Fristäder för att bevara press- och yttrandefrihet

ANALYS Yttrande- och tankefriheten blir alltmer beskuren i dagens värld, även i länder som kallar sig demokratier. Lotta Schüllerqvist, Mänsklig Säkerhets nya seniora redaktör, presenterar fristadsidén som ett sätt att inte bara främja yttrandefrihet, utan även som ett av få exempel som pekar på att det går att mobilisera motkrafter mot terror.

Tisdagen den 12 maj förra året blev bloggaren och vetenskapsjournalisten Ananta Bijoy Das hackad till döds av fyra maskerade män i staden Silhet i östra Bangladesh. Han hade sedan länge hotats av islamistiska extremister för sin öppna religionskritik.

Egentligen skulle Ananta Das ha befunnit sig i Stockholm den dagen, inbjuden av Svenska Pen för att delta i ett seminarium i samband med Pressfrihetsdagen 3 maj. Han skulle tala om hoten mot författare och journalister i Bangladesh. Men den svenska ambassaden i Dhaka hade vägrat honom inresevisum med motiveringen att han kanske skulle välja att hoppa av, och att anledningen till hans besök inte var tillräckligt angeläget (1,2).

Ananta Bijoy Das var den tredje religionskritiske bloggaren som mördades av muslimska extremister i Bangladesh under 2015. Innan året var till ända hade ytterligare två ateistiska bloggare mördats, och ännu en mördades i början av detta år.

Att kritisera religionen har blivit allt farligare i Bangladesh, där religiösa fanatiker utgör ett ständigt hot mot dem som pläderar för sekularism och tankefrihet. I oktober förra året attackerades bokförläggaren och bloggaren Ahmedur Rashid Chowdhury på sitt kontor av en grupp beväpnade män. Han överlevde angreppet och bor nu i Skien i Norge, där han fått en skyddad tillflykt genom fristadsnätverket ICORN (International Cities of Refuge Network).

Chowdhury, som också kallas Tutul, var en av talarna vid ICORN:s tioårsjubileum i Paris nyligen. Han underströk att det viktigaste med yttrandefriheten är att påverka människors tänkande och mentalitet. Och att den som inte behöver frukta för sin säkerhet kan föra den kampen i skrift från vilken plats som helst i världen.

ICORN-nätverket, som idag utgörs av 52 städer runtom i världen, har under de senaste tio åren erbjudit fristad för över 150 författare och andra kulturarbetare från en rad olika länder. Bland dem finns två Nobelpristagare: den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj som var gästförfattare i Göteborg 2006-2008, och Sihem Bensedrine, tunisisk journalist och människorättsaktivist som var gästförfattare i Barcelona 2010-2011. Hon var med och startade Tunisian Human Rights League, en av de fyra organisationer som fick Nobels fredspris 2015.

Tanken att erbjuda skydd för förföljda skribenter är inte ny. 1994 bildades IPW, International Parliament of Writers, efter ett upprop av 300 författare som en reaktion mot en rad mord på författare i Algeriet. Initiativet kom från Waclav Havel, och Salman Rushdie blev organisationens förste ordförande. Stockholm anslöt sig redan 1996 till kretsen av fristäder, och två år senare Göteborg.

Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989 öppnade världens ögon för det faktum att otaliga författare och journalister levde under hot som tvingade dem till tystnad. En tystnad som i sig innebär ett hot mot en av demokratins mest grundläggande förutsättningar – rätten att uttrycka människors åsikter och önskningar.

Vid en IPW-konferens i Strasbourg 1997 höll den franske filosofen Jacques Derrida, en annan av organisationens grundare, ett tal på temat fristäder. Hans utgångspunkt var att alltfler stater har börjat backa från sitt humanitära ansvar. Kanske kan städer ta ett ansvar som stater inte kan eller vill ta.

Staden som tillflyktsort för förföljda har rötter ända från antiken – innanför stadsmuren kunde den fredlöse söka skydd. Och när författaren Dante Alighieri i början av 1300-talet tvingades fly från sina politiska fiender i Florens fick han en fristad i Ravenna, där han kunde avsluta sitt mest kända verk, ”Den gudomliga komedin”.

Staden är, menar Derrida, den plats där människor möts i vardagens verklighet och måste finna vägar att leva tillsammans. Han beskriver det lokala samhället som demokratins verkliga testyta, till skillnad från staten och det internationella samfundet som svävar högt ovanför de vanliga människornas tillvaro. Fristadens idé är att förverkliga stadens demokratiska och frihetliga potential.

I dagens värld, där yttrande- och tankefriheten blir alltmer beskuren, även i länder som kallar sig demokratier, är fristadsidén ett av få exempel på att det går att mobilisera motkrafter mot terror.

Den tanken var huvudtemat i det tal som Paris borgmästare Anne Hidalgo höll vid invigningen av ICORN:s tioårsjubileum. Paris har genom historien varit en kosmopolitisk stad som utgjort en tillflykt för oppositionella och egensinniga människor. Och vi tänker aldrig låta oss skrämmas till tystnad var hennes budskap.

2006, ett år efter att IPW lagts ner på grund av ekonomiska problem, samlades representanter för femton fristäder och några medlemmar i PEN International till konferens i Stavanger, och beslöt att bilda nätverket ICORN. Organisationen, som drivs av frivilliga eldsjälar och kommunala tjänstemän, har under de senaste åren vuxit kraftigt och blivit alltmer stabil. Norge med 13 fristäder och Sverige med 16 utgör ryggraden i systemet. Därtill kommer ett antal städer i olika europeiska länder samt i USA och Mexico.

Varje fristad ger sin gäst bostad och uppehälle under två år, och en koordinator som ska underlätta kontakt med det lokala kulturlivet och ge stöd det stöd gästen kan behöva. Vilket stöd som behövs varierar från gäst till gäst – somliga kommer med hela familjen medan andra är ensamstående. Några föredrar att hålla en låg profil av säkerhetsskäl medan andra tar chansen att utvidga sitt kontaktnät och vidareutveckla sin verksamhet.

Ett exempel på det sistnämnda är den sudanesiske musikern Abazar Hamid, som efter flera års exil i Egypten kom till den nordnorska staden Harstad. Här finns ett rikt och varierat musikliv, och Abazar skriver numera sånger på norska och engelska och turnerar flitigt.

Ett annat exempel är två afrikanska författare och hbtq-aktivister, somaliern Ahmed Mohamed som är gästförfattare i Skellefteå och nigerianen Jude Dibia som numera bor i Malmö. De har tillsammans skapat en bloggplattform i Sverige för att försöka påverka den fientliga attityden till homosexuella i Afrika och Mellanöstern.

I Skien i Norge bor den irakiske journalisten och författaren Nawsat Shamdin som tvingades fly från Mosul när IS tog över och utsatte honom för upprepade mordförsök. Irak är ett av de farligaste länderna för journalister och bloggare, bara under förra året dödades 71 av dem. Men från Skien kan Shamdin fortsätta rapportera i ett irakiskt nätmagasin om det som pågår i hans hemland.

ICORN-systemet, som från början skapades för att skydda författare och journalister, har de senaste åren öppnat dörren även för andra kulturarbetare – musiker, satirtecknare, bildkonstnärer och dramatiker.

På ICORNS:s lista över aktuella gästförfattare och –artister finns människor från en lång rad länder, framförallt Iran, Irak och Syrien, men också flera länder i Afrika och Asien.

Det finns också en annan, mycket längre lista med namn på de skyddssökande som väntar på en fristadsplats. Under förra året utökades den med ett stort antal sökande från Bangladesh. ICORN samarbetar med PEN International för att bedöma och prioritera de sökandes skyddsbehov.

Fristadsverksamheten, som har sitt högkvarter i Stavanger, finansieras centralt av bl a Sida, Norges utrikesministerium och Sigrid Rausing Trust.

Även om ICORN-systemet fungerar bra så är det inte fritt från problem. En viktig fråga är vad som händer efter de två åren skyddsvistelse. Somliga fristadsgäster väljer att återvända hem, men för många är det inte möjligt. I Norge kan de som önskar söka asyl, och i Sverige kan Migrationsverket bevilja permanent uppehållstillstånd för de fristadsgäster som vill stanna som fria yrkesutövare.

Idag när miljoner människor befinner sig på flykt kan man ställa frågan varför just kulturarbetare ska ha större möjligheter än andra att finna en fristad undan hot och förföljelse. Men ICORN betonar att det inte är en flyktingorganisation utan ett nätverk som ska skydda yttrande- och tankefrihet.

Vi ska vara en liten länk i den globala kedjan av skydd och stöd för dem som försätter sig i fara genom att stå upp för det fria ordet, säger ICORN:s ordförande Helge Lunde.

Finns det då inte en risk att man dränerar utsatta länder på deras intellektuella och samhällsmedvetna elit? Kanske på kort sikt, men om alternativet är att denna elit stannar i sitt hemland och lever i tystnad för att undgå hot och förryck är inte mycket vunnet.

Det finns flera exempel på att fristadsvistelsen inte bara gynnar den skyddssökande utan också skapar möjlighet för denne att arbeta för sina landsmäns bästa. Den palestinske rapparen Khaled Harara arbetar nu via internet med hiphopworkshops för ungdomar i Gaza från sin tillflykt i Göteborg. Den marockanske journalisten Zineb el Rhazoui skriver för Charlie Hebdo från sin skyddsort Ljubljana. Stockholms gästförfattare, den irakiske journalisten och konstkritikern Ashraf Atraqchi, ägnar en stor del av sin tid att dokumentera och sprida kunskap om IS-fundamentalisternas krossande av Mosuls antika konstskatter.

Lotta Schüllerqvist

Författare, journalist och senior redaktör på Mänsklig Säkerhet. Styrelsmedlem i Reportrar utan gränser Sverige, där hon under en period också var ordförande.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.