Inifrån Eritrea

REFLEKTION Idag är det 15 år sedan den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Gabriel Lindén, säkerhetspolitisk analytiker, har nyligen gjort ett ovanligt besök i Eritrea för att försöka förstå landet som fängslat en av vår tids största symboler för yttrandefrihet.

Flyget från Dubai till huvudstaden Asmara är nästan tomt. De få passagerna har fyllt handbagaget till bredden med allt från pappersnäsdukar till kläder och elektronik. Utbudet av de mest basala varor är nästan obefintligt i Eritrea, som varit mer eller mindre isolerat från omvärlden i årtionden. Som en påminnelse om att relationerna till yttervärlden inte är helt utslagna stiger en anställd från ett utländskt gruvbolag ut ur flygkabinen in i den svala septembermorgonen. Han verkar inte det minsta nyfiken på landet han just landat i för första gången.

”Mot Midian Hotel,” beordrar affärsresenären omedelbart sin chaufför utanför ankomsthallen.

Kanske ser han som många andra Eritrea som en återvändsgränd. Här finns inget annat än misär och diktatur.

Men det är en orättvis bild. Att vandra längs gatorna i Asmara är som att befinna sig mitt i en brusig film från 90-talets Kuba, med 30-talets Italien i bakgrunden. Gamla Fiatbilar tuffar förbi på raka vägar kantade av nedgångna men charmiga italienskritade byggnader. Harnet Avenue, som den tidigare kolonialmakten Italien genom Mussolini gjorde till stadens aveny och huvudgata, är full av uteserveringar. Trots att gästerna är få avslöjar doften av nybryggt kaffe att här finns en djuprotad kafékultur. Känslan går inte att komma ifrån: tiden i Asmara står still. Och det har den gjort länge.

Plötsligt bryts lugnet av en främmande man som med uppspärrade ögon greppar min underarm.

”Pengar, pengar!” skriker han och viftar förvirrat mot mig.

Två förbipasserande ingriper omedelbart och den lätt obehagliga situationen är överspelad lika snabbt som den uppstått. Mötet blir en hastig skymt av ett liv som likt många andra krossats av bristen på det mesta: arbete, mat, fred, politisk frihet.

Trots de senaste årens ökade exporter av koppar, guld och zink från landets enda gruva förblir merparten av ekonomin trögutvecklad. Dessutom är det mesta dyrt. Bensinpriset ligger på drygt 25 kronor per liter. Även om en nyligen genomförd valutareform sänkt matpriserna något går slutekvationen inte ihop. I kombination med landets obligatoriska, obetalda och ibland livslånga värnpliktsprogram är det lätt att se varför minst 4000 unga eritreaner varje månad tar sig över gränsen till Sudan, för vidare transport genom öknen upp mot Nordafrikas medelhavskust, med siktet fast inställt på Europa. Idag är eritreanerna den tredje största flyktinggruppen som kommer till EU, bara syrierna och afghanerna är fler. För ett litet land som Eritrea är effekterna påtagliga; FN uppskattar att landets befolkning minskat med nio procent de senaste åren.

Andra gör precis tvärtom. Aman* driver Asmaras mest populära bar. Efter att ha studerat och arbetat i både USA och Tyskland återvände han till hemlandet strax efter det senaste kriget med Etiopen för 16 år sedan. Han har inga planer på att lämna Asmara igen.

Här finns en sammanhållning som är svår att hitta någon annanstans. Åren av krig med Etiopien har fått oss att hålla ihop. Ingen är oberörd, säger han och pekar mot den unga kvinnan bakom bardisken. Hon förlorade nästan hela sin familj i kriget. Min egen morbror dödades, berättar Aman med glansiga ögon.

Samtidigt är han självkritisk. Eritreanerna är ofta för stolta för sitt eget bästa, menar Aman. När journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tidigare i år frågade landets före detta försvarsminister om regeringens vilja att öppna upp för utländska investeringar blev svaret delvis ja, men också: ”vi måste behålla kontrollen över vår kulturella identitet.” En del av priset tycks vara enpartistaten Eritrea – världens farligaste arbetsplats för journalister och oppositionella. Den sedan 15 år fängslade Dawit Isaak är för oss svenskar givetvis det tydligaste exemplet.

Precis som Aman och många andra eritreaner lockades Dawit Isaak tillbaka till Eritrea efter krigsslutet 2001. Det Dawit inte visste var att ett nytt krig nu skulle inledas. När Dawit Isaak tvingas följa med två solglasögonklädda män från sitt hem i Asmara den 23 september 2001 förstår hans familj ingenting. Snart står det klart att bortförandet är en del av regimens nedslag mot landets sista spillror av opposition och fri press. Som journalist har Dawit Isaak bevakat framväxande kritik inom regeringspartiet mot president Isaias Afewerki. Afewerki – i mångas ögon en nationshjälte och landsfader efter sin osannolika och lyckade självständighetskamp – blir vansinnig. Lika effektivt som han drivit bort etiopierna från det eritreanska höglandet rensar han nu upp inrikespolitiskt. Utplåningen är total och villkorslös. Dawit Isaak och många andra fängslas. Inga rättegångar hålls.

Även om utvecklingen för Dawit Isaak och Eritrea stått och stampat sedan dess anas ibland ljusglimtar. För första gången på över tio år har ett mindre antal utländska journalister släppts in i landet det senaste året. Allt fler multinationella bolag följer också nyfiket utvecklingen i Eritrea, inte minst efter den senaste tidens våldsamma protester i Etiopien som gjort att företag i regionen söker alternativa investeringsmöjligheter. Den eritreanska regimen talar om kommande satsningar på turism och gruvindustri. Men trots politisk retorik som ger intryck av att vara målmedveten och beslutsam, ibland till och med förstående inför omvärldens misstro mot landets ledning, syns få tecken på verklig förändring.

 Så länge vi inte tillåts resa utanför Asmara utan myndigheternas tillstånd – så länge utländska simkort inte fungerar här överhuvudtaget – kommer omvärldens insyn i Eritrea att förbli mycket begränsad, konstaterar en skeptisk västerländsk diplomat i huvudstaden.

Under resan hem från Asmara känns alla förhoppningar om en snar ljusare framtid än mer avlägsna. Flyget är nästan fullt och blir ett litet men tydligt exempel på vågen av unga människor som dagligen försvinner ut ur landet, även om merparten av dem tar vägen genom Sudan och öknen. Många kommer aldrig tillbaka. De grönklädda bergen försvinner under oss. Kvar, någonstans där nere, sitter Dawit Isaak. Idag har han gjort det i 15 år. Frågan alla ställer sig är lika självklar som svaret är frånvarande: hur länge till? 

*Aman heter egentligen något annat.

Gabriel Lindén

Säkerhetspolitisk analytiker vid Control Risks med fokus på Mellanöstern, Nordafrika, Östafrika samt södra Afrika.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.