Stockholmsdeklarationen – början på en ny generations fredsbyggande?

ANALYS Förra veckan ägde Stockholm Forum on Security and Development rum, arrangerat av SIPRI och Utrikesdepartementet. Beslutsfattare, forskare och praktiker samlades för diskussion kring årets tema: ’Leave no one behind: building resilience by 2030’. Gabriel Liljenström, politiskt sakkunnig för biståndsminister Isabella Lövin, reflekterar över förda samtal, det viktigaste målet och Sveriges framtida ansvar som biståndsgivare.

Vilket av FN:s 17 globala utvecklingsmål är det allra viktigaste? Det är en fråga som jag allt oftare hör ställas i seminarier och paneler om Agenda 2030 av moderatorer som hoppas på klatschiga one-liners. Det är en kuggfråga, menar jag, därför att poängen med målen är att de hänger ihop och bygger på varandra. Du kan inte strunta i klimatet, mål tretton, om du vill nå det första målet om att utrota fattigdomen. Du kan inte glömma bort mål åtta om hållbar energi för alla, om du vill rädda klimatet. Och så där kan vi fortsätta. Global utveckling måste vara mångdimensionell för att vara hållbar. Tjusningen i Agenda 2030 är att världen för första gången har enats om denna syn på utveckling och bestämt sig för att vi behöver nå alla mål tillsammans, om vi framtida generationer ska få leva i en bättre, säkrare och inte minst möjligare värld.

Men ett sådant svar lämpar sig inte för en tweet, eller en löpsedel. Därför tänker jag här göra ett djärvt påstående: Mål sexton – att främja fredliga och inkluderande samhällen, är det viktigaste utvecklingsmålet. Inte för att klimatet, fattigdomsbekämpningen, den biologiska mångfalden eller något annat mål skulle vara mindre viktigt. Utan därför att det endast är i fredliga samhällen vi på allvar ha en chans att nå dem.  Och det var också för att tala om koppling mellan fred och utveckling som ett fyrtiotal representanter från givarländer, sköra stater, representanter från FN och civilsamhället möttes i den pampiga Riddarsalen på Münchenbryggeriet i Stockholm i förra veckan.

”There is no peace without development, and there is no development without peace, and none of the above without respect for human rights and the rule of law”.

Citatet ekar numera bekant från FN:s Jan Eliasson som tillsammans med biståndsminister Isabella Lövin inledde högnivåmötet för fredsbyggande. Bakgrunden till mötet är att Sverige tillsammans med Sierra Leone haft ordförandeskapet i den Internationella Dialogen för freds- och statsbyggande sedan ett drygt år tillbaka. Dialogens huvudsyfte är bland annat att verka för principerna inom ”New Deal for Peace” – en samlad ansats till freds- och statsbyggande som inkluderar allt från utformningen av klok politik och institutionsbyggande till rättvise- och säkerhetsaspekter.

Dialogen var också delaktig i utformandet av mål sexton i Agenda 2030 och har därför setts som en naturlig plattform för att lyfta fram frågor som rör genomförandet av samma mål.

I och med mötet förra veckan antogs den så kallade ”Stockholmsdeklarationen” som slår fast engagemanget och den politiska viljan att bekämpa fattigdom och konflikter genom att öka fokus på grundorsaker till sårbarhet och konflikt. Dessutom tydliggörs behovet att skapa ökad motståndskraft för de länder som står inför störst risk att falla in i krig och konflikt.

För att citera biståndsministern från inledningsanförandet till mötet:

”It’s the time to focus on conflict prevention and peace building, to commit to inclusive peace processes and to invest necessary political capital in international cooperation for peace”.

Så vad kan Stockholmsdeklarationen innebära för framtidens freds- och statsbyggande? Vilken betydelse har det att en plattform initierad av de sköra staterna själva stod värd för mötet, och att såväl givarsamfundet, FN och civilsamhället var delaktiga och enhälligt stod bakom deklarationen?

Jag vågar påstå att tajmingen är avgörande. Toppmötet sker i kölvattnet av förra årets triathlon av internationella överenskommelser och strax före det humanitära toppmötet i Istanbul i maj detta år. Stockholmsdeklarationen skickar en tydlig signal om en gemensam vilja att de sköra staterna inte får glömmas bort om vi ska kunna nå framgång med vår utvecklingsagenda, och om vi inte ska – som så ofta påpekas – lämna någon bakom oss (leave no one behind). Det handlar också om att ta fasta på grundorsakerna till krig och konflikter och inte minst till den migration som följer i dess spår.

Alla utvecklingsmål hänger ihop, och alla mål är fundamentala för att vi ska skapa en hållbar värld, men utan fred är någon utveckling överhuvudtaget svår att tänka sig. Tvärtom raseras lätt decennier av framsteg när ett krig väl bryter ut. Den ekonomiska kostnaden för att bygga upp ett land efter en allvarlig konflikt är enorm, men än värre är att det krävs minst en generations hårt slit och vedermödor för att bygga upp det igen.

I Syrien har vi sett ett fruktansvärt exempel på utveckling baklänges: 20 miljoner människor som för bara fem år sedan levde i ett medelinkomstland har nu kastats in i fattigdom och mer än halva befolkningen har tvingats lämna sina hem. Och Syrien är givetvis inte ensamt om att dela ett liknande öde. Jemen, Somalia, CAR, DRK, Liberia, Sydsudan, Afghanistan… Listan kan göras oroande lång över länder som befinner sig mitt i en allvarlig konflikt eller i ett skört tillstånd av postkonflikt. Länder som dessutom befinner sig i miljöer där konflikten snabbt kan sprida sig till grannländerna. Just därför måste världen bli betydligt bättre på att komma tidigare in med konfliktförebyggande åtgärder. Som Jan Eliasson uttryckte sig:

”Vi måste agera redan när vi hör vibrationerna i marken”

Huruvida världssamfundet kommer att lyckas med den delikata uppgiften att reformera sitt humanitära system och inte minst komma åt grundorsakerna till krig och konflikter mer effektivt kommer den närmsta tiden att utvisa. Som biståndsgivare har vi också en skyldighet att börja lägga mer fokus på konfliktförebyggande också i våra biståndsstrategier, vilket är en av anledningarna till att Sverige nu börjat arbetet med att ”konfliktsäkra” allt svenskt bistånd. Dessutom tittar vi på nya sätt att utforma flexibla biståndsstrategier som kan arbeta med fredsbyggande i ett bredare perspektiv – så som exempelvis vår nya Syrienstrategi är utformad.

Helt klart framstår efter toppmötet ett behov som brådskar: en ny generations fredsbyggande. Sverige har spelat och kommer att spela en viktig roll i det arbetet.

Gabriel Liljenström

Politiskt sakkunnig för biståndsminister Isabella Lövin

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör med ansvar för genus- och jämställdhetsfrågor.