ANALYS Hård militär stormaktspolitik anses ofta självklar i en ”realistisk säkerhetspolitik”. Men erfarenheterna från Afghanistan och de fortsatta konflikterna i Irak och Libyen säger något annat. Det är beklagligt att de som på global och regional nivå lägger tonvikten på hård militär stormaktspolitik förefaller ha skaffat sig tolkningsföreträde i debatten, skriver Lars-Erik Lundin, tidigare diplomat i svenska UD och EU och nu knuten till Sipri.
I det dominerande realistiska perspektivet i säkerhetspolitiken ligger betoningen framförallt på att kunna utöva överväldigande militärt våld i en pågående strid för att tillgodose det nationella intresset. Det första Irakkriget i början av 90-talet framhålls ofta som ett lyckat exempel på denna hårda realism (jfr. t.ex. Colin Powell).
Den kritik som i efterhand riktats – inte så mycket emot hur det första Irakkriget genomfördes – men desto mera emot hur realismen uttolkats i Afghanistan (först av Sovjet och senare av USA), Irak efter störtandet av Saddam Hussein och Libyen då Ghadaffi störtades nyanserar bilden av vad som krävs för en realistisk säkerhetspolitik. Det är tänkvärt att till skaran av kritiker också i viss mån sällat sig ledande företrädare för CIA och Pentagon under Bush och Obama-administrationerna som Robert M. Gates och Leon Panetta. Och den person som kanske mer än någon annan framstår som realismens uttolkare, Henry Kissinger, värjde sig för några år sedan för att förknippas med den realistiska skolan.
En korrekt lägesbeskrivning
På global nivå har ett problem här ofta varit att olika tankesmedjor med flera betalats för att trissa upp den globala hotbilden på ett sätt som förväntas kräva ett svar som bygger på högteknologisk militär kapacitet.
I efterhand vet vi att så var situationen i slutet av det kalla kriget. Det kunde jag själv konstatera från min dåvarande tjänst vid den svenska ambassaden i Bonn. Åtskilliga prognosmakare uppfattade de låga personalkostnaderna i den sovjetiska krigsmakten som tillräckligt bevis för att Sovjetunionen skulle kunna fortsätta att kapprusta utan avbrott. Detta i sin tur gav underlag för krav om en fortsatt kapprustning i väst.
Också rustningskontrollförhandlingar användes som verktyg för att legitimera nya kostnadsdrivande vapenprojekt. Det som räknades i förhandlingarna var sådant som kunde verifieras från luften. Lättare vapensystem såg man bort ifrån, liksom också från allt som kunde komplicera det grundläggande förhandlingsupplägget med NATO gentemot Warszawapakten.
När det inte minst från svensk sida lades fram krav på en allomfattande nedrustningsförhandling i Europa i mitten av 1980-talet inom ramen för den dåvarande Stockholmskonferensen om militära förtroendeskapande åtgärder avfärdade alliansföreträdare den militära betydelsen av till exempel dåvarande Jugoslavien utan närmare eftertanke. Det var knappast ett lyckat exempel på realistisk säkerhetspolitik. Balkankrigen i början av 90-talet kom att bedrivas med användning av just de vapensystem som under åttiotalets förhandlingar ansågs sakna militär betydelse.
En liknande felsyn fortsatte att dominera i Irak, Afghanistan med flera konfliktområden från 2000-talets början. En snudd på systematisk underskattning av den förmåga i bred mening som krävs för att bedriva lågteknologisk krigföring ledde till det ena misslyckandet efter det andra.
Det fanns de som förstod bättre. Sveriges dåvarande militärrådgivare vid Stockholmskonferensen, förre arméchefen Nils Sköld, talade om ”sega gubbar” (det är för framtiden värt att notera att allt fler krig enligt strategiska bedömare väntas utkämpas i städer och byar). Men på hemmaplan i Sverige skulle det dröja till december 2015 innan en huvudledare i Dagens Nyheter tog upp den Sköldska tråden på nytt och frågade varför den svenska värnplikten avskaffats.
Befolkningens förtroende
För egen del ser jag åtminstone två övergripande problem med uttolkningen av vad som skall anses vara realistisk säkerhetspolitik sedd i ljuset av de utmaningar Europa står inför när det gäller konflikter och terrorism: den fortsatta nedtoningen av behovet av att förstå hur befolkningen i konfliktområden uppfattar de stridande parterna och mot denna bakgrund bristen på förståelse inte bara av globala utan också lokala maktförhållanden.
När det gäller att både förebygga konflikter och hantera dem krävs i de flesta situationer befolkningens förtroende. Inte ens en stormakt kan effektivt verka i en stridsmiljö där många från tonåren och uppåt drivs att spränga sig själva i luften, ofta med enkla medel. Stormakter kan ibland tidigt förklara sig som militär segrare, men att hålla terräng under längre tid i en sådan miljö är ofta inte realistiskt.
Därför spelar det en enorm roll hur den första militära segern nås och vad som görs omedelbart efter denna seger. Att vinna “hearts and minds” kan vara i stort sett omöjligt efter en vårdslös militär intervention och regimförändring.
Om segern nås med överväldigande brutalitet mot civilbefolkningen bäddar man för överväldigande problem att klara situationen senare. Det hjälper ofta inte heller med en regimförändring. Vi i väst bör ta till oss vad som blev uppenbart redan från tiden efter det första världskriget: Framtida diktatorer kan väljas i demokratiska val om situationen i landet är tillräckligt korrupt eller ekonomiskt nedgången och media tillräckligt manipulerade. Att hjälpa potentiella framtida förtryckare på vägen har inte visat sig vara särskilt realistisk säkerhetspolitik. Vad som nu successivt avslöjas om den irakiske premiärministern Nouri Al-Malikis förföljelse av sunnimuslimer och andra grupper efter 2003 borde leda till eftertanke inför framtiden.
Aktuella erfarenheter visar nu att sådana problem inte bara bidrar till osäkerhet på plats lokalt utan kan sprida sig till städer i den rika världen.
Annat än militär kapacitet
För att vinna vänner i den lokala befolkningen, som är en förutsättning för fred och utveckling, krävs en långsiktig politik som bygger på olika komponenter utöver militär kapacitet.
Att vi i väst lägger så liten vikt vid hur vi uppfattas i länder som Afghanistan, Pakistan, Ryssland med flera områden runtom i världen är minst sagt bekymmersamt. Detta är också ett problem för EU – inte bara för NATO. Den nedåtgående trenden i uppfattningen av EU som en god kraft i det internationella samfundet förstärks sannolikt ytterligare ju mer EU:s svar på problemen i Mellanöstern uppfattas som rent defensivt, för att skydda de egna gränserna.
Också Ryssland
Ryssland å sin sida har under lång tid varnat för västliga felslut inte minst i Mellanöstern. Det har dock knappast lett till korrekta slutsatser om vad som skulle förtjäna beteckningen realistisk säkerhetspolitik för Rysslands egen del.
Den konflikt som nu utvecklas mellan Ryssland och Turkiet innebär knappast en hållbar situation för en längre tid. De broar som nu rivs mellan länderna måste förr eller senare återuppbyggas. Inget av länderna kan ensamt kontrollera att en konflikt dem emellan inte sprids till Rysslands närområden, eskalerar och drar in NATO.
Eftertankens kranka blekhet borde också snart infinna sig när det gäller relationen mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland har kunnat annektera Krim – men med vilken långsiktig glädje, förutom marinbasen Sevastopol? Det internationella samfundet kommer förhoppningsvis aldrig acceptera detta brott mot folkrätten. Att återuppbygga östra Ukraina kräver härutöver långt större resurser än vad Ryssland är berett att avsätta.
Det är värt att notera att Ryssland efter Afghanistan och Tjetjenien klokt nog avstått från att ge sig in i områden där inställningen riskerar bli övervägande negativ mot den ryska närvaron. Ännu klokare för den ryska ledningen vore att försöka bryta den tilltagande isoleringen av Ryssland globalt – annars riskerar stödet från den egna befolkningen att avta i takt med en försämrad ekonomi. Förhoppningsvis finns rådgivare kvar i den ryska ledningen som påminner om behovet att fortsätta den ryska moderniseringspolitiken som bedrevs före angreppet mot Ukraina.
En verklig realism
En mer hoppingivande väg än traditionell realism skulle vara vad som på engelska kallas “comprehensive approach”, på svenska ungefär ”övergripande ansats”. I princip är det redan accepterad politik i både NATO och EU.
En sådan ansats går i stort ut på att ha blicken stadigt fäst på slutmålen fred och utveckling och att agera med alla tillgängliga konfliktförebyggande medel innan konflikter eskalerar. Framgång kan i en sådan politik knappast mätas i termer av antal stridsinsatser med flygplan eller drönare eller ens i ett framgångsrikt genomfört val efter det att den stora striden avslutats.
Realism är här snarare en långsiktig politik som bäddar för förtroende och försoning.
Lars-Erik Lundin
Fil. dr. i statsvetenskap och internationella relationer. Han är för närvarande knuten till SIPRI som Distinguished Associate Fellow. Som diplomat har han varit EU:s ambassadör till flera internationella organisationer, och som svensk diplomat har han särskild erfarenhet från OSSE. Lars-Erik Lundin har medverkat i ett flertal böcker om EU:s roll i konflikt och kris.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Har du tips på organisationer som bör vara med på denna lista? Vi uppdaterar gärna denna artikel efter våra läsares förslag. Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Anders Mellbourn, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik.
Morgan Larsson säger
För att någon annan ska lyssna på vad man vill säga bör man inge respekt och där har Sverige lagt ner värnplikten och destruerat alla mobbföråd. Med den uppenbara politiska viljan från höger att skrämma oss in i nato. När politiker gör fel får de nya topp jobb men vi Svenskar sitter kvar här med ett närmast obefintligt försvar. Ja FOA kan inte tillåtas falla så USA täcker upp även mot folkrätten om det behövs är jag övertygad om. Men att delegera var och vilka stridande förband som verkar här och kanske mot folket är dumdristigt. Vi måste säkerställa värnplikten för ett högteknologiskt geurilla krig och allmän värnplikt som stärker vår demokrati! Lite IT och appar är bara trams men civilförsvaret behöver också finnas till för situationer som flyktingkrisen, Tsunami och nästa stora kris. Eller ska vi vara fortsatt självmordsbenägna och finasiera jihad rörelsen med sossarnas hjälp från allmänna arbsfonden för att köpa kortsiktiga röster, de är ju defacto terrorister..