REFLEKTION Den 7 oktober klockan 11.00 meddelar den norska nobelkommittén vem som blir vinnaren av årets fredspris till Alfreds Nobels minne. Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, går igenom de mest angelägna kandidaterna.
Årets fredspris delas, liksom fjolårets, ut i relief av en mörkare samtid. År 2015 pågick 50 väpnade konflikter i världen, det högsta antalet konflikter på 24 år. Dödstalen sjönk något från året innan, men ligger fortfarande kvar på mycket höga nivåer. Även antalet militära interventioner i väpnade konflikter i andra länder är ett fenomen som ökar: inte sedan andra världskrigets slut har så många inbördeskonflikter haft utländska trupper inblandade.
När Nobelkommittén meddelar sitt beslut innebär det därför en möjlighet att belysa de insatser som gjorts för nedrustning, förhandlingar och folkens förbrödrande. Kommittén kommer i år troligen att antingen rikta uppmärksamhet mot de som gjort avgörande insatser för att genom förhandlingar förebygga eller avsluta krig, alternativt belöna de aktörer som verkar för att ta humanitärt ansvar i krigens efterföljd.
Belöna lyckade förhandlingsprocesser
Med tanke på de många väpnade konflikterna som pågår kan det vara särskilt värdefullt att fästa världens uppmärksamhet på de få men viktiga transformationer som skett från krig till fred. Under 2015 nådde FARC och Colombias regering en färdplan för förhandlingsprocessen, vilket också, efter vissa förseningar, lyckades befästas i år genom fredsuppgörelsen tidigare i september, vilken dock underkändes av det colombianska folket i en omröstning. Det är alltid svårt att veta exakt när en fredsprocess ska belönas – det är ju trots allt just en process – eftersom det hela tiden kan komma bakslag, vilket gör att fredspris kan upplevas att ha delats ut för tidigt. Fredsavtalet nåddes i år, men viktiga steg togs redan under förra året. Heta kandidater till fredspriset är därför Juan Manuel Santos and Timoleón Jiménez, som spelat avgörande roller i förhandlingarna. Parterna har lyckats med konststycket att genomföra en förhandlad lösning av en av världens mest utdragna väpnad konflikter, och i och med avtalet i Colombia skulle potentiellt den sista väpnade konflikten på den sydamerikanska kontinenten kunna gå mot sitt fredliga slut. Även om processen drabbats av ett allvarligt bakslag i och med nej-sidans seger i folkomröstningen, kvarstår hoppet om en förhandlad lösning.
Ett liknande fall, men mindre sannolikt, är Filippinerna. Avtalet kom redan 2014, men genomfördes på avgörande punkter under 2015, framförallt i termer av avväpning av rebellsidan. Fredsprocessen tycks ha överlevt maktskiftet som skett (något som drabbat flera andra förhandlingsförsök) när den kontroversielle presidenten Duterte kommit till makten. Miriam Ferner, som varit den filippinska regeringens främsta förhandlare i processen, skulle kunna belönas tillsammans med en representant från MILF-gerillan. Den filippinska processen är intressant ur flera perspektiv: högt deltagande från civila samhällets organisationer, och högt deltagande av kvinnor vid förhandlingsbordet; samt en förhandlingslösning med en grupp som tidigare haft kopplingar till den internationella jihadistiska rörelsen. Filippinerna står ut, tillsammans med Colombia, som en av de lyckade fallen av konfliktlösning de senaste åren.
Att belöna förhandlingsparter som tagit avgörande steg vid förhandlingsbordet vore att följa en lång tradition inom kommittén. Oslo-avtalet mellan Israel och Palestina resulterade i fredspriset till Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin 1994. Och när Nelson Mandela och Frederik Willem de Klerk genomförde en förhandlad lösning som innebar ett avskaffande av apartheidregimen i Sydafrika fick de ett delat pris 1993. Det kommer alltid att vara kontroversiellt eftersom man belönar, inte nödvändigtvis idealister, utan maktpolitiker som gjort kompromisser (och som i många fall kan ha blod på händerna).
Ett tredje lyckat förhandlingsspår, som bidragit till både rustningskontroll och förebyggande av väpnade konflikter, är kärnvapenavtalet mellan Iran och ett antal nyckelstater med USA i spetsen. Irans förhandlade avveckling av sin kärnvapenkapacitet har avsevärt minskat risken för väpnade konflikt, och har dessutom förändrat de internationella relationerna i Mellanöstern (med globala konsekvenser) på ett helt avgörande sätt. Antingen skulle Nobelkommittén kunna välja att belöna de som fattat de politiska besluten kring förhandlingsprocesser såsom Mohammed Javad Zarif (Iran), John Kerry (USA) och Federica Mogherini (EU), eller de mer tekniska förhandlarna Ernest Moniz (USA) och Ali Akbar Salehi (Iran).
Belöna de som lindrar lidandet i krig
Nobelkommittén skulle också kunna välja att belöna någon av de personer eller organisationer som arbetar för att minska lidandet i krig och väpnade konflikter. Ett särskilt viktigt område är sexuellt våld i konflikter. Denis Mukwege, kongolesisk doktor och människorättskämpe som arbetar mot sexuellt våld, har varit nominerad under flera år och skulle vara en värdig pristagare. Det skulle vara ett sätt att sätta ljuset på sexuellt våld i konflikter och belöna en av de som faktiskt arbetar med att minska lidandet.
Ett av de stora skeenden under de senaste åren är naturligtvis flyktingkatastrofen. Den globala flyktingkatastrofen har resulterat i stora spänningar världen över kring hur situationen ska hanteras, även i Norge. Men en aktör som trots allt framstår som helt avgörande, och som många kan enas om gör helt livsviktiga insatser i den stundande situationen, är FN:s flyktingorgan UNHCR. I ljuset av pågående flyktingsituationen skulle det därför vara rimligt att belöna en organisation som faktiskt försöker hantera och förbättra situationen för bland annat de miljontals syrier som flyr från ett blodigt inbördeskrig.
Syrien framstår som vår tids värsta humanitära katastrof. Förra året dog det fler människor i Syrien än i alla andra konflikter sammanräknat. Nobelkommittén belönade år 2013 organisation OPCW, som spelade en nyckelroll i förhandlingslösningen för att avskaffa kemiska vapen i Syrien (även om organisationen fick priset för dess arbete generellt med att eliminera kemiska vapen), men i övrigt har kommittén inte uppmärksammat Syrienkonflikten. En möjlighet är att belöna de vita hjälmarna, som gjort storartade humanitära insatser mitt under pågående krig. Organisationen fick i år det alternativa nobelpriset, och det är inte helt vanligt att dessa två fredspris sammanfaller. De vita hjälmarna framstår dock som värdiga mottagare av fredspriset.
Det finns alltså flertal goda kandidater till årets fredspris. Vem får det? Ingen utanför kommittén vet. Min gissning är alltså att förhandlingsframgångar eller humanitära insatser i konflikter kommer att stå i centrum i år. Med tanke på de senaste årens ökade konfliktnivåer så är behovet stort – oavsett vem som får fredspriset i år – att belysa, uppmärksamma och belöna insatser för en fredligare värld.
Isak Svensson
Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar