van Baalen, doktorand i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet och biträdande chefredaktör på Mänsklig Säkerhet.

I början av året beslutade svenska regeringen att börja benämna Islamiska staten (IS) med det arabiska namnet Daesh istället, detta för att undvika att ge gruppen legitimitet som en stat (och trots att det arabiska Daesh faktiskt står för Islamiska staten i Irak och Levanten). Men trots att politisk semantik säkert kan ha någon form av delegitimerande effekt på IS (det närliggande arabiska ordet daes betyder ”trampa ned” och används för att förödmjuka IS) så innebär det också att en viktig aspekt av IS som organisation riskerar att glömmas bort och därmed minska vår förståelse för den brutala gruppen. Att rebellgruppen[*] IS inte är en stat i den bemärkelse att man erhåller internationellt erkänd suveränitet innebär inte att gruppen helt saknar statsliknande drag. Tvärtom ägnar sig IS åt en rad aktiviteter som normalt sätt utförs av suveräna stater. Genom att jämföra IS med andra väpnade grupper som uppvisat statsliknande drag kan vi sätta IS i sin rätta kontext och, förhoppningsvis, bidra till en djupare förståelse för hur gruppen har uppstått och verkar.

Den Islamiska staten i praktiken

Även om forskare har delvis olika uppfattning gällande vidden av IS styre står det klart att det i praktiken finns något liknande en islamisk stat. Aymenn Jawad al-Tamimi, forskare med fokus på jihidistiska grupper vid Middle East Forum, bedömer till exempel att IS civila administration är ”väldigt sofistikerad” i de områden gruppen kontrollerar och inkluderar bland annat allmän säkerhet, utbildning, ekonomi, och till och med underhåll av offentliga parker. Enligt de uppgifter vi har att tillgå har Kalifatet en tydlig intern struktur, uppdelad i olika ministerium (Diwan) med lokala och provinsiella utlöpare som knyter IS byråkrater till dess ledarskap. Interna dokument visar också att IS ofta försöker ge sken av någon form av teknokratiskt styre; till exempel utsågs ingenjören Abu Abdullah al-Janabi till oljeminister och medicinprofessor Abu Abdullah al-Zaidi till hälsominister. En viktig aspekt av IS brutala styre är att gruppen, till skillnad från den högst splittrade syriska oppositionen, faktiskt förmår att upprätthålla grundläggande stabilitet och basala samhällsbehov i de områden man kontrollerar.

Att IS samhällsstyrning är sofistikerad (jämfört med rebellgrupper i allmänhet) innebär naturligtvis inte att dess regim erhåller någon legitimitet i bred bemärkelse eller att deras styre strävar efter att säkra befolkningens bästa. Gruppens brutala metoder är väldokumenterade och det faktum att gruppen har institutioner och byråkrater för att överse offentliga korsfästningar talar ett tydligt språk. Samtidigt har en rad IS-aktiviteter, till exempel dess upprätthållande av grundläggande lag och ordning och reglering av någorlunda rättvisa priser på lokala marknader, gjort att gruppen i vissa syriska och irakiska områden ses som ”det minst dåliga alternativet” efter år av krig och anarki. Den bredare politiseringen av sunni och shia i regionen lär också påverka IS legitimitet.

Rebelstyrning som generellt fenomen

Men trots att IS må vara ett av de mest långtgående (och kanske mest brutala) jihadistiska statsbyggnadsprojekten hittills, är dess beteende långt ifrån unikt i jämförelse med andra rebellgrupper. Konfliktforskare som studerar väpnade gruppers interna strukturer och organisation har under senare år alltmer intresserat sig för de relationer som rebellgrupper etablerar med civilbefolkningen i ockuperade terrortorium, så kallad rebelstyrning (eng. rebel governance). Kvantitativa analyser visar att olika former av rebelstyrning är ett vanligt fenomen när det kommer till väpnade grupper.

Om vi får tro Mao Zedongs klassiska maxim att gerillagrupper ska förhålla sig till lokalbefolkningen som fisken i vattnet är detta knappast förvånande. Till exempel åtog sig många av de väpnade vänstergrupper verksamma i Latinamerika under 1970-talet statsliknande ansvarsområden, något som ofta bidrog till att förbättra säkerheten och välfärden för fattiga människor under rebellinflytande. National Resistance Army (NRA), verksamma i Uganda på 1980-talet, avsatte både tid och resurser till att organisera civilbefolkningen i sina basområden, ofta i så kallade byråd som valdes med relativt demokratiska metoder. Även islamistiska grupper som Hamas, Hizbollah och Moro Islamic Liberation Front (MILF) ägnar sig åt samhällsstyrning. Hizbollahs skolor i Libanon anses till exempel hålla så hög nivå att även vissa kristna föräldrar skickar sina barn till dem. Liknande strukturer har även förekommit i väpnade konflikter med mindre tydliga politiska mål, till exempel i Liberia, då med avsikt att hjälpa rebellgruppens ledare att berika sig på civilbefolkningen och landets bekostnad. Rebellstyrning är således ett politiskt verktyg som syftar att uppnå politiska mål i krig, snarare än en strategi som grundar sig enbart i ideologi eller annan övertygelse.

Att IS valt att hänge sig åt styrning och administration i de områden man ockuperar är föga förvånande givet vad vi vet rebellstyrning mer generellt. Forskning har visat att rebellgrupper med ambitioner om självständighet eller autonomi ofta är mer benägna att ödsla tid och kraft på civil administration och tillhandahålla kollektiva nyttigheter jämfört med grupper som strävar efter att ta över eller påverka centralmakten. Anledningen är att dessa grupper behöver legitimera sin tilltänkta stat inför civilbefolkningen och det internationella samfundet (så kallad intern och extern legitimitet) genom att påvisa att man är kapabla att axla statens befogenheter och skyldigheter. Att öka sin legitimitet i civilbefolkningens ögon kan även vara ett sätt att överbrygga de negativa effekter som uppstår till följd av våldsutövning, till exempel civila motståndsmiliser eller samarbete med fienden, för att på så vis säkra befolkningens ekonomiska och moraliska stöd. Dessa strategier är ibland främst symboliska, till exempel Sudan’s People’s Liberation Army (SPLA) tryckning av en ”nationell” valuta, men kan också bestå i civilt inflytande, humanitärt bistånd vid naturkatastrofer, eller utvecklingsprojekt för att stärka den lokala ekonomin.

IS bredare samhällsstyrning kan därmed förstås i ljuset av att gruppen söker etablera en suverän stat och därför behöver legitimera denna stat i sina potentiella anhängares ögon. Att gruppen visat sig vara osedvanligt brutal jämfört med många tidigare rebellgrupper som eftersträvat suveränitet kan möjligtvis förklaras av att man till skillnad från dessa faktiskt erhåller större legitimitet genom avskyvärda våldshandlingar och en fundamentalistisk tolkning av sharialag. En annan tolkning är att det självutropade Kalifatet, trots sin egen propaganda, faktiskt är relativt dåliga på att vara en stat om man jämför med andra islamistiska och icke-islamistiska rebellgrupper och därför behöver bruka mer våld för att upprätthålla sin auktoritet.

Samhällsstyrning som motmedel

Om vi förstår IS som ett fall av det mer generella fenomenet rebellstyrning, vilka implikationer får det för hur vi diskuterar den internationella kampen mot gruppen? De senaste månaderna har IS pressats tillbaka alltmer av irakiska säkerhetsstyrkor, kurdiska peshmergakrigare och väststödda syriska rebellgrupper, och i skrivande stund pågår en större offensiv mot den IS-kontrollerade staden Mosul i Irak. Gruppen har dessutom skurits av från strategiskt viktiga positioner, till exempel från oljerika provinser och de syrisk-turkiska gränsområdena. Under dessa omständigheter kan IS administrativa kapaciteter bli en börda snarare än ett taktiskt medel. Gruppens beteende hittills tyder på att samhällsstyrning är sekundärt, då man ofta väljer att retirera istället för att försvara ”sin” befolkning. Ur ett historiskt perspektiv har rebellstyrning visat sig vara kostsamt i kombination med militära motgångar. Kraftiga försämringar av dess styre kan bidra till ett alltmer utbrett missnöje bland civilbefolkningen och gruppens lokala följare, med folkliga resningar som följd. Den mest grundläggande allmännyttigheten som en de facto suverän bidrar med är den säkerhet och stabilitet som krävs för att till exempel den lokala ekonomin ska fungera, en nyttighet som riskerar att sättas i gungning om lokala grupper börjar betvivla IS våldsmonopol. Så skedde till exempel på Sri Lanka när de tamilska tigrarna (LTTE) led stora förluster mot regeringsstyrkor i inbördeskrigets slutskede.

