INTERVJU Den 2 oktober röstade det colombianska folket nej till fredsavtalet mellan regeringen och FARC-gerillan. Men civilsamhället fortsätter sin kamp för fred. I en intervju av Turid Vallgårda, juriststudent, berättar en av Colombias människorättskämpar om sina förhoppningar inför framtiden.
Avtalet mellan FARC-gerillan och regeringen skulle innebära början till slutet på den över 50 år långa väpnade konflikten i Colombia. Men den 2 oktober röstade det colombianska folket med knapp marginal nej till avtalet.
Framtiden är oviss, men civilsamhället fortsätter sin kamp för en hållbar fred och för landets politiska aktivister. Trots fredsförhandlingarna har deras situation förvärrats under de senaste åren. Redan första dagen efter att vapenvila formellt utlysts mördades fem politiska aktivister, och hittills i år har fler än 35 personer mördats för sitt arbete för mänskliga rättigheter.
Juan Manuel González Suárez är en av dem som jobbar för fred och ett mer jämlikt samhälle i sin hemstad Neiva, en stad i Huilaprovinsen med omkring 380 000 invånare. Juan ber mig skriva ut hela hans namn.
Det andra efternamnet är från min mamma, jag tycker det är viktigt att använda det med, som ett erkännande. Man måste föra de där små kamperna mot patriarkatet.
Juan arbetar på en organisation som heter Casa de la Memoria Quipu Huasi i Neiva. Det första man ser när man kommer in på deras kontor är en väv som hänger på väggen. Det är en Quipu.
Quipun representerar minnet. På ett rep hänger trådar i olika färger, och varje tråd representerar olika delar av livet. På trådarna gör man knutar, och varje knut är en historia. Huasin är huset där quipun förvaras. Quipu Huasi betyder alltså minnets hus, Casa de la memoria.
För åtta år sedan startade han organisationen tillsammans med vänner från universitetet. Deras vision var att arbeta för ett bättre samhälle tillsammans med människor från olika sektorer i regionen.
Organisationen fungerar som ett verktyg för att kräva våra och andras rättigheter, men tanken är inte att arbetet med den ska vara hela livet, när konflikten upphör behövs inte organisationen längre. Vi måste dock vara medvetna om att konflikten här i Neiva, och i resten av Colombia, är något mer än bara en väpnad konflikt. Det är en politisk och social konflikt med en väpnad konflikt som konsekvens, och detta är något vi måste arbeta för att synliggöra.
Som exempel nämner Juan internflyktingarna. Totalt sett har fler än sex miljoner människor tvingats till intern flykt i Colombia.
Huila är ett av departementen i Colombia med flest internflyktingar. Folk flyr från andra delar av departementet och bosätter sig här i huvudstaden Neiva. De skapar illegala bosättningar på privat mark där de – barn, gamla, kvinnor och män – riskerar att utsättas för våldsamma avhysningar. De här människorna ses inte alltid officiellt sett som offer för konflikten, men de är offer för social exkludering. Det handlar om familjer på fem personer som lever på mindre än två dollar om dagen, som kanske bara äter en gång per dag. Vi måste synliggöra även deras situation om vi verkligen vill skapa fred.
Även om ett fredsavtal inte garanterar social rättvisa, tror Juan att det kan leda till positiva förändringar.
Jag tror att ett fredsavtal kommer att innebära att vi kan börja skapa ett nytt samhälle utan krig. Det omsätter i nuläget extremt mycket pengar. Om vi minskar utgifterna för kriget, och låter dessa pengar gå till utbildning, sjukvård, boende och mat istället, kan det förhoppningsvis leda till ett mer rättvist samhälle. Om kriget upphör har politikerna inte längre någon ursäkt att inte investera pengar i den sociala sektorn.
Civilsamhället fortsätter sitt arbete för fred trots resultatet i folkomröstningen, och Juan tycker att det är viktigt att de får stöd från det internationella samfundet, precis som Forum Syd med flera argumenterat för på Mänsklig Säkerhet.
Det viktigaste stödet det internationella samfundet kan ge är att stötta civilsamhället. Nu koncentreras stödet till statliga aktörer, vilket visserligen är en viktig del, men det är också där mycket av korruptionen finns. Om man ger pengar till staten utan att samtidigt arbeta mot korruption, kommer det att innebära att mycket av pengarna försvinner och aldrig når civilsamhället, vilket minskar vår möjlighet att delta i fredsbyggandet.
Före folkomröstningen kunde Juan inte föreställa sig att Nej-sidan skulle vinna eftersom colombianerna är så trötta på krig. Med facit i hand är många ledsna, men inte uppgivna.
Sorgen över att det blev ett nej i folkomröstningen kommer aldrig att trumfa längtan efter fred. Det var mycket länge sedan jag såg så många fredsinitiativ som nu. Alla kämpar för fred och på sociala medier kan man se hur folk till och med dricker kaffe för fred, kollar på fotboll för fred… Nu måste vi stödja alla dessa initiativ och ge nytt liv åt fredsavtalet. I det arbetet kan inte bara politikerna delta; FARC, civilsamhället och alla vi som röstade för fredsavtalet måste inkluderas.
Juan tror att de som röstade nej till stor del gjorde det på grund av de lögner som Nej-sidan spridit om fredsavtalet.
Nej-kampanjen har spridit myter om avtalet som har gjort extremt stor skada. Folk tror att avtalet innebär att FARC kommer att få både höga löner och presidentposten. Det stämmer såklart inte. Jag skulle vilja sätta mig ner med de som har röstat nej och gå igenom fredsavtalet. Kunde FARC och regeringen träffas och förhandla med varandra kan vi medborgare också göra det. Ännu värre är att folkomröstningen har använts som ett sätt för Uribe [före detta president och ledare för Nej-kampanjen] att vinna röster inför de nationella valen 2018.
Trots nederlaget i folkomröstningen har president Juan Manuel Santos nu fått Nobels fredspris.
Här ses fredspriset framförallt som ett erkännande från det internationella samfundet, men det får inte ses som ett erkännande av enbart Santos. Alla måste veta att fredsprocessen inte hade varit möjlig utan FARC och krigets offer. Fredspriset bör ses som ett erkännande till dem.
Turid Vallgårda
Turid Vallgårda är juriststudent vid Uppsala universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar