ANALYS Del 2. Louise Olsson och Erika Forsberg, Uppsala universitet och Folke Bernadotteakademin, utvecklar frågan Ger mer jämställdhet ett fredligare samhälle? och förklarar varför det är centralt att vi inte låter jämställdheten hamna på efterkälken på vår väg mot 2030.
I del 1 diskuterade vi huruvida ojämställdhet ökade risken för mer våldsamma konflikter. Låt oss nu titta på det motsatta argumentet inom forskningen. Kanske är det så att jämställdhet på olika sätt medför att ett samhälle kan hantera sina konflikter mer fredligt?
Konflikter över makt och resurser är oundvikliga i alla samhällen. Men är det så att mer jämställda stater domineras av normer som gör dem mer benägna att hantera konflikter utan att tillgripa våld? Som påpekats av Erik Melander m.fl. är samhällen som kännetecknas av jämställdhet baserade på normer som föreskriver att män och kvinnor behandlar varandra med respekt och utan fördomar. Eftersom genusstrukturer är så grundläggande så kan dessa normer också bli en bas för andra samhälleliga relationer. Kostnaden för att använda våld skulle därmed öka väsentligt och andra metoder för att ta itu med motsättningar skulle bli institutionaliserade. Asal et al. finner t.ex. att politiska grupper som är baserade på mer jämställda ideologier är mindre benägna att använda våldsmedel för att hävda sina intressen (vilket inte gör dem mindre framgångsrika). Det är här viktigt att påpeka att det inte är kön som är avgörande om en individ är för eller mot våld – utan det är attityden till jämställdhet som verkar samvariera med attityden till ickevåld. En man som är för jämställdhet kan således ha en mer restriktiv syn på våldsanvändning än en kvinna som har en mer traditionell syn på manligt och kvinnligt.
Om den här förklaringen är besläktad med den om ojämställdhetsnormen så är en förklaring baserad på samhällskapacitet mer självständig. I en undersökning om risken för återfall till konflikt finner Theodora-Ismene Gizelis t.ex. att högre utbildningsnivåer hos kvinnor ger dem ökad möjlighet att skapa och upprätthålla nätverk – både vertikala och horisontella. Dessa nätverk användes för att fördela resurser och underlätta kommunikation och stärkte därmed samhället. Mer jämställdhet, det vill säga högre status och kapacitet hos kvinnor, innebar att det fanns mer kapacitet att verka för en fredlig lösning på konflikter men även för att förebygga att nya våldsamma konflikter uppkom. På gräsrotsnivå kan kvinnoorganisationer baserade på ickevåldsideologier även utgöra en mer direkt och positiv resurs för fred. Liberia är ett sådant exempel där kvinnor organiserade sig för att påverka de stridande parterna att avsluta kriget. Likaså konstaterar Rachel V. Kutz-Flamenbaum att kvinnoorganisationer kan politisera olika könsroller, t.ex. den att vara mamma till soldater vid fronten, i syfte att verka för konfliktlösning i infekterade konflikter. Det kan även vara så att länken mellan jämställdhet, kapacitet och mer fredliga samhällen är mer indirekt. Jämställdheten kan här fungera genom att den stärker olika samhällsinstitutioner vilket föreslagits av Margit Bussmann. Förstärkt statlig kapacitet och styrning är i sin tur associerad med fred.
Vägen mot 2030 – låt inte jämställdheten hamna på efterkälken
De globala målen där de om jämställdhet och fredliga samhällen ingår ska leda vägen mot en bättre värld redan år 2030. Det ger oss inte mycket tid, särskilt som vi idag verkar i ett politiskt klimat i FN som på många sätt blivit mindre positivt inställt till jämställdhet och där vi får kämpa för att bibehålla de landvinningar som gjorts. Jämställdheten är därför ett viktigt mål i sig. Eftersom det även verkar finnas ett samband mellan att man lyckas med jämställdhetsarbetet för att kunna uppnå målet om fredligare samhällen så är det tillika centralt att fortsätta diskutera det sätt på vilket målen förhåller sig till varandra. Risken för marginalisering eller bortprioritering av jämställdheten i vårt tänkande kring fred är överhängande då texten som beskriver mål 16 (fredliga samhällen), till skillnad från mål som det om fattigdom eller det om hälsa, inte explicit nämner behovet av att inkludera både män och kvinnor. Frågan om jämställdhet och fred berör både mäns och kvinnors roller, kapacitet och attityder. Det berör grundorsakerna till hur konflikter hanteras och attityden till jämställdhet tycks påverka både kvinnors och mäns syn på våldsanvändning. Den vanliga missuppfattningen att jämställdhetsfrågan primärt berör kvinnor (ett missförstånd som dyker upp i både forskning och policy), får inte grumla vår förståelse av att jämställdhetsfrågan handlar om stora och grundläggande politiska och socio-ekonomiska processer i ett samhälle – där både attityder till maskulinitet och kvinnors deltagande är centrala aspekter att beakta för att öka våra chanser för fred. Vi får inte låta jämställdheten hamna på efterkälken på vår väg mot 2030.
Louise Olsson är forskare vid Uppsala universitet och senior rådgivare om kvinnor, fred och säkerhet vid Folke Bernadotteakademin
Erika Forsberg är lektor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Det här inlägget bygger på Erika Forsbergs och Louise Olssons artikel i Politics: Oxford Research Encyclopedias (Oxford University Press, 2016) och ingår i ett större forskningsprojekt om jämställdhet och fred vid Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör med ansvar för genus- och jämställdhetsfrågor.
Lämna ett svar