Vattenkälla i jordandalenANALYS I Mellanöstern förutspås klimatet bli allt torrare och hetare, vilket kan leda till drastiskt försämrade levnadsvillkor. Palestina, som nyligen anslutit sig till Klimatkonventionen och undertecknat Parisprotokollet, kommer att ha stora svårigheter att anpassa samhället till dessa nya påfrestningar eftersom den israeliska ockupationen begränsar de palestinska myndigheternas befogenheter. Ockupationen fördjupar Palestinas sårbarhet inför klimathotet, skriver Johan Schaar, chef för utvecklingssamarbetet på det svenska generalkonsulatet i Jerusalem.
Klimatförändringarna undergräver mänsklig säkerhet, allra mest i de länder som är minst rustade att hantera påfrestningar. Dit hör svaga stater och samhällen i konflikt, där institutioner saknar kontroll över de mest kritiska resurserna för klimatanpassning. Palestina, under israelisk ockupation sedan 1967, anslöt sig i december 2015 till Klimatkonventionen (UNFCCC) och skrev under Parisprotokollet i april i år. Denna artikel söker svara på vad Palestina kan vänta sig i form av klimateffekter, vad Palestina behöver för att hantera dem, och vad Palestina har av resurser och förutsättningar.
Vad väntar Palestina?
Aktuella klimatmodeller uppvisar olika grad av säkerhet för olika regioner. Men som Adel Elsayed Sparr påpekade i Mänsklig Säkerhet i januari 2016, är förutsägelserna för Mellanöstern och Nordafrika entydiga: högre temperaturer, lägre nederbörd, större variabilitet och oftare förekommande extrema väderhändelser. I de delar av regionen där hög temperatur kombineras med hög luftfuktighet kan somrarna bli outhärdliga. Palestina har kartlagt och rapporterar nu sina utsläpp av växthusgaser till UNFCCC; fotavtrycket från den lilla nationens outvecklade ekonomi är fjäderlätt. Samtidigt har man goda möjligheter att utnyttja förnyelsebar energi, särskilt solenergi.
Även om förväntade klimateffekter vad gäller väder är tämligen säkra så går det inte att i detalj förutse hur de påverkar fysiska, ekologiska och sociala system, ännu mindre samspelet dem emellan. Ju mer man försöker skala ner klimateffekter till ett visst begränsat område, desto osäkrare blir prognoserna. Det gäller särskilt en plats som redan uppvisar så stor variation i topografi, nederbörd och ekologi som Palestina, vilket den lätt inser som åkt från det högt belägna Jerusalem ner i Jordandalen långt under havsnivån. Vad vi redan sett från regionen visar på svårförutsägbara och icke-linjära förlopp, dvs. sådana som präglar komplexa system. Den historiskt långa torka som föregick inbördeskriget i Syrien anses ha samband med klimatförändringarna. Den, tillsammans med höga matpriser under den globala livsmedelskrisen 2008, också delvis utlöst av klimatfaktorer, bidrog till migration och social oro åren före inbördeskriget 2011. Vad klimatförändringarna har i åtanke för Palestina vet vi inte men de samhälleliga påfrestningarna kommer att öka.
Vad behöver Palestina?
Hur ett samhälle styrs och dess makt fördelas och utövas av myndigheter, näringsliv, civilsamhälle och hushåll – dess ”governance” – har avgörande betydelse för förmågan att hantera yttre påfrestningar, särskilt svårförutsägbara sådana som klimatförändringarna. Det går att identifiera ett antal egenskaper som präglar det robusta och motståndskraftiga samhället.
Centralt är förmågan att pröva sig fram när man investerar i ny infrastruktur, modifierade jordbrukssystem, hållbara naturresurser och skydd för de svagaste; att vara uppmärksam och lära av de erfarenheter som görs under anpassningsprocessen. Det förutsätter i sin tur aktiva medborgare och en kontinuerlig dialog med myndigheterna. Vissa åtgärder kan visa sig verkningslösa, andra motverka sitt syfte. Då behövs ansvarsutkrävande och ömsesidig tillit så att myndigheter har modet att ompröva beslut och investeringar och söka nya vägar.
Klimatförändringarna respekterar inga gränser mellan eller inom länder. Det är därför mer ändamålsenligt att planera utifrån landskapets konturer än länders administrativa indelning, med upprinningsområden, vattendrag och ekosystem som utgångspunkt. Eftersom skillnad i klimateffekter kan vara så stora på små avstånd måste beslutsfattande ske så lokalt som möjligt.
För detta idealtillstånd krävs med andra ord respekt för mänskliga rättigheter, att medborgarna kan uttrycka sig, söka och finna information för sina beslut och utkräva ansvar.
Vad har Palestina?
Men så ser inte Palestina ut. Det är en nation under ockupation sedan snart 50 år, där myndigheter bara kontrollerar en liten del av territoriet med starkt beskuret inflytande. Sedan Osloavtalet 1994 står bara urbana områden på Västbanken under palestinsk kontroll medan israelisk militär styr över i stort sett hela landsbygden där israeliska bosättningar växer och breder ut sig. Det som var avsett som ett tillfälligt arrangemang under fem år inför ett slutligt fredsavtal då kontrollen skulle övergå i palestinska händer gäller fortfarande.
Resultatet är ett fragmenterat landskap där den naturliga förbindelsen mellan städer, byar och landsbygd är bruten. Palestinier kan inte planera för det område där naturresurserna och jordbruket finns. Där har Israel – i strid med folkrätten – ersatt den planeringslag som gällde före 1967 med en militär planeringsmyndighet, utan palestinsk representation, som framför allt tillgodoser bosättningarnas behov. Det är näst intill omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd. Investeringar som ändå görs riskerar att tas i beslag eller rivs av israelisk militär. Israel kontrollerar 80 % av vattnet på Västbanken – varje bosättare förbrukar tre gånger så mycket vatten som den palestinske grannen.
Bristen på palestinsk kontroll förvärras av konflikten mellan myndigheterna i Ramallah och i Gaza, där Hamas styr sedan 2007. Inga nationella val har ägt rum sedan dess. Lika länge har Gaza varit under israelisk blockad – dess vattenresurser är snart uttömda, större delen av befolkningen är beroende av katastrofhjälp, handeln med omvärlden är strypt.
Att leva under så stor osäkerhet, utan rörelsefrihet, undergräver det palestinska samhällets förmåga att investera, pröva sig fram och lära. Tilltron till de egna myndigheterna är svag, ockupationsmakten upplevs som ett ständigt hot. Perspektivet blir allt kortare, våldet är nära, det robusta samhällets karakteristika långt borta. Ockupationen vilar tung över Palestina och fördjupar dess sårbarhet inför klimathotet.
Även om palestinierna hyllar sin sumud, den traditionella motståndskraft som gör det möjligt att leva vidare med värdighet trots allt, och trots de engagerade och kompetenta tjänstemännen på den lilla miljömyndigheten i Ramallah, så kommer det att bli svårt för Palestina att hantera klimatpåfrestningarna. De åtaganden Israel gjort i samband med klimatkonferensen i Paris nämner inte alls det palestinska området, trots det ansvar ockupationsmakten har för den ockuperade befolkningen.
Först när ockupationen hävs och palestinier kan forma sitt eget samhälle finns förutsättningarna för att möta klimathotets obönhörliga utmaning.
Johan Schaar
Chef för utvecklingssamarbetet på det svenska generalkonsulatet i Jerusalem
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar