UPPFÖLJNING Det tidigare fredliga Kamerun riskerar att dras in i en blodig konflikt med Boko Haram. Varningssignalerna har funnits en längre tid, men precis som i Nigeria har makthavarna tittat åt ett annat håll. Varför inväntas katastrofen när det går att förebygga väpnade konflikter? Tove Ivergård, internationell handläggare på Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) kommenterar Kameruns allt osäkrare säkerhetsläge.
Det är tyst om Kamerun i svensk media. Landet har varit relativt stabilt och är just därför okänt för många här. Det överskuggas av berättelser från mer konflikthärjade grannländer som Tchad, Centralafrikanska republiken (CAR) och Nigeria. Det var därför med glädje vi läste Sebastian van Baalens artikel om Kamerun på Mänsklig Säkerhet härom veckan. Synliggörande behövs.
Kamerun binder samman Väst- och Centralafrika och har setts som ett fredligt land både internt och externt. För många är det en nyhet att Paul Biya, Kameruns president, har suttit vid makten i 33 år, sedan 1982.
Som många andra länder i regionen är Kamerun splittrat med en majoritet av landets fattiga koncentrerade i norr. Dit kommer även den största delen människor som flytt konflikterna i grannländerna. 2015 beräknades det att Kamerun tagit emot närmare 250 000 flyktingar från CAR och 50 000 från Nigeria.
Det är inte bara fattigdom som hotar säkerheten för befolkningen i norr. Den militanta gruppen Boko Haram från Nigeria har sedan 2013 tagit sig över gränsen och genomfört attacker. Enligt Kameruns regering har det varit närmare 30 attacker bara i år. Stabila Kamerun dras mer och mer in i en blodig konflikt. Men kom den från ingenstans?
Kvinnorättsaktivister i Kamerun arbetade redan innan Boko Harams attacker för att påverka beslutsfattare att arbeta konfliktförebyggande. Varningssignalerna var många och tydliga. Sylvie Ndongmo, ordförande för IKFF Kamerun, berättar att hon möttes av oförstående och skakande huvuden. Det ansågs inte relevant eller nödvändigt att arbeta med frågor rörande konflikt, det var ju ett land i fred.
Det är så här det ser ut runt om i världen. Det civila samhället, inte minst kvinnor, märker förändringarna först. De verkar i lokala sammanhang och märker när vapen börjar flöda, attityder förändras och våldet trappas upp. Vi har tidigare skrivit om att IKFF Kamerun uppmärksammat att en ”spirit of killing” spridit sig bland barn. De ser rädslan hos befolkningen och vilka konsekvenser det får för flickors skolgång, tillgången till mat och för människors rörelsefrihet i samhället. Och de lyssnar, ofta till skillnad från makten, på invånarna i de lokala samhällena.
Då kvinnor i större utsträckning exkluderas från beslutsfattande och politiska processerna är det också här, i lokalsamhället och i organisationer, som deras röster finns. Kunskap och erfarenheter är inte en bristvara. Däremot råder det stor brist på lyssnande hos den politiska makten på alla nivåer. Kvinnorättsaktivister tas inte på allvar och ges inte legitimitet. Det gäller i Kamerun och Nigeria, såväl som i FN och EU.
För några år sedan gjorde vi samma resa med vår systersektion i Nigeria. Långt innan den nigerianska politiska ledningen, världssamfundet, och svensk media uppmärksammade Boko Harams ökade aktivitet så larmade IKFF Nigeria. De mötte då, precis som IKFF Kamerun, oförståelse. Boko Haram sågs inte som ett ”riktigt” hot. Men de var säkra på att om inget gjordes skulle hela landet snart befinna sig i fullskaligt krig.
Med facit i hand vet vi att de hade rätt. Fler än en miljon människor har tvingats fly och tiotusentals människor i Nigeria har mist sitt liv på grund av konflikten med Boko Haram. Joy Onyesoh, ordförande IKFF Nigeria, berättar att när hon idag pratar med politiker får hon ofta höra ”tänk om vi hade lyssnat på er innan det gått så här långt”.
Nu börjar även situationen i Kamerun bli så pass allvarlig att beslutsfattarna inte längre kan ignorera den. Effekterna på jordbruk, handel och turism har redan påverkat landets ekonomi och IKFF Kamerun möter inte längre lika mycket skepsis när de kräver konfliktförebyggande åtgärder.
Gång på gång ser vi hur historien upprepar sig. Vi vet att krigets konsekvenser är krossade samhällen, ökat våld, sönderslagen ekonomi och ett enormt mänskligt lidande. Ändå förblir det rådande systemen oförmögna att agera i tid. Regeringar kollar åt andra hållet, biståndsaktörer begränsar sitt stöd till länder med redan fullskalig väpnad konflikt och media rapporterar först när det smäller.
Är det verkligen fred vi vill ha? Då måste vi förändra systemet från grunden. Och vi måste lyssna på de som ser varningssignalerna först och höra på vad de har för lösningar. Konflikter uppstår inte över en natt. Vi måste bara välja att se.
Tove Ivergård
Tove Ivergård är internationell handläggare på Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). IKFF Sverige bedriver sen ett antal år ett samarbete med IKFF i Nigeria, Demokratiska republiken Kongo och Kamerun. Vi driver frågor som rör kvinnors deltagande i fredsprocesser, konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete samt frågor som rör nedrustning och vapenspridning. I november 2015 anordnade vi en gemensam regional konferens i Kamerun om konfliktförebyggande där ett antal rekommendationer togs fram.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar