DEBATT En militär insats bör ses som en tillfällig skyddsmur runt ett samhällsbygge och inte som enskild lösning på en konflikt, skriver Thomas Simonsson, samverkansofficer i den militära internationella insatsen i Afghanistan och styrelseledamot i Svenska FN-förbundet. Lösningen, menar han, är samhällsbygget.
Militära insatser misslyckas återkommande med att skapa hållbar fred eftersom de ses som lösningen på en väpnad konflikt och det finns en övertygelse om att det går att lösa en konflikt med enbart militära medel. Istället bör militära insatser, internationella som nationella, snarare ses som en del av konfliktlösningens inledningsskede och fungera som en skyddsmur mot aktörer med militär förmåga under den tid det tar att bygga upp samhällets institutioner, lag och rättvisa samt ekonomiska hållbarhet. Den militära insatsens syfte är att få ner våldet till en sådan nivå att poliskårer har förmågan att lösa lag, ordning och rättvisa. Målet måste vara att bygga ett så pass fungerande samhälle att behovet av militära förband minskar och istället kan ersättas av poliser och civila domstolar. Säkerhetsstyrkornas förmåga att bidra till säkerhet är endast en del av pusslet. En stat på väg mot fred och välmående behöver följas av den samhälleliga utvecklingen. I denna artikel används både begreppet statsbygge och samhällsbygge, där det första avser staten och dess institutioner, och det senare avser samhället i alla dess delar – inte minst hur människor förhåller sig till varandra. Dessa är i utgångspunkten samberoende. Säkerhet skapas i samverkan mellan dessa delar och samhällets alla aktörer.
Den internationella militära flyginsatsen mot Libyen 2011, Operation Unified Protector (OUP), är ett exempel på en övertygelse om militär insats som enda konfliktlösningsmetod. När OUP var avslutad fanns det ingen påföljande insats för civilstatsuppbyggnad. Istället lämnades Libyen mer eller mindre åt sitt öde av det internationella samfundet med dagens resultat: ett andra inbördeskrig och etablering av Daesh (IS, Islamiska Staten). Hade resultatet varit ett annat om den militära insatsen istället varit ett första steg och en del i en konfliktlösning bestående av flera andra åtgärder, och inte lösningen i sig?
Afghanistan – ett statsbygge med många pusselbitar
Det är utifrån egen erfarenhet och nära observation av Afghanistan, en stat som har mycket lång väg kvar till modern nivå av institutionsbyggande, som pusselbitarna blir tydliga. Allt hänger samman och är samberoende, och det gäller allt från företagsamhet, rättvisa, säkerhet och samhällets utveckling. Ett tryggt samhälle för alla människor består av allt ifrån försörjning, trygghet, frihet från våld, öppenhet att vara, tänka och ge uttryck för tankar enligt eget val, myndigheters effektivitet och dess utövning, tillit till institutioner, frånvaron av korruption och utnyttjande av positioner, öppenhet för granskning av makten, journalisters möjlighet att arbeta säkert, med mycket mera. Den militära insatsens syfte måste vara att skapa utrymme för dessa pusselbitar att läggas på plats, att hålla borta de aktörer som med militär förmåga önskar störa denna utveckling.
När blir statsbygget i Afghanistan färdigt? Insatsen inleddes 2001 och har ändrat karaktär längs vägen. Baserat på mina observationer på plats uppskattar jag att det är minst en generation bort, grundat dels på hur mycket samhällsbygge som återstår och dels på att krig och konflikt egentligen inte i första hand skapas med vapen utan istället i det som motiverar konflikt och våld, det vill säga, i människors medvetande, tankar, utbildning, och målbilder. Och för dessa attityder ska förändras kan det behövas en generationsväxling.
Det finns enorma utmaningar kvar i det afghanska statsbygget, inte minst rörande utbildningsinsatser till alla de som förväntas hantera en statlig och militär apparat av modernt snitt med alla höga krav på grundläggande skolning i att läsa, skriva och räkna. Vi kommer inte att vara klara med den militära insatsen i Afghanistan förrän den afghanska staten har förmågan att hantera sin egen säkerhet och service till medborgarna på en tillräcklig nivå som samtidigt har förtroendet från majoriteten av medborgarna. Målet är en stat och ett samhälle med spelregler som de allra flesta accepterar.
Inför skyldighet att fullfölja samhällsbygge
Det finns inga snabba lösningar på väpnade konflikter, och krig går inte heller att lösa med enbart militära insatser. Resoluta militära insatser kan vara befogade i vissa fall, men dessa behöver följas av lika resoluta civila insatser. Konfliktlösning är ett paket som syftar till att få ner våldsnivåer, men ska framför allt främja ett anpassat samhällsbygge och dialog efter de rådande förutsättningarna. Afghanistan skiljer sig från Libyen, som skiljer sig från Syrien, som skiljer sig från Demokratiska republiken Kongo. Dessa konfliktstater särskiljs bland annat genom utbildningsnivå, nivå av institutionsbygge, utbyggnad av infrastruktur, och nivåer och förutsättningar för handel. Kartan till fred behöver anpassas för varje stat och vägen dit kan variera, men slutmålet följer liknande beprövade principer.
Om militära insatser används så bör de endast ses som inledningen på en konfliktlösande process, och inte som att det ensamt är lösningen. Det är samhällsbygget som i slutändan löser krig och konflikt och skapar långsiktigt säkra samhällen för alla. Den militära insatsen finns där för att skapa tid och utrymme för att lägga det samhälleliga pusslet och inte som ett mål eller en lösning i sig. FN-principen Skyldighet att skydda (R2P, Responsibility to Protect) behöver utvecklas till en skyldighet att fullfölja samhällsbygget när väl beslut tagits att intervenera. Vi behöver fortsättningsvis se bortom den militära insatsen och ta ansvaret för hur staten och samhället ska kunna bli självständigt och välmående igen. Först då är uppgiften löst. Och den militära insatsen är endast den tillfälliga muren runt samhällsbygget.
Thomas Simonsson
Reservofficer tjänstgörande i Afghanistan, styrelseledamot i Svenska FN-förbundet, och är antagen som medlare i Svenska Institutet för Medling.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, redaktör, ansvarig för folkrätt.
Lämna ett svar