DEBATT I november i år är det 60 år sedan FN stationerade ut sin första, beväpnade fredsbevarande styrka. Vladan Lausevic, masterstudent på Europaprogrammet vid Lettlands universitet, argumenterar idag för att det är dags för FN att upprätta en egen permanent militär styrka i arbetet för att skydda mänskliga rättigheter.
Det var Dag Hammarskjöld som slog fast de grundläggande principerna för FN:s fredsbevarande arbete. Utvecklingen skedde främst i samband med Suezkrisen 1956 när Egypten invaderades av Israel, Storbritannien och Frankrike. FN etablerade då sin första fredsbevarande operation, UNEF I, som skulle verka i större omfattning. En av de grundläggande principerna var att de stridande parterna skulle ge sitt samtycke till utstationeringen av de fredsbevarande trupperna. Dessutom skulle FN:s personal vara opartiska och fick endast använda våld i självförsvar.
Kofi Annan vidareutvecklade Hammarkjölds resonemang under sin tid som FN:s generalsekreterare. Han ansåg att det var en av organisationens främsta skyldighet att skydda mänskliga rättigheter. För detta krävdes att insatserna under främst inbördeskrig skulle vara enklare att definiera och bedriva. Enligt Annan skulle självständigt stridande FN-styrkor, med både förmåga och mandat att besegra andra militära förband, åstadkomma effektiva resultat och göra skillnad.
Reformera FN-systemet från mellanstatligt till federalistiskt
Begreppet ”skyldighet att skydda” (Responsibility to protect, R2P) har sedan mitten av 2000-talet utvecklats allt mer. Däremot har möjligheten för FN att förfoga över egna permanenta förband inte fått lika mycket och uppmärksamhet. I debatten hörs det ibland att det inte finns någon ”FN-armé” som kan komma till människors hjälp. FN-systemet när det gäller att vidta åtgärder vid brott mot mänskliga rättigheter bygger på att medlemmarna i FN:s säkerhetsråd måste komma överens. Det innebär att det globala säkerhetspolitiska agerandet drivs enligt det mellanstatliga systemet där nationella regeringar beslutar utifrån sina nationella intressen. Det skulle kräva en institutionell säkerhetspolitisk reform enligt en federalistisk modell på global nivå för att få till stånd att FN skulle få förfoga över egna trupper.
Det skulle innebära att FN:s generalförsamling skulle kunna besluta direkt om hur, var och när en fredsbevarande eller fredsframtvingande styrka ska användas. Anhängarna menar att det skulle kunna effektivisera FN:s arbete med fred och säkerhet, innebära resursbesparingar samt skapa en avskräckande effekt hos stater för att avhålla sig från att begå eventuella brott mot mänskliga rättigheter. Å andra sidan hävdar motståndarna att idén är institutionellt orealistisk, att FN:s egna förband skulle kunna missbrukas eller inte brukas alls. Dessutom skulle det hota staternas suveränitet.
Frågan är också om det finns stöd, inte bara hos regeringar, utan även hos människor. Till att börja med är FN en del av den så kallade globala styrningen som innefattar både demokratiska och odemokratiska samhällen. Den globala styrningen omfattar också icke-statliga aktörer, exempelvis Amnesty International, nationella FN-förbund eller minröjningsteam. Det gör att det finns en betydande grad av folklig eller medborgarförankring rörande FN:s arbete med fred och säkerhet.
FN satsning tjugo gånger större än vid kalla krigets slut
Att FN satsar mycket på fred och säkerhet märks i statistiken. Sedan 2005 har både militära utgifter och antalet personal ökat oavbrutet. Vid kalla krigets slut spenderade FN knappt en halv miljard dollar på fred och säkerhet medan idag är siffran uppe på nästan tio miljarder dollar. Har världen blivit fredligare och säkrare i takt med att organisationen spenderar mer och ökat trupperna? Svaret lutar åt ja om man tittar på forskningsresultat från Institutet för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet med undantag för de senaste händelserna exempelvis konflikten i Ukraina, Irak och Syrien. Mycket beror på att människor runt om i världen, trots krisernas tid, ändå har fått det bättre jämfört med 1990-talet. De flesta krig under de senaste tjugo åren har utkämpats inom stater och inte mellan stater vilket också har påverkat FN:s arbete.
Det som kan ifrågasättas är om FN:s arbete med fred och säkerhet har blivit bättre. Mycket av dagens resonemang om bland annat truppanvändning och R2P bygger på erfarenheterna från Rwanda och Srebrenica när FN inte lyckades att skydda mänskliga rättigheter och förhindra folkmord. FN:s personal togs som gisslan, dödades, skadades och dessutom hade missionerna svaga mandat, bristande materiella och mänskliga resurser för att kunna göra skillnad i större skala på plats. Trots det har institutionella problem återkommande visat sig, exempelvis det bristfälliga agerandet i Darfur. Problemen är bland annat otillräckliga mandat, för små styrkor i förhållandet till operationens storlek som i Sudan och Demokratiska Republiken Kongo, men också bristande ledarskap inom FN.
Permanenta FN-styrkor skulle gynna skyddet av mänskliga rättigheter
Skulle därmed införandet av permanenta styrkor inom FN kunna förbättra arbetet med fred och säkerhet överlag? Det skulle kunna vara en möjlighet för organisationen att bli en effektiv global aktör som skyddar mänskliga rättigheter. Att ha permanenta förband skulle kunna gynna den interna organisatoriska utvecklingen gällande kunskapsarbetet. Idag byts styrkornas staber och personal så pass ofta att det påverkar tillgången både till ledarskaps kunskap och personalens erfarenheter och deras humana kapital.
Den stora utmaningen ligger främst inte i den finansiella biten. Istället handlar det institutionella utmaningar i form av ledarskap och behov att förnya organisationen som behövs i en allt mer globaliserad värld. FN är i första hand resultatet av nationella regeringars beslut. Istället för att besluta om nya styrkor varje gång skulle staterna kunna överlåta permanenta styrkor som skulle stå under generalförsamlingens eller säkerhetsrådets kontroll. Fördelarna skulle vara att styrkorna kan sättas in snabbare och vara bemannande med personal och utrustning som är utbildade och anpassade att verka i olika geografiska miljöer.
Att reformera FN borde även handla om förnyelse av synen på staternas suveränitet eftersom att det skulle innebära en reform av stater eller unioner. Istället för att nationella eller regionala intressen ska dominera och forma den supranationella utvecklingen gäller det att göra tvärtom. Globala intressen behöver bli regionala och nationella, stater eller unioner måste bli bättre på att dela resurser och intressen med syfte att tillsammans lösa globaliseringens olika utmaningar.
Misslyckandet med att exempelvis stoppa Daeshs aktiviteter är ett tecken på att nationella institutioner och deras realpolitiska agerande är otillräckliga. Att göra FN till en verklig garant för globalt fred och säkerhet i framtiden är därmed ett måste. Därför skulle införandet av permanenta förband och snabbare beslutsfattning på global nivå vara ett steg i rätt riktning. Genom att fler människor runt om i världen skulle bli medvetna om att FN disponerar över egna förband så skulle den institutionella kopplingen mellan FN och medborgare kunna stärkas där fler kan uppleva FN som en organisation som kan skydda mänskliga rättigheter – även genom bruk av konventionellt våld.
Vladan Lausevic
Kosmopolitisk realist, masterstudent på Europaprogrammet vid Lettlands universitet samt medlem i Liberalerna/ALDE
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör Folkrätt.
Lämna ett svar