ANALYS När blir våld ett problem – och för vem? Vad underminerar statens ansvar för barnfrid och kvinnofrid? I avhandlingen Ofridstid – Fäders våld, staten och den separerande familjen diskuteras just detta. I två artiklar presenteras nyligen disputerade Linnéa Brunos forskning om ofrid; del 1 fokuserade på barnens positioner medan del 2 lägger fokus vid förövaren.
Ofridstid – Fäders våld, staten och den separerande familjen är en sociologisk studie om ofridens villkor i välfärdsstaten. Den belyser två sociala processer som upprätthåller ofriden och underminerar barns rättigheter: Familialisering och selektiv repression. I del 1 lyfte jag barns positioner som familialiserade när deras individuella situation och rätt prioriteras ned. Del 2 handlar istället om betydelsen av förövares sociala position.
Fortsatt ofrid
Kvinnor i Sverige löper störst risk att bli mördade när de separerar från en man. Ofta har de på olika sätt sökt hjälp – polisanmält, ansökt om kontaktförbud, berättat om våld för personal inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Enligt en genomgång av de senaste årens mord på kvinnor hade sju av tio kunnat förhindras med ett mer adekvat agerande av professionella.
Tidigare forskning belyser separationer som en kritisk fas, särskilt när förövare och våldsutsatta har gemensamma barn. De flesta fäder som utövar våld har fortsatt kontakt med barnen efter separation. Förövares tillgång till sina barn framstår i såväl svensk som internationell forskning som en viktig anledning till att hot och våld kan fortsätta även efter separation.
Som nämndes i del 1 har kravet på riskbedömning i familjerättsliga tvister skärpts i lagen sedan 2006. Risken för att barnet kan fara illa av beslutet ska prioriteras framför barnets rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrar. I mitt material refererades det dock inte till någon riskbedömning mer än i 45 % av fallen med explicita uppgifter (inklusive domar) om fysiskt eller sexuellt våld.
Avhandlingens resultat föreslår att skilda sätt att tolka och hantera våld vid föräldrars separation i fall med uppgifter om våld varierar med förövarens sociala position – en praktik som reproducerar ojämlikhet i flera dimensioner, samtidigt som den administrerar snarare än motverkar våld. Vidare tolkas resultaten bekräfta andra studier som visat att svårigheterna i att bemöta och motverka rasism i Sverige samspelar med en handfallenhet från statens sida att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn.
Selektiv repression
Det dominerande mönstret av familialisering och rättsligt reglerat ihophållande av familjen (genom bland annat påtvingat umgänge och påtvingad gemensam vårdnad) bryts i typfallet när fadern har ett icke-nordiskt namn. I fall med uppgifter om våld var det i mitt material fyra gånger så vanligt att barnen till dessa fäder inte fick umgängesrätt. Jag redogör även för flera fall där barn till ”icke-nordiska” fäder inte fick umgängesrätt, eller begränsad sådan, utan att några uppgifter om våld alls förekom i domen. Barnets uttalade önskemål eller rättens föreställning om barnets egentliga vilja blev avgörande för beslut i dessa fall. Kontrasten mot fall där barn till fäder med nordiska namn inte får inskränkt tillgång till barnet trots explicita uppgifter om grovt våld och barns önskan att slippa umgänge är påfallande.
Ojämlikheter och våld
Jag ansluter mig till ett maktkritiskt användande av rasbegreppet, där rasifiering ska förstås som den särskiljande process där människor och till exempel även platser marginaliseras eller tillskrivs lägre värde med hänvisning till etnicitet eller kultur. Vithet kan förstås som ett symboliskt kapital, som följer med att uppfattas som vit.
Inom feministisk forskning finns en alltmer etablerad strävan att göra nyanserade maktanalyser, som även tar fler ordningar än kön i beaktande. Intersektionalitet har använts som analysverktyg och paraplybegrepp för dessa ambitioner i närmare tre decennier. Studier om våld utifrån intersektionella perspektiv har främst fokuserat på utsattas positioner, mer sällan på förövare. Positionerna konstrueras i förhållande till varandra, men kan ha olika vikt i skilda sammanhang. Betydelsen av kön, ålder, släktskap, rasifiering och i viss mån klass belyses i avhandlingen.
En slutsats som dras är att det är förövarens position som styr hantering av våldet i samband med föräldrars separation, inte offrens positioner. Det är inte för att rätten anser att det är mer angeläget att skydda barn med icke-nordiska namn som de är mer benägna att betona just dessa barns rätt till skydd och delaktighet. I intervjuer och domstolsbeslut finns ytterst få exempel på uttalat misstänkliggörande av fäder med hänvisning till utländsk (eller utomnordisk) bakgrund. Vithet framstår istället som den omärkta normativa positionen, som tillsammans med vuxenmakt och könsmakt blir styrande i familjerättsliga tvister med uppgifter om våld.
Den nationella självbilden
Kvinnors ökade ekonomiska självständighet och framflyttade positioner inom akademi, kulturliv och politik det senaste halvseklet välkomnas av många män, provocerar andra och får vissa av dem att utöva våld för att återta kontroll. Det ökade antalet familjerättsliga tvister kan delvis ses i detta ljus, liksom begäret att tillskriva de rasifierade andra männen ett större ansvar för våld, genom selektiv kulturalisering (att våld ses som kulturellt i vissa fall men inte i andra beroende på förövarens och/eller offrets etnicitet, hudfärg, religion eller liknande). Ofriden utmanar den nationella självbilden av Sverige som en jämställd, rättssäker och modern stat med våldsmonopolet intakt.
Jag föreslår att ofridens praktik att prioritera våldsutövande fäders relationer till (eller kontroll över) sina barn, över dessa barns rättigheter, understöds av konservativa ideal om intakta familjer och naturaliserad fadersmakt – släktskap som maktordning, juridisk vårdnad som äganderätt. Därtill kommer samtidigt en konsensusorienterad jämställdhetsdiskurs med fokus på det kvantitativa; jämlik representation, lika mycket tid med mamma och pappa. Att fäder generellt har blivit mer barnorienterade sedan 1970-talet är självfallet positivt, men det gäller att kunna skilja mellan engagemang och kontroll. Vi får inte blunda för det omfattande våldet. En banal nationalism och en stark politisk önskan att skapa jämställda och närvarande fäder har båda de oavsedda konsekvenserna att de undergräver skyddet av våldsutsatta barn och mödrar.
Linnéa Bruno
Doktor i sociologi vid Uppsala universitet med särskilt intresse för statens hantering av våld och olika dimensioner av ojämlikhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör Kvinnor, fred & säkerhet
Lämna ett svar