ANALYS Det är 5 år sedan inbördeskriget i Syrien inleddes. Det som började som ett uppror mot Assad har sedermera utvecklats till ett mycket komplext krig med konsekvenser som blir alltmer kännbara långt utanför dess gränser. Sten Tolgfors, före detta försvarsminister, beskriver krigets förödelse och argumenterar för internationellt engagemang på bred front. Det finns flera handlingsalternativ som kunde ha prövats.
Kriget i Syrien är ofattbart i sin grymhet och förlust av människoliv. En halv miljon människor bedöms hittills ha dödats i detta krig i Europas eget grannskap. Hundratusentals människor i Syrien har skadats, kidnappats, utnyttjats eller torterats. 12 miljoner människor är på flykt, majoriteten i det egna landet. Det är halva befolkningen, motsvarande att 5 miljoner svenskar hade tvingats på flykt.
Närheten till EU är påtaglig; det rör sig om fullskaligt krig i ett land bara några mil från Turkiets och Cyperns turistorter – platser där svenskar semestrar om sommaren. Det är 17 mil mellan Ayia Napa på Cypern och Latakia i Syrien. Det är kortare än resan Stockholm-Örebro. Det är 36 mil från Alanya i Turkiet till Latakia, ungefär som mellan Stockholm och Borås. Det är alltså fråga om ett folk som går under och folkgrupper som utplånas i ett land som finns mindre än 20 mil från EUs egen gräns. Vid de grekiska öar dit européer reser för att bada lägger flyktingbåtarna till.
Att världens länder tillsammans inte gjort mer för att hindra utplåningen av civila kommer sannolikt att ifrågasättas när historien om vår tid en gång skrivs. Efter folkmordet i Rwanda, 1994, där drygt 800.000 människor dödades fanns en eftertankens kranka blekhet. Varför gjordes inte mer för att hindra massakrerna? Hur skulle det förhindras att hända igen? Kriget i Syrien kommer, likt vad som borde vara fallet med bl.a. kriget i Kongo, sannolikt att vara en öm punkt för världen i framtiden.
Bakgrunden och utvecklingen
Kriget har haft olika faser och pågått i ett antal år. Dess grundorsaker går långt tillbaka i tiden, men en katalysator blev den arabiska våren 2011 som innebar att diktaturer slängdes över ända i flera länder. Så icke i Syrien, där diktaturen och president Assad visade sig kapabel att använda grovt militärt våld mot både motståndsgrupper och civila.
Västvärlden led vid denna tidpunkt av utmattning efter långvariga och svåra insatser i bl.a. Afghanistan. Omvärlden ville därför inte riskera att låsas fast i svår, farlig och långvarig närvaro i Syrien. Man ville heller inte riskera att bidra till en upptrappning av konflikten. Grundläggande var också en påtaglig osäkerhet kring vad som var möjligt och riktigt att göra. USA:s president Obama drog dock en röd linje och sa att användning av kemiska vapen mot civila inte kunde tolereras. Trots detta så ingrep inte USA eller det internationella samfundet på allvar när Assad överskred den röda linjen och använde kemiska vapen mot civila 2013.
Konfliktens varaktighet har gett ökad komplexitet. Fler aktörer deltar direkt eller indirekt i kriget. Syrien är därmed likt det spanska inbördeskriget 1935 en arena där stormakter, som i det här fallet Ryssland, testar nya vapensystem och militära förmågor, och där länder också strider via ombud. Ryssland gjorde entré för att stödja sin allierade Assad, men också för att öka pressen på Västeuropa och inringa Nato. Turkiet bekrigar de kurdiska grupper som USA stöder i kampen mot terrorismen.
Kriget har dessutom intensifierats och komplicerats av terrorister med territoriella anspråk, som bekrigar både andra väpnade grupperingar och Syrien regering. Stora delar av Syrien har legat under IS kontroll. Att läget idag är mycket komplicerat är en grav underdrift. Såren blir samtidigt allt djupare och konsekvenserna som når omvärlden är tydliga.
Vad kan göras?
Om inte omvärlden med allvar, bredd och långsiktighet agerar mot det krig som orsakar enorma humanitära förluster och driver fram omfattande flyktingströmmar, utan blott stänger dörrar för dessa flyktingar, så står vi inför en fortsatt humanitär katastrof av svåröverskådlig omfattning. Miljoner civila blir instängda i ett område av krig och förtryck, utan skydd, med sviktande försörjning och utan möjligheter att komma undan. Detta, i kombination med en stor mängd politiska och nationella intressen, väpnade aktörer, instabilitet, extremism och djupgående motsättningar, förvandlar regionen till en veritabel tryckkokare med betydande spridningsrisker för konflikten. Åtgärder som tidigt kunde ha vidtagits förslår inte längre, även om de fortfarande kan vara nödvändiga.
Till det som kunde ha prövats hör;
- Flygförbudszoner för att hindra regimens attacker på civila med bl.a. oljefatsbomber. Det saknas mandat från FN:s säkerhetsråd för detta. Mot det skall ställas att flygförbudszonerna över Irak också saknade säkerhetsrådsmandat, men ändå bedömdes nödvändiga för att skydda civila och för att förhindra nya bombningar av den typ som längre tillbaka i tiden ägde rum mot Halabja.
- Humanitära och av omvärlden skyddade zoner i landet, tillflyktsorter för människor och dit också humanitärt bistånd kunde riktas. Liknande förslag har diskuterats t.ex. i USA sedan åtminstone 2013. Staffan de Mistura föreslog förra året inrättande av säkerhetszoner, men dessa förutsatte parternas acceptans, vilket inte kunnat erhållas.
- Humanitära, och av omvärlden skyddade korridorer så att människor inlåsta i och av kriget kan ta sig ut ifrån och igenom krigszonerna i landet.
- Av omvärlden skyddade zoner längs gränsområden för att minska det direkta trycket på omgivande gränser och länder.
Hur realistiska dessa eller liknande åtgärder är förändras kraftigt över tid. Olika aktörer i regionen för fram förslag på åtgärder som ofta bottnar i egna intressen, det skall man också vara medveten om. Givetvis krävs i grunden politiska lösningar, men dessa kompliceras av att flera olika aktörer agerar på sätt som förtjänar fördömanden. Läget är gravt komplicerat – samtidigt måste kriget och dess konsekvenser stoppas. Jag skulle därför mer än välkomna andra förslag på åtgärder, förhoppningsvis mer verkningsfulla och realistiska än de jag nämner. Det är dock talande hur få förslag på åtgärder som förekommer i debatten. Ju mer utvecklingen förvärras, desto större och mer komplicerade insatser kommer att krävas för att situationen ska kunna hanteras.
Ryssland har hindrat FN:s säkerhetsråd från att agera i enlighet med sitt utpekade huvudansvar för internationell fred och säkerhet. Ryssland hävdar vanligen icke-inblandning i länders interna angelägenheter. Därför saknar nödvändiga insatser FN-mandat. Problematiken och självmotsägelsen i denna hållning blev dock tydlig i och med Rysslands militära ingripande i Syrien, till stöd för den syriska regeringen, i en påstådd anti-terroroperation. Kanske kan ändå detta, tillsammans med signaler om ryskt partiellt tillbakadragande, av ännu oklar substans, användas för att försöka flytta frågan framåt i Säkerhetsrådet. FN-stadgan är hur som helst mycket mer än bara en beslutsordning, och det är centralt att FN-stadgans principer värnas – trots låsningar i Säkerhetsrådet. Få frågor torde vara viktigare för Sverige att driva i FN och kandidaturen till FN:s Säkerhetsråd än kraftfullt agerande från FN:s sida för att få slut på kriget i Syrien.
Framtiden
Det finns positiva signaler om en politisk lösning på situationen i Syrien – inte minst genom Staffan de Misturas arbete. Låt oss hoppas att det finns substans bakom dessa signaler.
Utvecklingen i Syrien visar att säkerhet hemma och borta hänger ihop. Gör Europa inte tillräckligt för att stoppa kriser och konflikter i närområdet, så kommer effekterna att nå hit i form av flyktingströmmar och ökade terrorhot. Terrorister tenderar dessutom att ta sig in även om gränserna stängs.
Den 11 september 2001 mötte USA och många länders medborgare den terrorism som baserats i träningsanläggningar i ett sönderfallet Afghanistan, som lämnats åt sitt öde av omvärlden. Det internationella samfundet, med USA i spetsen, grep in och var sedan genom ISAF närvarande i Afghanistan i ett decennium. Men redan ett par år efter att ISAF avslutades förefaller västvärlden ha dragit sig tillbaka i en tendens till isolering och en tro att krig och konflikter kan avgränsas, utan att ge effekter som påverkar oss. Ett sådant förhållningssätt kommer sannolikt inte att fungera i en globaliserad värld. Nationell säkerhet påverkas av internationella konflikter.
Flyktingtillströmningen är på en historiskt hög nivå. Samtidigt har Sverige halverat anslaget för insatser internationellt och befinner sig nu på en historiskt låg nivå vad gäller numerär i internationella insatser. Finns det någon koppling? Ja, det kan man nog utgå från, även om Sverige endast utgör en liten del av de internationella insatser landet deltar i. Andra länders engagemang har nämligen samtidigt sett en liknande utveckling.
Sverige – och ISAF – lämnade Afghanistan. Nu lämnar människor Afghanistan. Afghaner utgör tillsammans med syrier den största flyktinggruppen till Sverige. Ja, de kommer inte alla direkt från Afghanistan, utan kan ha funnits utanför landets gränser när resan till Sverige anträddes. Det förändrar dock inte det faktum att utvecklingen i Afghanistan har förvärrats påtagligt sedan det internationella engagemanget drogs ner.
Den militära insatsen i Afghanistan kostade Sverige en dryg miljard kronor per år. Migrationsverket begär 29 miljarder kronor enbart i extra anslag för 2016, som konsekvens av flyktingkrisen. Oavsett om sambandet är direkt eller indirekt, starkt eller svagt, så är det tydligt att inte bara konflikthantering utan också avsaknad av konflikthantering har ett pris. Kan inte kriget i Syrien stoppas kommer det varaktigt att generera flyktingströmmar och instabilitet invid EUs egen gräns.
Resultatet om västvärlden drar sig tillbaka, agerar för sent eller svagt blir förvärrade kriser och konflikter i EU:s eget närområde. Det är svårt att se hur konsekvenserna av EU mycket nära liggande konflikter enkelt skulle kunna stängas ute.
De humanitära behoven är skriande i Syrien och i de grannländer dit de flesta människor flytt. Risken är att vi för sent inser att krig och konflikter behöver hanteras, strider stoppas och länder återuppbyggas för att undvika sönderfall som skapar lidande, instabilitet, flyktingströmmar och terrorism.
Sten Tolgfors
Försvarsminister 2007-2012, handelsminister 2006-2007, och är numera verksam på Rud Pedersen Public Affairs.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar