ANALYS Situationen i Mellanöstern är komplex och svåranalyserad. Regionen kantas av krig och konflikt och har hela världens ögon på sig trots det är problemen fortsatt många och lösningarna få. Minou Sadeghpour, ny redaktör vid Mänsklig Säkerhet, ger ett regionalt perspektiv på situationen i Mellanöstern.
I höstas fick jag förmånen att åka till Bahrain för att delta i Manama Dialogue. Konferensen som hålls i de vackra möteslokalerna på det anrika hotellet Ritz Carlton i Manama, är en av regionens primära forum för att diskutera gemensamma säkerhetsutmaningar och anordnas av det Londonbaserade Internationella Institutet för Strategiska Studier (IISS).
Stora delar av konferensen fokuserade på vad länderna i Gulfen uppfattar som deras största och mest kritiska utmaningar varav endast ett fåtal av dem hann behandlas mer djupgående. Irans regionala stormaktsambitioner, konsekvenserna av kriget i Syrien och den våldsamma extremistgruppen Daesh (ISIS) återkom som en röd tråd under hela helgen.
Iran som inte var representerade under ”dialogen” utmålades genomgående som en av huvudorsakerna till regionens problem med terrorism, oroligheter och konflikthärdar. Deltagarnas nervositet kring hur Iran kommer att spendera de stora summor pengar som släpps till landet i enlighet med att Iran uppfyller sin del av sommarens undertecknade avtal om det iranska kärnenergiprogrammet (JCPOA) var påtaglig. Många av Gulfens rika arabstater ser Iran som ett strategiskt hot även utan möjligheten att utveckla sitt kärnenergiprogram. Både Saudiarabien och Bahrain, som förövrigt dominerade konferensen med sina perspektiv på regional säkerhet har anklagat Iran för att blanda sig i deras länder och exportera terrorism. ”Vi vill ha bästa möjliga förbindelser med Iran”, sade saudiska utrikesministern utan en antydan till ironi, (Iran och Saudiarabien är sedan länge regionala rivaler). Men anledningen till att vår relation (läs Iran och Saudiarabien) inte är bra är på grund av Irans interventioner i flera av regionens länder och dess försök att destabilisera Bahrain”. Utrikesministern menade att Saudiarabien välkomnade överenskommelsen med Iran men att Iran borde fokusera på landets interna utmaningar och inte finansiera vad han kallade ”aggressiv politik” i regionen. Den iranska regeringens frånvaro var påtaglig och med det blev debatten kring Iran och landets politik i regionen minst sagt onyanserad. Trots arrangörernas försäkran om att flera iranska makthavare fått personliga inbjudningar till konferensen var delegaternas missnöje över avsaknaden av svar kring Teherans politik återkommande. Bilden av Iran fick under de tre konferensdagarna stå oemotsagd. I samtal med en amerikansk professor under en av konferensens många måltidspauser påpekar han upprepade gånger för mig hur viktigt det är att alla som arbetar med Mellanöstern har ett ansvar för att nyansera bilden av Iran. ”Iran agerar långt ifrån perfekt i amerikanska ögon men jag är tveksam till om det är realistiskt eller ens eftersträvansvärt att begära det. Iran agerar politiskt i likhet med många andra länder och säkrar sina nationella intressen genom närvaro i Syrien, Libanon och Irak”.
Gemensamt för gulfländerna var att de alla upprepade vid flera tillfällen att allt annat än det arabiska ordet ”Daesh” för den så kallade islamiska staten är felaktigt, och att organisationen som har beslagtagit stora delar av Irak och Syrien under sin svarta fana inte är en religiös rörelse utan en kult.
Bara två dagar efter min hemkomst nås jag av nyheten att inrikesdepartementet i Bahrain har arresterat 47 individer för misstänkt föreberedelse av terrorbrott. Retoriken i nyheten var slående lik den som fördes under konferensen. Vilket får mig att reflektera över att det är inte bara säkerhetsapparaten runt konferensen som är påfallande, avsaknaden av självkritik från Gulfen och oförmågan till att gemensamt kraftsamla kring regionens utmaningar är uppenbar.
Sedan konferensen i november så har mycket förvärrats i regionen. Kriget i Jemen fortgår med enorma humanitära konsekvenser för civila. Turkiet har att hantera konsekvenserna av det rasande kriget i Syrien parallellt med att motsättningarna mellan den turkiska staten och landets kurdiska befolkning har ökat. Några veckor innan jag åkte till Bahrain hade Ryssland dessutom intervenerat militärt i Syrien med stöd från iranska marktrupper och den syriska regimen.
Mänsklig Säkerhet har sedan starten publicerat många fina bidrag som bidrar till att analysera olika perspektiv på en av vår tids mest krigshärjade regioner. Bland dem kan nämnas det iranska parlamentsvalet, en historisk tillbakablick över vad Irak har gått igenom under det senaste halvseklet och en analys över kriget i Syrien och dess konsekvenser.
Trots att de utmaningar Mellanösterns står inför i mångt och mycket skiljer sig från vad Sverige med närområde har att hantera, så finns det vissa likheter varav behovet av en bred diskussion som syftar till att föra säkerhetspolitiken framåt är en.
Jag är stolt över möjligheten att få bidra till Mänsklig Säkerhet. Nätmagasinet är precis vad svensk säkerhetspolitisk debatt behöver, en bred och tillåtande plattform där alla kan mötas och göra sin röst hörd. För i det osäkra omvärldsläge som råder är vikten av att dela vår kunskap med varandra, att söka nya lösningar och att inkludera alla som berörs avgörande för att vi ska kunna bygga säkerhet för alla.
Minou Sadeghpour
Minou Sadeghpour är programansvarig för säkerhetspolitik vid Folk och Försvar. Hennes fokusområden är Mellanöstern och Sveriges nationella säkerhet. Hon är dessutom verksam som redaktör på Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar