Barnfrid – en fråga om mänsklig säkerhet, del 1

ANALYS Sverige har en relativt hög nivå av mäns våld mot kvinnor och i familjen, både före och efter separation. Denna ofrid, som även innebär att barn exponeras för våld, förbryllar forskare. Nyligen disputerade Linnéa Bruno med en avhandling om ofridens villkor i välfärdsstaten. I två artiklar får vi ta del av denna forskning: del ett fokuserar på barns positioner, medan del två lägger fokus vid förövaren. 

I min avhandling Ofridstid – Fäders våld, staten och den separerande familjen analyseras särskilt ofridstiden efter separation, vilket bidrar till ett sociologiskt svar på varför ofriden så ofta består också när de våldsutsatta gjort vad de kunnat för att komma ur den. I fyra delstudier undersöks empiriskt professionella diskurser och praktik gällande fäders våld mot barn och mödrar. Jag refererar till ett utvidgat säkerhetsbegrepp som inkluderar frihet från våld i vardagen, och inte endast säkerhet för nationens gränser. Staten har det yttersta ansvaret att tillförsäkra medborgarna den mänskliga rättigheten att slippa våld. FN:s konvention om barnets rättigheter förtydligar också detta ansvar, vad gäller barn. Liksom med kvinnofrid har våldet gradvis gjorts till en maktfråga som kräver politiskt ansvarstagande. Staten gavs i Sverige först från 1926 laglig rätt att ingripa i familjen om barnet vanvårdades eller misshandlades. Fram till 1979 hade föräldrar laglig rätt att fysiskt disciplinera barn. Förbudet mot aga har haft en normerande effekt, då barnmisshandeln minskat betydligt, menar bland andra Christian och Eva Diesen, som uppskattar att omkring 90 procent av barnen misshandlades för 100 år sedan, mot 10 procent idag.

Separationer, våld och barnets bästa

Det gemensamma föräldraskapet innebär ytterligare en dimension i svårigheterna att politiskt och professionellt hantera våld i nära relationer. De flesta fäder utövar inte våld, men de som gör det kan också, ironiskt nog, använda sig av offentliga diskurser om barns bästa och jämställdhet för att få fortsatt tillgång till utsatta. Vårdnadsreformen från 1998 gjorde det möjligt att efter separation besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja, vilket enligt Barnombudsmannen 2005 och Socialstyrelsen 2013 ofta görs trots uppgifter om våld eller att en förälder är dömd för brott mot den andra föräldern eller barnet. Enligt barnkonventionen är barn bärare av individuell rätt till delaktighet, skydd och resurser. Beslutsfattare ska enligt konventionen vägledas av principen om ”barnets bästa” i alla beslut som rör barn. Barnets vilja ska enligt konventionen beaktas, i förhållande till barns ålder och mognad. En stor svensk utvärdering av behandlingsinsatser för barn som upplevt pappas våld mot mamma fann att den enskilt viktigaste förutsättningen för att barn skulle kunna tillgodogöra sig behandling var att de inte tvingades till umgänge med en (dömd eller endast utpekad) förövare. Detta villkor var mer avgörande än vilken behandlingsinsats barnen fick. Rättens beslut kan således ha stora konsekvenser för barns möjligheter till återhämtning och resultaten talar emot rådande praxis att tvinga barn till umgänge med någon som de upplever som förövare, oavsett om denne är dömd eller inte.

Krav på riskbedömning

Efter massiv kritik från barnrättsorganisationer, kvinnojourer, forskare och praktiker tillsattes 2002 en utredning för att utvärdera 1998 års vårdnadsreform. I betänkandet betonas behovet av systematiska riskbedömningar, att gemensam vårdnad i princip bör vara utesluten i fall med våld samt att umgänge med den föräldern barnet inte bor hos måste ordnas på ett sätt som är tryggt för barnet. Från 2006 har kravet på riskbedömning inför alla beslut som rör vårdnad, boende eller umgänge skärpts i lagen. Beviskraven ska vara lägre i familjerättstvister än i brottmål. Risken att barnet kan fara illa ska numera prioriteras, framför barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrar. Min genomgång av samtliga domar vid tre tingsrätter under två års tid visar dock att någon riskbedömning inte ens nämns i hälften av fallen med explicita uppgifter om fysiskt eller sexuellt våld. Jag identifierar och diskuterar två centrala sociala processer som upprätthåller ofriden och underminerar implementering av barns rättigheter i denna kontext: Familialisering och selektiv repression.

Familialisering

Barn är varken part med talerätt, rätt till eget ombud, eller lagstadgad rätt att komma till tals, utan är tvärtom objekt för föräldrarnas tvist. Till skillnad från i barnavårdsutredningar, har utredaren i en familjerättsutredning inte rätt att tala med barnet utan båda vårdnadshavarnas samtycke, något som kritiserats av barnrättsjurister. Begreppet familialisering myntades av den finska barndomssociologen Leena Alanen för att beskriva tendensen att naturalisera barns underordning i familjen, som barns naturliga och enda plattform för att få tillgång till resurser. Ett typiskt krav som ”Låt familjen själv bestämma!” osynliggör att familjen består av olika individer med olika intressen och handlingsutrymme, och kan ses som ett exempel på familialisering. Juridikforskaren Anna Singer menar att juridiskt vårdnadsansvar är frikopplat från faktiskt vårdnadsansvar, som därmed framstår mer som föräldrars äganderätt än som en rättighet för barnet att ha någon som tillgodoser dess behov och förvaltar dess rättigheter. Barn som vill ha kontakt med en frånvarande förälder har inga legala rättigheter att kräva umgänge, men kan själva tvingas. När barn positioneras som objekt utan röst eller som inkompetenta subjekt (t ex när deras vädjanden om skydd från våld avfärdas) i dessa processer, föreslår jag att det kan förstås som familialisering.

Avhandlingen visar hur förövare kan ges ett stort handlingsutrymme att fortsätta kontrollera våldsutsatta efter separation. Många professionella gör adekvata insatser, men för att ofriden ska få ett slut krävs att systemet fungerar i alla led. När Försäkringskassan drar in underhållsstöd och bostadsbidrag på basis av falska uppgifter, när förskolan går emot tingsrättsdom och lämnar ut ett utsatt barn till en förälder som barnet inte har umgängesrätt till eller när socialtjänsten med tvång hämtar barn i skolan inför sina kamrater, barn som pedagoger försöker skapa en trygg lärandemiljö för, eller när tingsrätten går emot socialtjänstens riskbedömning och barnpsykologers rekommendationer, blir vissa professionellas ansträngningar att tillgodose barns rättigheter verkningslösa genom andra professionellas underminerande av barnfrid.

Att tvinga barn till umgänge med en våldsutövande förälder kan tolkas som en form av repression. Min poäng är dock att barns underordning i mitt material i huvudsak reproduceras genom familialisering (marginalisering) – att barnets individuella situation inte beaktas utan problemet ses främst som en konflikt mellan de vuxna, av vilka däremot en selektiv repression sker. Olika grupper av barn tenderar att få olika utfall, men det är inte barnens, utan förövarens sociala position som är nyckelfrågan. Detta kan ni läsa mer om i min nästa artikel.

Tidigare forskning och exempel visar att det är möjligt att implementera barns rätt mer än vad som görs i Sverige idag. I Norge är barnkonventionen lag och barn har från 7 års ålder rätt till en egen röst i familjerättsliga tvister. Det är inte okomplicerat, men som norska sociologen Kristin Skjørten visat, har det inneburit att fokus på det individuella barnets situation och rätt till delaktighet ökat, från ett (i Sverige ännu dominerande) fokus på det tvistande föräldraparet.

Linnéa Bruno

Nybliven doktor i sociologi vid Uppsala universitet med särskilt intresse för statens hantering av våld och olika dimensioner av ojämlikhet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör Kvinnor, fred & säkerhet