ANALYS Trots att Gadaffis regim föll för snart fem år sedan har situationen i Libyen stadigt försämrats. Våldet i bakvattnet av inbördeskriget har dessutom spridit sig genom Sahel och är en stor orsak till fortsatt radikalisering och även konflikten i Mali. Just nu ser vi dock viktiga politiska framsteg för första gången på mycket länge. I dagarna installerades en så kallad enhetsregering i Tripoli och FN-sändebudet Martin Kobler har flugit in för att stötta processen. Samtidigt är Islamiska Statens närvaro i landet ett mycket stort orosmoment.
Sedan terroristattacken i Paris den 13 november har västerländskt fokus på den oljerika Nordafrikanska staten ökat. Idag porträtteras landet återkommande som den Islamska Statens (IS) nya fästning. Av den anledningen bevakas nu spänt FN: s så kallade enhetsregering i hopp om ökade möjligheter för militära insatser med syfte att begränsa terroristgruppens inflytande söder om Medelhavet.
Det ökade internationella intresset för Libyen handlar i mångt och mycket om hotet från den brutala terroristorganisationen IS som många befarar har utökat sitt territorium i det krigsdrabbade Libyen. Men det råder delade meningar kring gruppens storlek i landet. Tills nyligen låg de flesta beräkningarna mellan 2,000-3,000 krigare men i februari ökade Pentagon sin beräkning till mellan 5,000 och 6,000.
Enligt International Crisis Groups Issandr El Amrani är det mer realistiskt att den faktiska siffran är i den lägre intervallen, om inte endast av den enkla anledningen att det är i de flesta aktörernas intresse (även västerländska ledare för att vinna stöd för militärt handlande), inklusive IS egna framgångsrika propagandamaskin, att överdramatisera gruppens kapacitet, förklarar El Amrani i Foreign Policy. Territoriellt har IS närvaro än så länge varit begränsad. Idag har gruppen kontroll över kuststaden Sirte och tros ha viss närvaro i Sabratha, Benghazi och Derna.
I dagsläget håller de flesta andan, FN-sändebudet Martin Kobler har i skrivandets stund precis lyckats landa i Tripoli, strax efter FN: s så kallade enhetsregerings ankomst till staden. Men delegationen möttes inte av något varmt välkomnande, efter ett antal misslyckade försök att få landningstillstånd från Tripolis styre (som istället i protest stängde luftrummet över staden) lyckades delegationen nå staden via båt. Till mångas överraskning beslutade på tisdagskvällen den islamistledda regeringen som har stöd av Tripolis militiagrupper att avstiga sig makten. Den Tripolibaserade regeringen har sedan 2014 konkurrerat mot det så kallade House of Representatives (HoR), med sitt säte i Tobruk, i östra delen av landet. Om Tripoliregeringen står bakom sitt beslut är det ett betydelsefullt steg.
Men samtidigt är många Libyer skeptiska till att de två konkurrerande regeringarna skulle kunna enas bakom enhetsregeringen. Majoriteten som jag pratat med beskriver den nya regeringen som en FN-produkt, en utländsk skapelse med låg legitimitet från Libyerna själva. Därutöver har delegaterna förlöjligats med beskrivningar om hur de bor på lyxhotell i Tunisien med liten anknytning till vad som sker på marken i landet som de påstås ska styra. Landet har nu gått ifrån att ha två regeringar till tre, skämtas det.
Men utan andra alternativ hoppas det internationella samfundet kunna tvinga igenom enhetsregeringen. FN: s sändebud Martin Kobbler twittrade i upptakten till enhetsregeringens (Government of National Accord, GNA) inrättande: ”GNA behöver legitimitet för att kunna arbeta.” Men tillade sedan: ”Det är därför HoR måste besluta om styret men om de inte kan besluta, måste GNA fortsätta.”
Många Libyenkännare, bland de Mohamed Eljarh, ställer sig skeptiska till denna påtryckande strategi där allt annat än konfrontation och fullskalig konflikt får anses vara en framgång.
Samtidigt växer oron över IS och strävan att agera. Men medan gruppen utgör det största hotet mot väst är det för många Libyer som jag pratat med inte IS som är deras största orosmoln, istället är det den ekonomiska situationen som efter fem års kris sedan före detta diktatorn Muammar Gaddafi störtades drabbats hårt. Landet befaras befinna sig på kanten av en humanitär kris. De flesta menar att IS inte är välkomna, att gruppen endast utnyttjar rådande kaos och att så fort landet når stabilitet kommer gruppen köras ut ur landet, på samma sätt som de till exempel kastades ut ur Derna.
Även om västvärlden hoppas kunna pressa igenom enhetsregeringen i hopp om att skapa en partner i kampen mot IS är det viktigt att IS närvaro varken under- eller överskattas. Att överdriva gruppens närvaro för att vinna stöd för militära insatser är riskabelt. Mycket tyder på att USA, tillsammans med andra allierade, är villiga att öka sin militära närvaro i landet. USA har bland annat försökt få tillstånd att bevaka och avfyra attacker från Libyens grannländer, något som både Tunisien och Algeriet har avvisat. Enligt The Washington Post söker USA också att öka samarbetet med de celler som Frankrike och Storbritannien inrättat på marken i Libyen. Men alla militära insatser bör övervägas noggrant. Även enstaka attacker i kombination med ökad internationell närvaro kan motarbeta enhetsregeringens försök att vinna lokalt förtroende och ena väst med öst.
Misstankarna mot utomstående aktörers inblandning är hög. Militära strategier från västerländska stater bör inte vara förblindade av en förhastad och kortsiktig vilja att krossa IS. Liksom så ofta är ett holistiskt angreppssätt nödvändigt men lite tyder på att de västerländska länderna är redo att bära ett sådant långsiktigt ansvar. Med amerikanska val på ingång är ännu ett amerikanskt Libyenmisslyckande knappast något som Barack Obama önskar prägla sin mandatperiods slutspurt och Europa är tillräckligt upptaget med att försöka hantera rådande flyktingvåg (bland annat från Libyen). Den närmaste tiden kommer vara avgörande för enhetsregeringens framtid. Lyckas man vinna förtroende i både väst och öst kan det vara ett första steg för ett stabilt Libyen och landets nationella kamp mot IS.
Christine Petré
Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar