Journalistiken under belägring

ANALYS Idag infaller pressfrihetens dag. Men globalt sett är den fria journalistiken under belägring och journalistyrket blir allt mer riskfyllt. Lotta Schüllerqvist, senior redaktör på Mänsklig Säkerhet med fokus på press- och yttrandefrihet, analyserar situationen för världens journalister.

En journalist har dödats varje vecka i år, enligt Committee to Protect Journalists (CPJ). Tio av dem har med säkerhet dödats på grund av sin yrkesutövning, och sex ytterligare fall är under utredning. Journalistyrket blir alltmer riskfyllt – under förra året dödades 110 journalister, 27 medborgarjournalister och sex andra mediearbetare, enligt Reportrar utan gränser (RUG). CPJ anger en något lägre siffra för 2015 – 97 totalt, plus tre mediearbetare. I 25 av fallen har motivet ännu inte kunnat bekräftas. En fjärdedel av dem dödades i samband med väpnad konflikt, medan 69 procent av fallen betecknas som mord. Över 90 procent av dem som dödas är inhemska journalister.

Denna utsatta arbetssituation är inte bara en fråga för journalister, utan för hela samhället. Utan deras rapportering och kritiska granskning upphör demokratin, där den fortfarande existerar, att fungera. Och i ickedemokratiska samhällen har medborgarna små möjligheter att verka för sin frihet och sina rättigheter om de saknar yttrande- och informationsfrihet.

RUG:s senaste pressfrihetsindex visar en alarmerande tendens: press- och yttrandefriheten minskar över hela världen. Den krympande respekten för mediernas frihet är djupt oroande, anser RUG, som har publicerat sitt index varje år sedan 2002. Bara under de senaste tre åren har pressens frihet minskat med 13 procent sett över hela världen. Den negativa utvecklingen är påtaglig även i länder som brukar definieras som demokratier.

En påtaglig tendens under de senaste åren är ett allt starkare klimat av fruktan och spänningar, kombinerat med regeringars och ekonomiska maktgruppers strävan att skärpa sin kontroll över mediaföretagens verksamhet. Det är tyvärr uppenbart att många av världens makthavare har utvecklat en sorts paranoia inför legitim journalistik. Klimatet av rädsla resulterar i en växande aversion mot debatt och pluralism. Journalistik värd sitt namn måste försvaras mot den ökande propagandan. Att garantera allmänhetens rätt till oberoende och trovärdig nyhetsrapportering och information är grundläggande om mänsklighetens problem, både lokala och globala, ska kunna lösas, sade RUG:s generalsekreterare Christophe Deloire när han presenterade pressfrihetsindexet.

Hoten mot pressfriheten ser helt annorlunda ut idag jämfört med för tio-femton år sedan. Då var journalisterna ensamma som förmedlare av nyheter och information till allmänheten. Även i konfliktsituationer utgjorde de en viktig kanal för de olika sidornas budskap – de hade en form av fri lejd och kunde få skydd både av regeringstrupper och gerillagrupper som ville ge sin bild av den pågående konflikten.

Nu behövs de inte längre, eftersom alla intressegrupper effektivt kan sprida sitt budskap via sociala medier. Journalisterna har alltmer kommit att betraktas som ett hot som kan störa den bild olika aktörer vill sprida om sin verksamhet och sina motiv. Propaganda och informationskontroll har blivit ett allt viktigare vapen i dagens konflikter.

Men det är inte bara i konfliktsituationer som mediernas frihet hotas. Många regeringar tar ett allt hårdare grepp om informations- och yttrandefriheten. Det kan ske genom lagstiftning som inskränker mediernas frihet. I många länder kan journalister ställas inför rätta för dubiösa brott som ”förolämpning av presidenten”, ”hädelse” eller ”stöd till terrorism”. I extrema fall kan regeringar skärpa sin kontroll över informationsflödet genom att strypa internet, eller genom att stänga misshagliga medieföretag och förstöra deras redaktionslokaler och utrustning.

En annan effektiv metod för att tysta störande medieröster är att sätta journalister i fängelse, med eller utan föregående rättslig prövning. Enligt CPJ fängslades 199 journalister runtom i världen under förra året. Då hade Kina 49 journalister i fängelse, Egypten 23, Iran 19, Eritrea 17 och Turkiet 14.

En mer traditionell riskfaktor för journalister är den organiserade brottsligheten, exempelvis drogkarteller och maffiaorganisationer. De värjer sig ofta mot ovälkommen granskning genom att mörda de reportrar som försöker rapportera om deras verksamhet. Detta är ett stort problem framförallt i Mexiko och andra latinamerikanska länder.

I Mellanöstern och Nordafrika har religiösa extremistgrupper under de senaste åren blivit ett allt påtagligare hot mot journalisterna. Genom kidnappningar och bestialiska mord har de skapat ett skräckvälde som effektivt eliminerar all mediarapportering från de områden de behärskar. Deras egna filmade avrättningar fungerar både som styrkedemonstration och som lockbete för presumtiva rekryter till sin kamp. Syrien är bara ett exempel på hur extremisterna lyckas ta total makt över informationsflödet.

RUG:s pressfrihetsindex, som omfattar 180 länder, baseras på granskning av mediernas mångfald och oberoende, lagstiftning och journalisternas säkerhet, kompletterat med uppgifter om kränkningar och våldshandlingar mot journalister. I samtliga världsdelar krymper pressens frihet av olika anledningar.

I Afrika har den största försämringen skett i Sydsudan, som föll 15 steg till plats 140 i indexet, främst på grund av inbördeskriget. I andra konfliktdrabbade länder, som Demokratiska republiken Kongo, Uganda och Djibouti, utsattes journalister för våld i samband med valrörelser och hindrades av regeringsstyrd censur. I Eritrea, som sedan länge ligger på sista plats i indexet, har press- och yttrandefrihet avskaffats helt.

Mellanöstern och Nordafrika är den svåraste och farligaste regionen för journalister. Syrien är näst intill en vit fläck när det gäller medierapportering, och i Irak, Libyen och Jemen är det mycket farligt arbeta som journalist, främst på grund av akut politisk kris och den alltmer utbredda straffriheten för den som angriper journalister. Även i länder med lugnare förhållanden – som Egypten, Bahrain och Iran – begränsas pressfriheten av regeringar som strävar efter att upprätthålla stabiliteten med polisstatsmetoder.

I Latinamerika begränsas mediernas frihet främst av institutionellt våld (Venezuela och Equador), organiserad brottslighet (Honduras, Colombia och Mexiko), korruption (Brasilien) och mediakoncentration (Argentina). I USA hotas pressens frihet främst av massövervakningen av nät- och telekommunikation.

I Asien utgör Kina, på plats 176 i indexet, ett jättelikt svart hål på pressfrihetskartan. Kommunistpartiet har ökat sitt tryck på journalisterna, som kan utsättas för ”försvinnanden” eller tvingas till tevesända ”erkännanden” av sina felsteg. President Xi Jinping har förkunnat att medierna ”måste älska Partiet, skydda Partiet och liera sig nära med Partiets ledning i tanke, politik och handling”. Även Japan, som tidigare utgjort en demokratisk förebild, har inskränkt pressfriheten genom en lag som förbjuder rapportering om av staten utpekade hemligheter.

Ryssland, som hoppat upp fyra steg till plats 148 i indexet, har knappast lättat på sin praxis att på olika sätt förfölja sina meningsmotståndare. Den ryska förtryckarregimen tjänar också som förebild för de andra länderna i det forna Sovjetväldet. I Tadzjikistan, som föll 43 steg i indexet, till plats 150, använder president Emomali Rahmon ”kontraterrorism” som förevändning för att tysta all opposition i syfte att behålla makten. De despotiska makthavarna i Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan, Azerbadjan och Vitryssland, använder påhittade hot för att motivera övervakning av internetanvändare och förföljer de få oberoende journalister som finns kvar.

Enda ljuspunkten i regionen är Ukraina, som klättrat 22 steg till plats 107, främst tack vare att våldet har minskat. I Turkiet däremot, på plats 149, kan ingen ljusning skönjas. Den uppblossade konflikten med kurderna har skärpt motsättningarna i landet, alltmedan president Erdogan blivit alltmer auktoritär och paranoid. Hans maktambitioner har nyligen börjat sträcka sig långt utanför landets gränser.

Även i Europa har pressfriheten inskränkts på flera håll – den europeiska modellen håller på att urholkas, anser RUG. Det mest förskräckande exemplet är Polen, som rasat 29 steg i indexet, till plats 47. Den polska regeringen har förklarat att den tänker ta över äganderätten till utländska medier, och en ny lag ger regeringen makt att avskeda och anställa chefer vid den statliga radion och televisionen. I Storbritannien har polisen använt en lag som kallas Regulation of Investigative Powers Act för att bryta journalisternas källskyddsansvar.

Sverige har halkat ner tre steg till plats 8, främst på grund av de allt vanligare hoten mot journalister. På första plats i indexet tronar Finland sedan flera år, tätt följt av Nederländerna och Norge.

De växande hoten mot världens journalister drabbar inte bara dem som direkt utsätts för kränkningar, våld och frihetsberövande. En minst lika viktig konsekvens är att självcensuren ökar – alltfler journalister ser sig tvingade att avstå från att rapportera om maktmissbruk och andra missförhållanden. Detta utgör ett uppenbart hot mot demokratin, som förutsätter att allmänheten har tillgång till fri, mångsidig och oberoende information.

Samtidigt som tystnaden breder ut sig i medierna växer propagandan och de vilseledande budskapen i styrka. Om de inte kan bemötas av trovärdiga och oberoende medier finns risken att rasism och intolerans skapar livsfarliga klyftor även i välfungerande samhällen. Tendenserna är tydliga redan idag, även i Sverige.

Enda motmedlet mot detta är källkritik, som bör läras ut redan i skolan. Att lära sig tänka kritiskt är lika viktigt som att lära sig läsa, skriva och räkna.

Lotta Schüllerqvist

Författare, journalist och senior redaktör på Mänsklig Säkerhet. Styrelsmedlem i Reportrar utan gränser Sverige, där hon under en period också var ordförande.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.