Företagens ansvar – och svenska statens?

REPLIK Vilket ansvar har stat och företag när ekonomiska intressen ställs mot mänsklig säkerhet? Enligt Aron Lindblom, Regional Advisor för biståndsorganisationen Diakonia, kan svenska staten ställas till svars för kränkingar mot mänskliga rättigheter i Centralamerika, på grund av de svenska AP-fonderna.

Replik på Anna Tibblin: Företagens ansvar – ofta en fråga om godtycke (Mänsklig Säkerhet 10 maj 2016).

Den tionde maj uppmärksammade Anna Tibblin läget i Guatemala och Honduras. Hon illustrerade väl den höga våldsnivån i länderna, där mord och trakasserier är vanliga mot personer som engagerar sig för miljön, markrättigheter eller fackliga rättigheter.

Det är idag okontroversiellt att konstatera att de centralamerikanska staterna finansierade dödspatruller och mördade oppositionella under 80-talet. Dock utförs idag ännu fler mord i Guatemala, El Salvador och Honduras än under diktaturerna på 80-talet, men eftersom myndigheterna inte längre har någon uttalad politik för att ta kål på sina motståndare så verkar det som att det blivit svårare att tala klarspråk om vad som pågår. Istället går utländska investerare utan tvekan in i exempelvis gruvprojekt och vattenkraftsbyggen som stöds av regeringarna och ofta förverkligas trots lokalbefolkningens uttalade motstånd. Som Tibblin skriver:

Det pågår ett otal våldsamma markkonflikter i Guatemala där nationella och internationella företag som bedriver gruvdrift, vattenkraftsutbyggnad eller andra megaprojekt befinner sig i konflikt med lokalbefolkningen. Myndigheter och företag struntar i att följa internationellt överenskomna regelverk, samtidigt som de beskyller urfolken för att vara motståndare till utveckling. 

Svenskt bistånd kan göra skillnad i dessa länder där demokratin är skör och under uppbyggnad och där det finns progressiva krafter som behöver stöd, om inte annat eftersom de annars riskerar att bli mördade. Det svenska stödet till rättsväsendet, insatser mot våld mot kvinnor och skyddsinsatser för utsatta människorättsförsvarare är livsviktigt, men Sverige talar inte alltid med en och samma röst. De svenska AP-fonderna har nämligen flera gånger bidragit till konflikter och övergrepp mot mänskliga rättigheter i till exempel Guatemala. 

Tibblin beskriver tre rättsfall som pågår i Kanada rörande mord, mordförsök och våldtäkter utförda i Guatemala av personal anställd av det kanadensiska gruvföretaget HudBay Minerals. De kanadensiska ägarna förnekar inblandning i dessa brott, men HudBay hade kontroll över verksamheten i Guatemala och säkerhetsvakterna som utförde brotten, och som arbetade utan giltiga tillstånd och använde vapen utan licens, hade anställts av HudBay eller deras dotterbolag.

I denna mardröm av våldtäkter, mord, mordförsök, olagliga avhysningar och oregistrerade vapen var även svenska statens buffertfonder inblandade. Tredje AP-fonden hade så sent som 2013 minst fyra miljoner svenska kronor investerade i HudBay, enligt en sammanställning från Latinamerikagrupperna. Detta innehav tycks ha sålts idag, men svenska pengar fanns i bolaget när brotten genomfördes och när rättsprocesserna inleddes i Kanada.

De vänskapliga banden mellan Sverige och Guatemala slutar dock inte med HudBay Minerals. I San Rafael Las Flores ligger gruvan El Escobal som drivs av det kanadensiska gruvbolaget Tahoe Resources, där AP-fondernas investeringar uppgick till 4,5 miljoner kronor innan de drog sig ur 2014. Lokalbefolkningen i området har organiserat sig och även röstat för att stoppa gruvprojektet, men myndigheterna har reagerat med att utfärda undantagstillstånd för att få stopp på protesterna. Folkrörelseledare och aktivister har kidnappats, skottskadats och till och med mördats av både säkerhetsvakter och okända gärningsmän.

Historien går igen i fallet med Marlingruvan i San Marcos i nordvästra Guatemala, som drivs av ett dotterbolag till det kanadensiska företaget Goldcorp och där AP-fonderna på senare år investerat cirka 300 miljoner kronor. Sjunde AP-fonden, som hade det enskilt största innehavet i Goldcorp, drog sig dock ur och svartlistade företaget i december 2015 på grund av övergrepp i Guatemala men övriga AP-fonder har kvar sitt innehav och Sjunde AP-fonden själv var en trogen miljoninvesterare under flera års tid.

Historien om Marlingruvan är också omgärdad av mordförsök, dödshot och misshandel, som bland annat beskrivits av Sidas tidning Omvärlden. I juni 2010 gav Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter order till den guatemalanska staten att stänga gruvan på grund av brott mot urfolkens rättigheter och misstänkt miljöförstörelse, men myndigheterna ignorerade ordern och gruvbrytningen fortsatte.

Guatemala kan tyckas långt borta från Sverige, men på senare år har den juridiska utvecklingen ifråga om staters så kallade ”extraterritoriella skyldigheter” gått framåt. Fortsätter det åt samma håll skulle svenska staten i framtiden kunna ställas till svars för övergrepp i andra länder, som begåtts av bolag där AP-fonderna investerats.

Tibblin avslutar sin artikel med att konstatera att det är företagen själva som bestämmer vilket ansvar de vill ta för brott och övergrepp som begås i anslutning till deras verksamhet. Men kanske visar de pågående rättsprocesserna mot HudBay Minerals i Kanada och diskussionen kring staters extraterritoriella skyldigheter att det finns större möjligheter än vi tidigare trott för att stoppa verksamhet som kränker mänskliga rättigheter? Om ett skrupelfritt kanadensiskt gruvföretag kan ställas inför rätta för övergrepp i Guatemala, varför inte också ställa företagets svenska investerare till svars?