Eroderingen av Kalifatets administration kan också bidra till att minska dess legitimitet hos potentiella rekryter i Europa eller närliggande territorier. Som den svenska regeringen antydde vid gruppens påtvingade namnbyte grundar sig en stor del av IS legitimitet i just idén om en historiskt förankrad islamisk stat, ett kalifat. Under IS storhetstid påvisade just dess förmåga att administrera ockuperade områden att Kalifatet, om än utan internationellt erkännande, låg inom det möjligas gränser. När nu militära motgångar tär på gruppens resurser kan en möjlig konsekvens bli att den Islamiska statens administrativa funktioner successivt nedmonteras, och i takt med det, drömmen om ett kalifat. Exakt vilka konsekvenser detta får för den desperata situationen i Irak och Syrien återstår att se, men mycket tyder på att en av IS grundpelare vacklar betänkligt. En annan möjlig konsekvens, som ofta lyfts fram av terrorforskare, är att IS omdirigerar sina resurser till att utföra fler terrorattentat i Europa.

Även om IS militära och administrativa motgångar fortsätter är det viktigt att komma ihåg att motmedlet mot den extremistiska gruppen inte enbart kan bestå i militära angrepp. Hur brutal IS samhällsstyrning än ter sig i omvärldens ögon så måste det administrativa vakuum som uppstår fyllas och grundorsakerna till IS framgångar hanteras. Tidigare försök att bekämpa Hamas och Hizbollah tyder på att enbart militära metoder, som bortser från god samhällsstyrning och tillhandahållandet av grundläggande behov, är dömda att möta lokalt motstånd och på sikt misslyckas. En lösning är att successivt stärka någon av de andra väpnade gruppernas (eller efter ett eventuellt fredsavtal, den syriska statens) styrningsförmåga. Kurdiska styrkor, som relativt framgångsrikt administrerar delar av norra Syrien, skulle kunna utgöra en möjlig partner, men kan dessvärre tänkas få stora svårigheter när det gäller att styra de sunnidominerade IS-territorierna. Liknande svårigheter kan uppstå när den shiakontrollerade irakiska statsmakten så småningom ska återupprättas i Falluja och Mosul. Att ersätta IS-administrationen är på intet sätt enkelt, men att enbart förlita sig till militära strategier är naivt och dömt att misslyckas.

Vare sig vi talar om IS eller Daesh så återstår det faktum att rebellgruppen på många sätt liknar det som kallas rebellstyrning, inte helt olik de exempel som vi sett i bland annat Uganda, Colombia, Peru, Sri Lanka, Indien, och Indonesien. För att förbättra vår förståelse för IS är det därför centralt att rent intellektuellt behandla gruppen som ett fall av rebellstyrning med en rad historiska föregångare, snarare än som en unik kuriositet. Givet det vi vet om hur långtgående arvet från inbördeskrig kan vara bör även IS civila administration tas med i beräkningen när vi söker att förstå hur denna extremt våldsamma grupp uppstått och verkat, och de implikationer det har för ett fredligt och stabilt Syrien och Irak.

Sebastian van Baalen

Sebastian van Baalen är doktorand i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet och forskar om konsekvenserna av olika typer av rebellstyrning. Han har tidigare jobbat som frilansjournalist. Dessutom är han biträdande chefredaktör på Mänsklig Säkerhet.

[*] Jag betecknar här IS som en rebellgrupp, det vill säga en väpnad grupp som genom organiserat våld utmanar en stat om den centrala makten eller söker territoriell självständighet, istället för det mindre väldefinierade begreppet ”terrororganisation.” Detta gör att vi lättare kan jämföra IS med andra väpnade grupper baserat på dess politiska mål, snarare än de medel de brukar för att uppnå sina mål.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta Robert Egnell, chefredaktör.