Är vi på väg mot EU:s sammanbrott?

ANALYS EU:s säkerhetsgemenskap har flera gånger stått inför interna kriser. Ändå har ingen tidigare kris slagit så hårt mot fredsbygget som den nuvarande flyktingkrisen. EU:s medlemsstater isolerar sig och vänder sig mot varandra i illavarslande dispyter. Detta är tydliga tecken på säkerhetsgemenskapens desintegration, skriver Linn Fridvall och Viking Bohman, sistaårsstudenter vid Försvarshögskolans kandidatprogram.

Anders Mellbourn varnade i höstas här i Mänsklig Säkerhet för den fara som flyktingvågen utgör för EU. Han underströk samtidigt att det främsta hotet inte låg i flyktingströmmarna som sådana utan i de effekter de skulle ha på EU:s gemenskap. Ett studie vid Försvarshögskolan bekräftar nu de här farhågorna. EU:s medlemsstater vänder sig mot varandra och den europeiska fred vi trodde var orubblig framstår allt skakigare.

EU pekas ofta ut av forskare som världens mest sammanvävda internationella säkerhetsgemenskap. Härmed menas att det finns en ömsesidig tillit mellan stater och en förvissning om att intressekonflikter kommer att lösas utan militärt våld. Med andra ord förväntar sig EU:s medlemsstater att fred dem emellan kommer att bestå även i tider av förändring. Efter flyktingkrisens inbrott i gemenskapen kan vi dock komma att behöva omvärdera denna bedömning.

Teoribildning inom internationell politik säger att fri rörlighet är en grundbult i en säkerhetsgemenskap. Med detta menas att gränser mellan två eller flera stater inte befästs eller tyngs ner med reguljära gränskontroller. I EU:s fall manifesteras detta främst i Schengen – ett samarbete som länge garanterat fri rörlighet av varor, tjänster och personer mellan medlemsstaterna.

Upprättandet av den här typen av fri rörlighet är en särskilt bra indikation på att medlemsstaterna inte längre ser varandra som säkerhetshot. Det tyder på att man är en tätt sammanvävd säkerhetsgemenskap och att viljan till isolering och självförsörjning har bytts mot öppenhet.

En annan viktig byggkloss i en säkerhetsgemenskap är en gemensam hotdefinition. Här definieras och fastställs säkerhetshot och problem på liknande sätt av medlemsstaterna. Detta har länge varit sant i EU:s fall. De många strategier och handlingsplaner som EU:s medlemsstater tillsammans utarbetat utgör exempel på detta.

Det finns givetvis meningsskiljaktigheter inom EU, men att kunna samordna angreppssätt for att möta gemensamma hot är i sig en bedrift som man sällan ser på andra håll i världen. Med andra ord har EU, också under punkten om gemensam hotdefinition, sedan länge uppfyllt kravet för att kategoriseras som en tätt sammanvävd säkerhetsgemenskap.

Genom åren har EU:s säkerhetsgemenskap gått igenom många kriser. Det senaste exemplet är den ekonomiska eurokrisen. Ändå har gemenskapen stått hyggligt stadig och EU har till och med ofta tagit sig ur kriser med ett förstärkt samarbete. Detta stämmer emellertid inte för den nuvarande flyktingkrisen, som har påverkat EU:s gemenskap på ett oroande sätt.

EU och flyktingkrisen

Ungern utgör det kanske mest illavarslande exemplet på staters agerande under flyktingkrisen. Landet har byggt stängsel längs den serbiska gränsen och helt stängt sin gräns mot Kroatien. Samtidigt har polis getts tillåtelse att använda alla lagliga medel för att upprätthålla landets säkerhet. Tårgas och vattenkanoner har nyttjats mot flyktingar.

För Ungern har människorna på flykt uppfattats som ett hot mot nationell säkerhet och Europas kristna samhälle. Man har meddelat att man kommer göra allt i sin makt för att förhindra den omtalade omfördelningsmekanismen av flyktingar inom EU. Ungern har hamnat i dispyter med ett flertal länder, inte minst med Tyskland, omfördelningsmekanismens kanske starkaste förespråkare. Vid ett flertal tillfällen har Ungern beskrivit västra Europa, med Tyskland i spetsen, som ett hot mot Ungern och Centraleuropa.

Dispyter och åtgärder för isolering av den här typen är inte begränsade till  EU:s periferi, utan kan ses också i mellanstatliga relationer i det som betraktas som EU:s kärna. Ett stort antal medlemsstater har agerat mot den fria rörligheten. Både Sverige och Tyskland, som till en början stod upp för Schengen, införde gränskontroller när flyktingtrycket ökade. Andra har hamnat i tvister med länder som normalt sett står dem nära. Ett talande exempel är den häftiga kritik som riktats fram och tillbaka över Öresundsbron mellan Sverige och Danmark, trots ländernas historiska närhet och förtrogenhet.

Sprickor i gemenskapen

Det här är bara några få exempel på en oroande trend i EU-medlemsstaternas beteende. Isolering istället för öppenhet har blivit regel och solidaritet har bytts mot hotfull retorik. Stängsel har upprättats, gränser har stängts, flyktingar har blivit bemötta med våld och schasats bort till andra länder. Vi har fått bevittna en dominoeffekt av stater som väljer att temporärt lämna Schengen. Utöver detta har kraftiga dispyter uppstått över hur flyktingarna ska bemötas.

Linn Fridvalls examensarbete vid Försvarshögskolan visar att det här är illavarslande för EU:s fortsatta säkerhetsgemenskap. Medlemsstaternas agerande ruckar på de grundläggande byggklossarna i fredsbygget. Man tummar i allt större utsträckning på den fria rörligheten, samtidigt som man går från att tillsammans bekämpa yttre hot till att vända hotfulla blickar mot varandra, inåt gemenskapen. Dispyten mellan Ungern och Tyskland illustrerar särskilt bra den klyfta som växte fram i EU under hösten och som blir allt djupare.

Detta bör ses som ett första steg i en säkerhetsgemenskaps desintegration. Och om processen fortsätter finns anledning att, åtminstone i det långa loppet, oroa sig för stabiliteten i Europa. Nästa steg i denna oroande process skulle vara att hotfull retorik finner sin väg in i policydokument. En potentiell motvikt är dock det samarbete i flyktingfrågan som Merkel och Hollande aviserade i förra veckan.

Hur ett land planerar sitt försvar utgör en av de bästa faktorerna för att fastställa huruvida en säkerhetsgemenskap existerar. Om ett av två grannländer börjar försvarsplanera kring ett scenario där grannstaten kan anfalla, så ingår paret inte längre i en säkerhetsgemenskap – det finns inte längre en fullständig tro på att intressekonflikter kommer att lösas utan våld.

Om detta händer mellan några av EU:s medlemsstater, då har säkerhetsgemenskapen upplösts. Scenariot skulle inte vara helt otänkbart i framtiden om intensiva dispyter inom EU kvarstår och Ungerns våldsbejakande agerande fortsätter. Sen kan vi bara hoppas att en dominoeffekt inte följer inom resten av EU.

Forskare bör därför noggrant bevaka förändringar i försvarsplanering hos EU:s medlemsstater, för att snabbt kunna få syn på tecken på en oroande utveckling och hot mot säkerhetsgemenskapens bestånd.

Linn Fridvall

Linn Fridvall är student vid Försvarshögskolan och praktikant vid Sveriges ambassad i Doha, Qatar.

Viking Bohman

Viking Bohman är student vid Försvarshögskolan och praktikant vid Sveriges ambassad i Peking, Kina.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Anders Mellbourn, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik.