DEBATT Om det var klokt eller dumt att lägga den allmänna värnplikten för män i malpåse 2009 är fortfarande omstritt. I den här artikeln argumenterar Lars Ingelstam, professor emeritus och biträdande chefredaktör för Mänsklig säkerhet, för att flera av de positiva effekter som värnplikten hade – även utanför försvarssektorn – skulle kunna tas till vara i en allmän, obligatorisk medborgartjänst. Den skulle kunna få särskild betydelse för att föra samman unga människor i ett Sverige som uppvisar växande skillnader i ursprung och kultur.
Allmän värnplikt för män har varit grunden för det militära försvarets personalförsörjning sedan 1901. Den 16 juni 2009 fattades beslut om att låta värnplikten i Sverige vila i fredstid. Då hade emellertid redan antalet inryckta minskat kraftigt: från cirka 35 000 (större delen av en årskull) under mitten av 1990-talet till under 8000 åren 2007-2009. Försvarsmakten ansåg sig helt enkelt inte ha behov av särskilt många värnpliktiga. En allt viktigare faktor var också att man – av olika skäl – ville rekrytera större andel kvinnor, vilket gick dåligt ihop med det gällande systemet. Beslutet fattades dock med en knapp majoritet i riksdagen: röstsiffrorna var 153-150. S röstade emot, men det är känt att några av partiets försvarspolitiker ansåg att beslutet var riktigt. Som motiv för att behålla principen (men att tillämpa den flexibelt) anfördes framför allt värdet av verksamhetens förankring hos hela folket.
Försvarsminister Peter Hultqvist och andra försvarspolitiker har upprepade gånger framhållit att en ökad förankring av totalförsvaret är önskvärd. Sedan den allmänna värnplikten fasats ut har det militära försvaret en mycket begränsad kontaktyta med samhället i övrigt. Detta är ett bekymmer för Försvarsmakten som organisation, bland annat för personalförsörjningen. Försvarsministern betonar vikten av folkförankring. Denna ”uppnås i första hand genom delaktighet och engagemang bland befolkningen”.
Det är lätt att instämma i att en ”folkförankring” är högst önskvärd. Men den bör i så fall syfta bredare: på mänsklig säkerhet och på säkerhetspolitik i vid mening. Ett hela folkets engagemang för fred och säkerhet måste eftersträvas. Försvarsministern har givetvis rätt i att det mest verkningsfulla medlet för en folkförankring sannolikt är många människors praktiska delaktighet.
Den allmänna värnplikten för män fungerade, när den ännu var allmän, som ett övergripande nationellt projekt. Det hade en präglande betydelse för hela samhället, utöver det specifika syftet att utbilda för vapentjänst. Detta pekar mot ett annat behov, som flera författare – oberoende av försvarets särskilda önskemål – har aktualiserat (se referenser nedan!).
De som fullgjorde värnplikten (eller motsvarande civilplikt) fick med sig många – huvudsakligen positiva – lärdomar: att inordna sig i en grupp, lyda order, klä sig prydligt, bädda sängen (!) och stiga upp på morgnarna. Dessutom lärde de sig många nyttiga saker: att köra lastbil eller motorbåt, läsa instruktionsböcker, mäta avstånd och bedöma risker. Många fick dessutom kvalificerade kunskaper som skulle komma till nytta i det civila livet, men jag lägger här störst vikt vid basala praktiska och kommunikativa färdigheter; sådana som gjorde unga män till vad man i dag brukar kalla anställningsbara. Att ha gjort lumpen var en klart positivt faktor vid praktiskt taget alla slags anställningar.
Detta är det ena motivet som bör tas med i beräkningen, om man vill konstruera ett nytt system. Det andra är något mer subtilt, och kan sammanfattas med orden ”ett gemensamt nationellt projekt”. Författaren Göran Rosenberg har i två artiklar från 2009 (publicerade strax före värnpliktsbeslutet!) utvecklat motiven. Hur ska man, frågar Rosenberg, få medborgare som inte vill eller behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det? Den möjliga lösningen är att ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte: en anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra. En sådan tvingande anledning skulle kunna vara införandet av en obligatorisk och allmän samhällsplikt. Dess grundläggande uppgift är att stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna.
Det bör nog sägas att värnplikten inte var någon riktig smältdegel, så som Rosenberg önskar att samhällsplikten ska bli det. I utbildningen delades man snabbt upp i olika spår efter utbildning och talang. I en nykonstruktion får man lägga än större vikt vid att stärka banden ”mellan medborgarna och medborgarna”. Nu när Sverige är på väg att bli ännu mer mångkulturellt så framstår det nationella motivet som starkare än för sju år sedan. En medborgartjänst skulle kunna bidra till att Sveriges unga befolkning, som uppvisar en ökande och spännande mångfald i ursprung och kulturer, knöts närmare samman.
Som ett tredje motiv för en samhällsplikt har (sedan länge, se t ex Lagergren m fl 1982) anfört behovet att förse samhället, särskilt dess sociala funktioner, med arbetskraft. Detta tror jag att man ska vara försiktig med, av flera skäl. Att börja laborera med ”gratis arbetskraft” stämmer dåligt med ett samhälle som i så hög grad baseras på lönearbete. Däremot kan den användas för att förbättra rekryteringen till viktiga samhällsfunktioner, se nedan!
Jag anser att en allmän och obligatorisk medborgartjänst/samhällsplikt i första hand ska konstrueras för att ge gemensamma erfarenheter av hur vårt samhälle fungerar. Deltagarna ska få generell träning i medborgarskap, säkerhet och fredlig konfliktlösning. Till detta ska kopplas ett antal praktiska färdigheter – med hänsyn främst till vilken generell kompetens och inställning som behövs för att platsa i arbetslivet.
Ett tremånaders obligatorium – med fritt vivre och fickpengar! – för alla unga män och kvinnor i ett visst åldersspann kan utgöra grunden. Man kan och bör bygga in hänsyn till olika samhällssektorers behov av personal. Att visa vägen in i sociala yrken är en viktig uppgift: där kommer att finnas mycket stora rekryteringsbehov. Försvarsmakten kan på liknande sätt presentera sina befattningar och uppgifter, och underlätta övergången till GMU (som jag förutsätter ska finnas kvar). Andra samhällssektorer ska kunna göra detsamma.
Självklart måste detta, i god svensk anda, utredas ordentligt (men detta har påbörjats på ett bra sätt, se Wingborg 2015). Det är en stor uppgift (men faktiskt något beskedligare än värnplikten, när denna fortfarande var allmän). Jag låter Göran Rosenberg få sista ordet: ”Jag inser att detta är en stor sak, men det är också en stor sak det gäller”.
Lars Ingelstam
Professor emeritus i Teknik och social förändring
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Referenser
Lagergren, Mårten m fl. Tid för omsorg. Slutrapport från projektet Omsorg i samhället. Framtidsbilder. Stockholm: LiberFörlag 1982.
Rosenberg, Göran. ”Nationen på gott och ont” och ”Ett handfast förslag” i Dagens Nyheter Kolumn. Stockholm: Dagens Nyheter, den 26/27 maj 2009.
Wingborg, Mats. ”Gör din plikt – kräv din rätt! En utredning om medborgartjänst” i Ny Tid, rapport 24. Stockholm: Arena idé 2015.
Anders Claréus säger
Hej,
Ja, högt skalla ropen nu för tiden på ett återinförande av värnplikten eller medborgarplikt/samhällsplikt eller vad man nu vill kalla återinförandet av ett system som i grund och botten bygger på tvång och därmed också torde bygga på sanktioner av något slag. Nästan alltid är det den äldre generationen som ropar på tvångsåtgärder och framhåller de danande dragen i värnplikten. Folkförankring av Försvarsmakten framförs som skäl och vissa som artikelförfattaren vill införa tvångsvis inlärning av medborgarskap, sociala färdigheter och andra eftersträvansvärda kunskaper för den oupplysta ungdomen. Naturligtvis har detta en unken lukt från 1800-talets samhälleliga kontext, när statsmakten arbiträrt kunde utöva våld och tvångsåtgärder mot sina undersåtar. De som då inte vill eller inte har intresse av att lära sig medborgarfärdigheter (vem som nu skall definiera det) eller utöva väpnad strid skall de sättas i fängelse? För tvång bör nämligen alltid följas av sanktioner mot de som inte underkastar sig tvånget, annars blir själva tvångsmodellen verkningslös. Sedan har vi naturligtvis kostnaden för systemet som måste sättas i relation till effekten och just effekten av tvångssystemet kan diskuteras både när det gällde gamla värnplikten eller vilda framtida idéer om samhällsplikt. Uppfattningen om värnpliktens danande verkan bygger i huvudsak på anekdotiska berättelser från den generation män som genomfört värnplikten och Försvarsmakten svagare folkförankring torde snarare bero på en del andra samhälleliga förändringar, inte minst den säkerhetspolitiska förändringen under 90-talet.
Nej, grundprincipen för engagemang, om det handlar om att lära sig innebörden av våra grundlagar eller tjänstgöra i Försvarsmakten bör bygga på frivillighet. Tvång hör historien till.
Karin Utas Carlsson säger
I sin artikel nämner Lars Inglstam konflikthantering bara en gång, och ickevålds-försvar inte en enda. Jag menar att vi behöver få igång en diskussion om vilka hoten är, vad vi behöver försvara oss emot och hur vi ska bygga en säkrare, fredligare värld. Just nu ser vi en våldsspiral som måste brytas. Maktpolitiken måste ersättas av samarbetspolitik. Vi har idag en oerhört farlig situation där en västlig front (Nato) står emot en östlig (Ryssland) men också den islamiska världen. Man förlitar sig på avskräckning, t o m med kärnvapen, något som hotar hela jorden om misstag skulle ske eller upptrappningen går överstyr. Så har vi den hotande terrorismen som har sin grund i en värld präglad av sociala orättvisor – och dålig konflikthantering på alla nivåer. Hat sprids. Våld är det man tar till utan analys av konsekvenser. Ja, även sanktioner.
Det behövs utbildning i konflikters uppkomst, dynamik och hantering. Sådan utbildning skulle kunna ingå i en obligatorisk samhällstjänst/medborgarutbildning. Numera finns kunskaper och förståelse för de stora likheterna mellan konflikter lokalt (på mikronivå) och globalt (makronivå). Här finns en fantastisk möjlighet att påverka samhällsutvecklingen positivt på alla nivåer. De här kunskaperna om konflikters uppkomst och utveckling bör ligga till grund för säkerhets- och utrikespolitiken så att vi undviker att trappa upp konflikter i en våldsspiral. Alltså: skapa ett defensivt försvar som inte hotar grannarna, eller några andra. För några decennier sedan diskuterades detta och man talade om ”hela folket i försvar”. Att försvara vårt territorium borde åter bli vår primära uppgift – inte att med våld försöka påverka utvecklingen i andra länder. Detta har inte lett till något gott. Civilt stöd och diplomati vid internationella kriser är en helt annan sak. Vi måste inse att vi alla är beroende av varandra, lyfta blicken, analysera vad vi ser och tänka ickevåldsligt. Civilförsvaret kan utvecklas till ett ickevåldsförsvar där befolkningen engageras, och detta kan göras genom medborgarutbildning. Självklart ingår här fördelar som Lars Ingelstam talar om: att minska främlingsrädsla och motverka ett ”vi och dem”-tänkande. För sådan här utbildning kan man använda den stora grupp av människor som lärt sig konflikthantering. Freds- och konfliktforskarna ska också utnyttjas, liksom deras resultat. I dagens debatt förbigås mestadels dessa.
Karin Utas Carlsson
som skrivit avhandlingen ”Violence Prevention and Conflict Resolution (Malmö Lärarhögskola, Lunds universitet, 1999) vars första del bl a handlar om likheter mellan konflikter lokalt och globalt. John W. Burton och ”Human Needs Theory” har där fått en framträdande plats. Situationen idag gör att jag ser mig tvungen att lyfta de här frågorna i debatten. Så mycket går på tvärs emot den kunskap om konflikter som finns.
http://www.tradet.org (här finns avhandlingen liksom delar av den svenska reviderade versionen ”Lära leva samman”).