DEBATT I polemik mot det som för närvarande verkar vara den svenska regeringens linje – att tala så lite som möjligt med Ryssland – argumenterar här kulturskribenten och rysslandskännaren Torsten Kälvemark med stöd av en rad utrikespolitiska ”realister” för motsatsen: ”om man vill få något inflytande över motparten måste man samtala med honom”.
Den fortfarande ständigt resande Carl Bildt var nyligen i Ryssland. Där träffade han bland annat företrädare för presidentadministrationen i Kreml. På sin blogg Alla dessa dagar gjorde han i sammanhanget några intressanta reflektioner.
Han pekar där på Rysslands uppenbara ekonomiska problem och ett med åren tilltagande auktoritärt styre. De förhoppningar han för ett par decennier sedan hade om en mer demokratisk utveckling har inte besannats. Men han understryker samtidigt vikten av samtal trots dagens politiska motsättningar:
I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.
Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.
Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland.
Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.
Det är ju ovedersägliga geografiska fakta: Ryssland ligger där det ligger och Sverige är inte heller flyttbart. Att man utan att frångå sin ståndpunkt ändå måste samtala med Ryssland inser nog allt fler.
USA:s utrikesminister John Kerry var nyligen i Moskva, det tredje besöket där under en period av tio månader. Under det senaste året har han dessutom träffat sin ryske kollega Sergej Lavrov för diskussioner vid ett femtontal tillfällen.
Nyligen var också Finlands president Sauli Niinistö på besök i Moskva. Den finländska public service-radion YLE:s svenska redaktion rapporterade om en president som efteråt var belåten med andan i diskussionerna:
Tonen har ändrats, stämningen var nästan vardaglig. Jag fick en synnerligen förtrolig beskrivning av hur Putin ser på situationen i Syrien. Men som sagt – i förtroende, sa Niinistö.
Presidenten har själv i ett tidigare skede uttryckt förhoppningar om att allt det onda som kommer från Syrien kanske kan leda till något gott, om det för med sig att relationen mellan Ryssland och USA förbättras.
Så har nu skett. USA och Ryssland har hittat en gemensam melodi, president Putin och president Obama talar med varandra igen…
Diskussionen i Finland om huruvida man ska träffa Putin eller inte är förlegad, sa Niinistö. Putin har varit i andra EU-länder, andra kommer hit på besök hela tiden.
Både Bildt och Niinistö får väl betraktas som utrikespolitiska realister om man nu ska definiera dem i termer som ofta används i den amerikanska debatten. Till den skolan får man väl också räkna den nyligen avlidne Hans-Dietrich Genscher, den tidigare tyske utrikesministern som spelade en så viktig roll i samband med det kalla krigets slut. När denne utrikespolitiske veteran och avspänningspolitiker för ett drygt halvår sedan intervjuades i Süddeutsche Zeitung ville han se en nystart i de västeuropeiska relationerna med Ryssland. För att citera ur intervjun:
”Vi lever i en globaliserad värld och behöver samla alla krafter för att lösa de problem som omger oss”, sa Genscher. Han har upplevt den ryske presidenten Vladimir Putin som ”genomgående pragmatisk”. Men det är Väst som måste ta ett steg mot det ekonomiskt och politiskt försvagade Ryssland. ”När någon blir svagare måste man räcka honom handen, det kommer han aldrig att glömma. Drar man bort handen kommer han inte heller att glömma det”.
Genscher underströk i intervjun att en dialog med Ryssland absolut inte behöver innebära ett man godkänner annekteringen av Krim, lika lite som man erkänner andra illegala ockupationer runt om i världen: ”Men om man vill få något inflytande över motparten måste man samtala med honom”.
Den brittiske statsvetaren Anatol Lieven var nyligen (18 mars) inne på ett liknande resonemang i New York Times. Han ser de försämrade förhållandena mellan Ryssland och Väst på grund av Ukrainakrisen som en tragisk utveckling. Två år efter Majdan-revolutionen har Ukraina blivit ett fattigare och politiskt kaotiskt land, något som gagnat vare sig Väst eller Ukraina (och knappast heller Ryssland). I stället för att samtala om en lösning till gagn för alla parter har man hamnat i en frusen konflikt.
Just när jag skriver detta läser jag också vad den f.d. ambassadören Sven Hirdman skriver om Sveriges säkerhetspolitik i Svenska Dagbladet:
Efter måttet av vår förmåga bör vi bidra till att Ryssland utvecklas som en demokratisk stat, som är integrerad i Europa och lever i fred med sina grannar. Det kräver ett försök att förstå utvecklingen i Ryssland och vilka överväganden som styr den ryska ledningen. För detta behövs, liksom under det kalla kriget, en dialog med Ryssland och inte avbrutna kontakter.
Hirdman tycker att den svenska utrikespolitiken i relation till Ryssland är motsägelsefull. Det är lätt att instämma i den observationen. Man sänder särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka den diktatoriske kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.
Finlands president Niinistö gjorde under sitt besök i Moskva uppenbarligen inte några politiska eftergifter trots att EU-sanktionerna slår hårt mot Finlands exportindustri. Men han upprätthåller i alla fall ett samtalsklimat med en viktig granne, som även i Finlands fall ligger där den ligger. Det är mer än vad Stefan Löfven eller Margot Wallström verkar våga i det svenska inrikespolitiska klimatet, särskilt inte med försvarsminister Peter Hultqvist som hökaktig säkerhetspolitisk överrock.
Torsten Kälvemark
Torsten Kälvemark är författare och kulturskribent, som sedan flera decennier följer kyrkoliv, kultur och politik i Ryssland. Han har tidigare varit bland annat universitetsadministratör samt kulturråd vid Sveriges ambassad i London. En kortare version av denna artikel har tidigare varit publicerad på hans blogg Tidens tecken.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lars Ingelstam, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik, Europa.
Per Blomquist säger
Carl Bildt är en skicklig politiker. Men han står bakom en viss svensk nationell avskräckning mot Ryssland. Det är långt ifrån bra i förhandlingar med en militär stormakt.
Sverige behöver en enad krigsavhållande linje i försvarspolitiken, en tydlig defensiv inriktning av Försvarsmakten. Den skulle ge militär styrka sedd ur rysk synvinkel. Varför skulle Ryssland angripa ett trovärdigt försvarat svenskt territorium som ger Ryssland skydd på 160 milis bredd mot huvudantagonisten USA/Nato? Vad säger ÖB?
Ett trovärdigt defensivt försvar ger ett kraftigt stöd till Sveriges militära alliansfrihet.
Jan Svensson säger
Naiviteten griper omkring sig, vi ska ”tala med Ryssland.” Jo, det gör vi redan, men Ryssland är inte bara Putin, inte ens mestadels. Det finns ett annat Ryssland, ett demokratiskt, som vi sviker om vi vänslas med lögnaren (Krim), krigsförbrytaren (Tjetjenien, Syrien), sannolik initiator av nukleär terrorism (Litvinenko), kleptomanen (Panama mm), och imperialisten Putin. Denne ska vi förstås tala med, vilket sker, men han ska hållas kort, punkt. Och lita på killen, det kan man inte, det vet vi efter Krim, Donbass, Syrien, om vi inte visste det förr (Georgien, Tjetjenien, diverse presidentval etc etc). Genom att hålla Putin kort gör vi också det ryska folket en tjänst som är värd ngt bättre. Man upphör inte att förvånas hur Rysslandskännare kan ge uttryck för en sådan naiv hållning till Kreml – man undrar var de hämtar fakta för sin analys, för i en rysk verklighet saknar den ju helt förankring.
Patrik Landin säger
När det kommer till Ukraina var det väl ändå så att den nu störtade presidenten ville ha ett handelsavtal med både Ryssland och EU, vilket Ryssland gav grönt ljus för? Under dessa omständigheter så hade Ukraina öppnat upp marknaden för Ryssland till EU. Vad som då hände var att EU ställde ultimatum – bara handelsavtal med EU eller inget alls. I praktiken innebär ju detta att EU indirekt sanktionerade Rysslands handel med Ukraina, före krisen ens bröt ut. Detta borde också ha skickat vissa hotfulla signaler till Ryssland. ”Sitt still i båten, vi kommer med ett reformpaket åt er också”.
Skillnaden var att Ryssland gav lån utan krav på reformer, det gjorde inte IMF. Och detta är väl typiskt för västliga internationella institutioner – det handlar om att vidga och implementera ideologi. Dessa reformer är sedan avtalsbundna, och finns inget demokratiskt utrymme att ändra detta. Det blir dock ironiskt att västliga (främst svenska) ledarskribenter stormar om ett lands suveränitet, något EU’s och IMF’s reformkrav i praktiken redan urlakat.
Jag vill avsluta med ett tydliggörande var jag personligen står, som det är nu. Jag känner starkt motstånd mot den attityd den västliga makten har – att målet helgar medlen och målet (den samhällsmodell vi har) är överlägsen allt annat. Detta andas totalitarianism och ”ideologisk imperialism”. Jag frågar mig, när blev en nyliberal samhällsmodell den enda rätta vägen? Har den kreativa människan slutat tänka och utvecklas? Hypotetiskt så är jag övertygad om att väst betraktar allt som inte andas denna samhällsmodell som ett hot, som man möter med IR-realism. Det handlar inte längre om geografiskt territorium – det handlar om intellektuellt och ideologiskt territorium. Och det skrämmer mig.
Ulf Sparrbåge säger
En relativ tillyxad analys. Allt som skett måste sättas i relation till Usa:s närvaro och inblandning i andra länders angelägenheter. Kraferna i och bakom protesterna i Ukraina är ingalunda enjom ett genuint folkligt uppror. Yttre krafter och intressen har medverkat till situationens uppkomst. Tänk om Usa:s krigståg i M-östern ngn skulle uppmärlsammas. Ansvariga ställas till svars. Prata med Ryssarna
Jan Svensson säger
Såg att mitt inlägg efter ca en vecka infördes på kommentarna på den tunna och undermåliga artikeln om att vi måste ”samtala med Ryssland”, men sen har det försvunnit igen. Är det feghet som är skälet? Eller slog jag för mycket hvt på spiken? Är ni rädda för ett samtal fr ry ambassaden? Det är svagt för en sajt som bär det namn ni gör, för Ryssland idag är ett praktexempel på hur MS degraderas, och Kreml tvekar inte att utnyttja varje svaghet man ser i omvärlden inkl önskan att ”prata”. Vi talar om en regim som har bombat sig fram till förhandlingsbordet om Syrien, som sysslat m nukleär terrorism i London och som övar KV-attack på vårt land. Och som kallsinnigt utnyttjar varje svaghet även hos den egna ryska befolkningen. Svagt av magasinet MS.
Patrik Landin säger
@Jan Svensson. Vad som skett i Syrien är nu glasklart för den som vill veta. Redan 2006 vet vi att amerikanerna planerade att destabilisera Syrien, genom att ”väcka” sunni majoriteten i landet och få en paranoid regim att begå övertramp. Resultatet ser vi idag. Vi kan även ta Rysslands relation till väst från början. Det som hände var att det nyfödda Ryssland var svagt och saknade politisk riktning. Vad väst gjorde var att visa sin nakna spegelbild, och införa det mesta extrema system av kapitalism som världen skådat. Oligarkin var inte något ryskt, det var alldeles i enlighet med washington konsensus och den rådande nyliberala ”trickle down” teorin – att en rik elit skulle strö brödsmulor över folket. Samtidigt så flyttar NATO, som då borde ha spelat ut sin roll, fram sina positioner ytterligare. Väst har alltså först bordat det ryska skeppet, tagit kaptensmössan, och samtidigt omringat det. Slutligen, hur skulle USA reagera om ryska stridsskepp, i övning med Kina och Kuba, med missiler på en räckvidd på 240 mil slickade Usa’s kust och samtidigt bedrev omfattande underrättelseverksamhet för att t.ex. destabilisera staten Israel?
Jan Svensson säger
Tack 🙂 för att min första kommentar nu införd igen. Rossija budet svobodnoj.