10 slutsatser man INTE kan dra av data på religiösa konflikter

ANALYS Som beskrivs i förra veckans DN-artikel Jihadismen är grunden för vår tids krig visar ny data på konflikter ett förändrat konfliktlandskap. Jihadistkonflikterna ökar i antal och som proportion av alla världens inbördeskonflikter. Men för att föra en fruktbar diskussion är det viktigt att ha riktig empirisk grund att utgå ifrån. Professor Isak Svensson vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet, reder ut några vanliga missförstånd.

Slutsats 1: Islam är våldsamt

Det stämmer inte. Ja, islam är den religiösa tradition som dominerar när det gäller fenomenen ”religiöst definierade konflikter” – väpnade konflikter med minst 25 döda i strid, där det i konfliktens början funnits explicita krav som har att göra med religion. Över hälften av alla världens inbördeskonflikter år 2015 var konflikter där minst en av parterna hade explicita islamistiska krav vid konfliktens början. Men, det betyder inte att islam som religiös tradition är våldsam. Det går inte att utvärdera en tusenårig trostradition med hjälp av data från några av de senaste årtiondena. Våld förekommer i alla religiösa traditioner och religiöst definierat våld utförs av aktörer från alla religioner. Det mest våldsamma organiserade våldet sedan slutet av kalla kriget var folkmordet i Rwanda 1994, där kristna utrotade andra kristna. Och för den stora majoriteten muslimer världen över är militant islamism något främmande och skrämmande.

Slutsats 2: Jihadistkonflikter växer explosionsartat

Nja, det behöver nyanseras. I samband med att Dagens Nyheter rapporterade om mönstren när det gäller väpnade konflikter utifrån den årliga sammanställningen från Uppsala Conflict Data Program (UCDP), belystes även utvecklingen när det gäller religiösa konflikter. Ja, jihadistkonflikterna växer i antal över tid: från 1 konflikt år 1975 till 29 konflikter år 2015, om man fokuserar på inbördeskonflikter (det vill säga väpnade konflikter som utkämpas inom ett land mellan en regering och en rebellgrupp). Men den dramatiska ökningen beror också på att andra typer av konflikter minskat i antal. Proportionen har således förändrats över tid. Världen har alltså blivit bättre på att lösa och förebygga konflikter, rent generellt sett, men ännu har man inte lyckats hantera jihadistkonflikterna lika effektivt.

Slutsats 3: Jihadisterna har dödat flest i krig

Det vet vi inte. Flest personer förra året dog i jihadistkonflikter, men det inkluderar både våld av och mot jihadister. År 2015 dog över 97 000 personer i inbördeskonflikter runt om i världen, enligt statistik från UCDP. Med bas i UCDP, men med egen mätning av religiösa dimensioner, kan jag i min forskning se att över 80 procent av dödsfallen uppstod i väpnade konflikter där det fanns åtminstone en part som använde våldsamma medel för att uppnå självdefinierade islamistiska mål, det vill säga, jihadistiska konflikter. Det bör dock noteras att empirisk data på stridsrelaterade dödsfall för närvarande inte finns uppdelad per aktör, och därför kan vi inte veta vilken sida – exempelvis en islamistisk rebellgrupp eller en mer sekulär regim – som är mest ansvarig för antalet döda. Vi kan dock dra slutsatsen att jihadistkonflikter som sådana är ett stort säkerhetsproblem. Generellt sett har statsmakter större förstörelsekapacitet än rebellgrupper – Assadregimen har dödat fler än IS. Flest antal döda i strid kan hänföras till Syrien, där rebellrörelsen, eftersom den inkluderar al-Nusrafronten och andra islamistiska rörelser, räknas som en jihadistkonflikt, även om majoriteten av de hundratals grupperna som bekämpar den syriska regeringen inte är medlemmar av IS eller al-Qaida nätverken utan istället tillhör den sekulära oppositionen.

Slutsats 4: Det är religionerna som är problemet

Fel. På grund av tre skäl. För det första kan religion också vara fredsskapande. Imamer, präster och buddhistiska munkar har många gånger gått i främsta leden i ickevåldsuppror mot brutala diktaturer, religiösa fredsmäklare har överbryggat motsättningar som andra inte lyckats med och många troende står på de fattigas sida för fred och rättvisa. När vi pratar om religioners roll i konflikter är de alltså både del av problemen och del av lösningarna. För det andra, när jag pratar om jihadistkonflikter menar jag parternas explicita krav, det som vi fredsforskare kallar för ”oförenligheten”. Och det är inte säkert att parternas krav speglar deras egentliga agenda. För det tredje, i många fall handlar  om hur religionen används, eller med andra ord, instrumentaliseras för politiska eller andra syften. Den jihadistiska gruppen Abu Sayyaf i södra Filippinerna har exempelvis en religiös retorik på ytan, men beskrivs oftast snarare som ett kriminellt nätverk. Och i Syrien har flera rebellgrupper använt sig av religiösa krav inte minst för att få tillgång till externt stöd från personer i Gulfstaterna.

Slutsats 5: De flesta krigen i världen idag är religiösa

Det beror på vad vi egentligen menar när vi säger ”religiösa krig”. Om vi menar religiösa orsaker till krig, är det inte säkert att det stämmer. Bakom religiösa krav kan det finnas ekonomiska motiv, maktmotiv eller privata intressen. Och människor kan gripa till vapen i religionens namn utan att nödvändigtvis vara drivna av djupa, religiösa motiv. Om vi med religiösa konflikter istället avser religion som ett sätt att skilja ut parternas identiteter – det vill säga som en identitetsmarkör – så stämmer det inte heller: de utgör en minoritet av världens konflikter. Men om vi mäter religiöst definierade konflikter och tar vår utgångspunkt i vad parterna själva säger att de kämpar för, ja, då är majoriteten av de väpnade inbördeskonflikterna (i alla fall delvis) religiöst definierade: mer än tre fjärdedelar av alla inbördeskrig (det vill säga inbördeskonflikter med mer än 1000 stridsrelaterade dödsfall per år) år 2015 var jihadistkonflikter.

För att förtydliga, UCDP kodar en statsbaserad väpnad konflikt (state-based armed conflict) om det är minst 25 stridsrelaterade döda under ett kalenderår och minst en av konfliktaktörerna är en regering för en stat. År 2015 var det 50 konflikter. 49 av dem ägde rum inom stater och endast en mellan stater (Indien-Pakistan). 29 av inbördeskonflikterna var jihadistkonflikter. Mitt arbete med religiösa konflikter har tagit sin utgångspunkt i UCDP:s kodning av oförenlighet och utifrån detta har jag definierat de religiösa dimensionerna i väpnade konflikter – inom vilka jihadistkonflikter är en subkategori. Det är alltså de explicita kraven som är grunden för mätningen av religiösa dimensioner i oförenligheterna. Man bör naturligtvis vara medveten om att konfliktparter kan ljuga, överdriva eller inte själva vara medvetna om sina egentliga intressen.

Slutsats 6: Religiösa konflikter handlar bara om religion

Sällan. Religion är en del av parternas krav, inte sällan sammanblandad med andra ideologiska strömningar såsom nationalism, socialism eller anti-kolonialism.

Ibland har också kraven eller retoriken förändrats över tid – nationalistisk ideologi har ersatts av religiös ideologi, men de grundläggande problemen med inflytande och säkerhet kvarstår. Det är en begränsning av vårt sätt att mäta: vi mäter de ursprungliga kraven vid konflikternas början och tar inte hänsyn till om de religiösa kraven har minskat (eller ökat) i betydelse under konflikternas gång (men det är en del av det vi försöka att fånga i i vår nuvarande forskning).

Slutsats 7: Framväxten av jihadistkonflikter visar att islamismen är farlig

Inte nödvändigtvis. Det finns många skäl att vara skeptisk till politisk islamism, såväl som till den kristna högern i USA, den ryskortodoxa kyrkans uppbackning av Putin-regimen eller den judisk-religiösa bosättarrörelsen på ockuperad, palestinsk mark. Jämställdhet, rätten till religionsfrihet (inklusive rätten att byta religion) samt HBTQ-rättigheter är några grundläggande värderingar som inte bör förloras i en kritisk granskning av politisk islamism (likväl som till andra politiska rörelser inom andra religiösa traditioner). Men ur ett fredsforskningsperspektiv är frågan dock inte så enkel som att ökningen av jihadistkonflikter bör leda till att politisk islamism bör bekämpas eller marginaliseras. Många islamister – människor som har uppfattningen att islam också har politiska konsekvenser för hur samhällen ska organiseras och inte kan reserveras till enbart den privata sfären – för fram sina argument fredligt och genom demokratiska kanaler. Frånvaron av effektiva kanaler att kanalisera islamistiska åsikter kan vara ett rekryteringsargument för militanta islamister. Om islamisterna helt marginaliseras på den politiska arenan ökar risken för att de ska ta till vapen. Den region i världen som tycks ha varit bäst på att hantera problemet med jihadistkonflikter – östra Asien – är också den som varit mest tillåtande när det gäller politiska islamistiska partier och islamistiska rörelser i civilsamhället. Indonesien och Malaysia är här de tydligaste exemplen. Östasien har också varit ledande i försöken att genom fredsprocesser finna framförhandlade lösningar på väpnade islamistiska konflikter med religiösa förtecken. Indonesiens och Filippinernas respektive fredsprocesser med väpnade rebellgrupper i Aceh och Mindanao illustrerar denna poäng.

Slutsats 8: Det går inte att lösa jihadistkonflikter

Nej, det stämmer inte. Generellt sätt är det visserligen svårare att lösa religiöst definierade konflikter. Det finns dock flera exempel på långt gångna fredsprocesser (Ansar Dine i Mali, Talibanerna i Afghanistan) eller fredsavtal (i Filippinerna, Indonesien, Tajikistan, Somalia). Tyvärr har konfliktlösningsforskningen ännu inte helt studerat under vilka betingelser jihadistkonflikter kan lösas genom medling, förhandling, fredsbevarande trupp och ombildandet av rebellrörelser till politiska partier, men det är ett arbete som nu har inletts. Den 1 januari inleddes bland annat projektet Fredlig lösning av jihadistkonflikter?, med forskare från bland annat Institutionen för freds- och konfliktforskning och Folke Bernadotteakademin (FBA).

Slutsats 9: Alla jihadistiska konflikter är IS-konflikter

Nej, det finns stor variation mellan olika aktörer. IS och till organisationen anslutna grupper är ett växande problem. Tyvärr har vi sett att flera islamistiska konflikter ändrat form och kopplat upp sig till IS. Globaliseringen av jihad är ett stort problem. En möjlig lösning kan ligga i att försöka betona de lokala rötterna till de ursprungliga problemen som en gång gödde upproren och hantera de underliggande orsakerna till konflikterna (såsom bristen på inflytande eller säkerhet).

Slutsats 10: Hotet från jihadismen kan bara mötas militärt

Nej. Det är visserligen mycket möjligt att polisära och militära insatser ibland kan behövas för att lösa problemet med jihadistkonflikter. Men det går dock inte att bortse från att detta varit den huvudsakliga strategin under de senaste åren och att antalet jihadistiska konflikter trots det har ökat, inte minskat. Det kan vara en indikation på att om man förlitar sig enbart på militära medel så ökar risken för att det skapar motreaktioner. Invasionerna av Afghanistan och Irak har varit en rekryteringskälla för jihadisterna. Vi vet inte i dagsläget vilka som är de mest effektiva vägarna för att bemöta jihadistkonflikter. Det kan mycket väl finnas andra icke-militära metoder, som att förbättra förutsättningarna för folkligt motstånd mot jihadistiska rörelser, att bryta krigsekonomierna, att få de externa aktörerna som stött parter i jihadistkonflikter att känna av krigens kostnader, att isolera de mest extrema från de mer moderata och förhandla med de senare, samt att förebygga att jihadistiska konflikter internationaliseras.

Isak Svensson

Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.