Syrien – lärdomar efter fem år av krig

Aleppo, SyrienANALYS Kriget i Syrien har pågått i lite mer än fem år. Det som en gång var ett relativt modernt samhälle har fullständigt rivits sönder av konflikten. Hundratusentals människor har dödats och många miljoner drivits på flykt. Mänsklig Säkerhets chefredaktör Robert Egnell reflekterar över vilka misstag som gjorts och analyserar hur den kaotiska konflikten ska hanteras.

Det som en gång började som ett uppror mot diktatorn Bashar al-Assad har idag urartat i ett mycket komplext inbördeskrig med allvarliga regionala konsekvenser, inklusive framväxten av Daesh och en våldsspridning till Turkiet. Hela regionen kämpar med att hantera de många miljoner flyktingar som sökt sig till Syriens grannländer. Av Syriens 23 miljoner invånare är hela 6.5 miljoner internflyktingar medan cirka 4.8 miljoner rapporteras vara på flykt utanför landet – de allra flesta i grannländerna. Nödvändig infrastruktur, som bostäder, skolor, sjukhus, el- och vattenanläggningar har skadats eller förstörts, och de människor som fortfarande finns kvar i Syrien lever under mycket svåra omständigheter. Det är inte en dag för tidigt att både försöka lära oss något av det som skett, men även att blicka framåt för att hitta en lösning.

Efterkloka lärdomar

Det är lätt att vara efterklok, men utan att reflektera över det som skett och hur det hade kunnat hanteras annorlunda riskerar vi att göra samma misstag igen. Listan kan naturligtvis göras lång, men jag vill inledningsvis lyfta fram tre stora lärdomar:

1. Krigets kostnader är enorma. Vi bevittnar enormt mänskligt lidande, omfattande ekonomisk förstörelse, och, kanske allra viktigast, ett nästintill totalt tillintetgörande av mellanmänsklig tillit. Det är uppenbart att det internationella samfundets misslyckanden i Irak, Afghanistan och Libyen har lett till en ökad försiktighet och att aptiten för storskaliga interventioner minskat. Samtidigt verkar vi inte ha lärt oss något om att angripa konflikternas grundorsaker istället för deras symptom. Fixeringen vid Daesh är ett typiskt exempel på detta tänkande. Istället för att försöka förstå de regionala samhälleliga problem som gör att en så blodtörstig organisation kan ta kontroll över stora landområden och närmare nio miljoner människor, pekas terrorgruppen ut som målet för ytterligare en militär insats – om än mest från luften och i begränsad skala. Det finns ingenting som tyder på att krigen slutar eller att regionens radikaliseringsprocess avtar även om det internationella samfundet framgångsrikt skulle besegra Daesh på slagfältet.
2. Förebyggande borde stå i centrum. När krig tillåts eskalera fullt ut innebär det enorma kostnader. Att förebygga väpnade konflikter borde därför stå högst på agendan. Det finns egentligen inga gränser för hur mycket energi eller pengar vi kan lägga på förebyggande. Även om förebyggande insatser bara skulle lyckas förhindra krig i ett fåtal fall skulle alla våra investeringar betala sig om vi slapp ännu en nota i blod och pengar för ett fullskaligt krig. Problemet är naturligtvis att förebyggande arbete oftast är mycket långsiktigt och att politiker nästan helt saknar incitament att stödja den typen av arbete. Även om framgångsrikt konfliktförebyggande arbete medför stora samhälleliga och ekonomiska fördelar, är dess framgång en icke-händelse som sällan intresserar media. Hur många av er har hört talat om den framgångsrika fredsfrämjande insatsen UNPREDEP i Makedonien? Där stoppades en obönhörlig spridning av våldet på Balkan förmodligen genom en tidig begränsad fredsfrämjande insats och stöd till politisk dialog. Mer sånt!
3. Om väpnade konflikter ändå bryter ut är tidiga interventioner centrala. Konflikter tycks inte längre nå den ”mognad” och krigströtthet då interventioner och medling anses vara lämpliga. Det är också mycket ovanligt att en sida ”vinner” och att fred uppstår som en konsekvens av väpnad konfliktlösning. Istället tycks krigen forma en egen logik med en mindre intensiv brinnande låga och därmed pågå under mycket lång tid. En bidragande anledning till detta är att krigen skapar en lång rad aktörer som har mycket att vinna på att kriget fortsätter och som därmed har incitament att göra allt för att förhindra en fredlig lösning.

Med dessa lärdomar i åtanke blir den första frågan – kunde vi ha förutsett krigsutbrottet i Syrien? Det var inte många som såg vare sig den arabiska våren eller Syrienkriget komma, men att Syrien skulle vara en av dominobrickorna under den arabiska våren var ganska väntat. Efter att Khadaffi slagit ned upproret i Libyen med våld var det heller inte så oväntat att även Alassad skulle klamra sig fast vid makten med alla till buds stående medel. Här fanns några månader då snabba förebyggande insatser i form av medling, förebyggande fredsfrämjande styrkor eller observatörer kunde ha satts in.

När kriget ändå började fanns fortfarande visst handlingsutrymme för en tidig militär intervention. Komplexiteten i konflikten, Syriens relativt starka militärmakt (inte minst luftvärn), och närheten till viktiga regionala allierade gjorde dock att det bedömdes som alldeles för kostsamt och farligt.

Vad kan göras?

Jag har på annat håll beskrivit Syrien som en våldsamt brinnande eld med obegränsat bränsle och syre. Risken för att konflikten sprids till grannländerna är dessutom mycket stor. För att fortsätta liknelsen ger sig brandkåren sällan in i eldens själva hjärta utan arbetar från kanterna och in. På samma sätt borde det första steget i dagsläget vara att försäkra sig om att kringliggande länder inte slukas i eldhavet. Stora insatser krävs i Turkiet, Libanon och Jordanien för att hantera den humanitära katastrofen och begränsa konfliktens spridning. Steg två borde vara att strypa tillförseln av bränsle och syre, i detta fall i form av pengar, vapen och krigare från bland andra Iran, Ryssland, Saudiarabien och Väst. Detta kan endast ske genom hårda internationella förhandlingar och överenskommelser.

Det stora problemet är att det som fruktas mest bland de regionala aktörerna fortfarande inte är kriget utan freden – en fred med fel vinnare. Enorma maktintressen står på spel om Rysslands, Irans, Saudiarabiens och västvärldens respektive proxyaktörer som Assad, olika terrorgrupper, oppositionsgrupper och till och med Hizbollah skulle gå förlorade. Snarare än att satsa på fred har det därför hittills varit viktigare för de inblandade att försäkra sig om att ”rätt” sida vinner – något som tycks omöjligt med så många interna och externa aktörer inblandade.

Just nu sliter Staffan de Mistura och det internationella samfundet febrilt för att finna en politisk lösning genom medling och förhandlingar. Det är dock enormt komplexa förhandlingar med många intressen som krockar. I slutändan är dock en förhandlingslösning det enda möjliga slutet på konflikten och frågan är dock bara hur många hundratusen människor som måste sätta livet till innan de inblandade aktörerna gemensamt når denna insikt. Det faktum att intresset för lidandet var ytterst begränsat innan flyktingströmmarna började nå Europa, och innan Daesh började attackera huvudstäder på kontinenten, talar kanske för att lidandet egentligen inte är en särskilt stor faktor i jämförelse med vår egen uppfattning om kostnader. Ursäkta cynismen.

Efter att bränslet och syret strypts skulle det finnas större utrymme att hantera de stridande parterna. Vissa aktörer (som Daesh) måste nog i ett första steg besegras militärt, medan andra i krigströtthet och resursbrist kan tvingas till förhandlingsbordet. Därefter kan vi nog räkna med att en mycket långvarig fredsbevarande insats kommer att vara nödvändig. Den stora utmaningen blir att skapa försoning och finna en samhällslösning som är acceptabel för de inblandade parterna. Lärdomarna från Irak och Afghanistan visar på vikten av att inkludera alla grupper i Syrien i dessa processer. Inte minst är det helt centralt att gräsrotsorganisationer, civilsamhällesföreträdare och kvinnoorganisationer ges en viktig roll i freds- och återuppbyggnadsprocesserna.  Det är här viljan till fred och kompromiss är störst och prestigen minst. Det är också här kunskapen om krigets konsekvenser och samhällets behov finns. Det är mycket glädjande att flera av dessa företrädare nu finns med i fredssamtalen.

Det är svårt att vara optimistisk i relation till Syrien och Mellanöstern. Historien innehåller dock både positiva och negativa exempel på hantering av svåra konflikter. Det värsta som kan drabba oss är en känsla av hopplöshet och historisk oundviklighet som leder till att vi slutar anstränga oss för att påverka världen i positiv riktning. Låt oss därför göra allt i vår makt för att hantera utmaningarna vi står inför, och samtidigt lära oss av misstagen så att vi inte låter våldet sprida sig till nya områden.

Robert Egnell

Professor vid Försvarshögskolan och Mänsklig Säkerhets chefredaktör

Avslutningen på denna artikel bygger på en tidigare publicerad debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.