DEBATT Terrorismen är en utmaning som kräver mer än nationella lösningar och mellanstatligt samarbete. Vladan Lausevic och Fredrik Runesjö, båda studerande och medlemmar i Liberalerna/ALDE, argumenterar för ett mer globalt engagemang, överstatliga lösningar och ett ökat svenskt och europeiskt arbete för delad suveränitet.
Terrorismen är inget nytt fenomen, men riskerna är idag annorlunda, främst genom globaliseringen som lett till ökat informations- och migrationsflöde. Människor, idéer och pengar rör sig över nationella gränser som aldrig förr. Platser som Stockholm, Paris, Beirut och Lagos är mer sammankopplade och människorna står varandra närmare än för några årtionden sedan.
Terrorism är också ett globalt fenomen, både i form av dess utsträckning men också för att attacker runt om i världen berör oss direkt. Den globala aspekten av terrorismen är något som blev särskilt tydligt i efterdyningarna av terrorattackerna mot USA 11 september 2001. En neokonservativ syn gjorde gällande att man antingen var med USA eller emot dem. Verkligheten, och hur vi ser på terrorismen, är dock mycket komplex. Betänk exempelvis 80-talets stöd för Mujaheddin i Afghanistan som av Reaganadministrationen kallades för “frihetskämpar” men som sedan 11 september 2001 varit västvärldens värsta fiende i form av al Qaeda.
De ökade hotet från terrorismen, reellt såväl som upplevt, ökar kravet på nationalstaten att säkerställa medborgarnas säkerhet – vilket i en demokrati är en grundläggande funktion. Det är kanske inte helt rättvisande att ställa medborgares krav på säkerhet gentemot statens möjlighet att inskränka på medborgarnas fri- och rättigheter. Verkligheten är nog mer komplicerad än så men det är en ingång till en diskussion om huruvida nationalstaten tjänar medborgarna som garant för den säkerhet de efterfrågar.
Sveriges 200-åriga historia av relativ fred är en intressant faktor som också ställdes på sin spets i samband med Frankrikes begäran av stöd efter attackerna i Paris. Skulle Sverige bidra med JAS-plan till Syrien för att blidka hemmaopinionen, för att svara på Frankrikes begäran, eller för att vi tror att det får effekt på marken för de civila vi rimligtvis vill skydda? Daesh har exempelvis lyckats bygga tunnlar för att undkomma flygangrepp. I slutändan blev det dock ett betydligt mer begränsat bidrag.
Med denna text vill vi lyfta fram olika dimensioner och perspektiv på det säkerhetspolitiska läget och det svenska försvarsintresset. I stora drag argumenterar vi för att olika utmaningar ska mötas av rätt åtgärder på rätt nivå. Medborgarnas osäkerhet gör det nödvändigt med utökat försvarsrelaterad integration inom den Europeiska Unionen. Vad det svenska bidraget till Frankrike exemplifierar är inte så mycket en brist i den svenska utrikespolitiken utan snarare ett symptom på hur relativt avtalen har tolkats. Dessa utmaningar borde leda till en diskussion om hur och med vilka Sverige ska söka utöka sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med.
Dagens terrorism utmanar stater på andra sätt än tidigare. Bland annat handlar det om tillgången till högteknologisk utrustning, agerandet på cyberrymden, samt snabb rörlighet. Terrorismen känner inte till nationella gränser medan det internationella svaret än så länge gör det. En utmaning som blev tydlig efter 9/11 var det bristande informationsutbytet mellan olika organisationer i USA – den så kallade ”väggen” mellan CIA och FBI. På samma sätt är motsvarande informationsutbyte mellan de många staterna i Europa en stor utmaningen – något som Europol har påpekar flera gånger under 2015. Bristen på informationsutbyte mellan de nationella säkerhetsorganisationerna förvärras av det faktum att den saknas en säkerhetstjänst på EU-nivå. Efter de senaste terrordåden i Paris höjs det emellertid röster om att mer ska göras mot terrorismen även om det skulle innebära att det öppna och fria samhället begränsas. De som argumenterar för det ser ofta statens makt och befogenheter som medel för terrorbekämpning.
Bortom informationsutbytet är en annan utmaning hur det militära instrumentet ska användas för att hantera problemen. Huruvida flygangrepp ska genomföras eller inte råder det delade meningar om, men helt klart är att staters militära agerande i större utsträckning måste beakta hur detta våld får konsekvenser på marken. Hundratals har dött till följd av ryska och syriska flygräder mot Daesh, men även av räder från den USA-ledda koalitionen. Det finns helt klart gränser för vilka militära segrar som går att uppnå enbart från luften och vilka civila offer som är godtagbara för att uppnå detta mål. Som oftast blir civilbefolkningen hårdast drabbad, vilket är tydligt i denna konflikt.
Luftinsatser har också tydliga begränsningar. Om en terrororganisation som Daesh ska nedkämpas på riktigt så krävs det mer än retorik att ”sätta in JAS” eller att bomba i Syrien. Det som skulle kunna göra skillnad för människor i Syrien, Europa och världen vore att genomföra en militär, civil och polisiär intervention under FN-mandat eller där europeiska försvarsmakter agerar tillsammans. Alternativet är att enskilda kommer att fortsätta att använda sig av metoder som inte är tillräckliga och som åstadkommer begränsad effekt med hög risk för civilbefolkningen. Det som politiker snarare bör förklara för medborgare är att ingen stat på egen hand kan utgöra en garant för människors trygghet eller avskaffande av terrorism.
Terrorbekämpning får inte reduceras till statliga egenintressen som inskränker medborgarnas rättigheter eller som drabbar civila i internationella antiterrorinsatser. Hanteringen av terrorismen som global risk kommer att vara problematiskt så länge nationella politiker enbart har intresse är att bara skydda den egna befolkningen utan att ta hänsyn till att människor världen runt skadas. Istället bör vi fokusera på mänskliga rättigheter och säkerhet i ett större perspektiv – global trygghet.
I en globaliserad värld där människor är beroende av varandra ekonomiskt, ekologiskt och socialt så ska även friheter och säkerhet vara en del av solidariteten. Att visa solidaritet för de som blivit mördade i Paris räcker inte utan det är lika viktigt att vi även visar solidaritet med de som blivit mördade i Syrien, Libanon och Nigeria. Globala hot i form av terrorism angår oss alla som världsmedborgare – inte bara när hoten når oss själva. Vi står inte maktlösa inför terrorismen, men utan att vi lämnar de nationella egenintressena bakom oss och istället fokuserar på globala intressen kommer vi inte heller åt de globala utmaningarna. Det räcker inte ens med internationella samarbeten utan en överstatlig ordning behövs med syfte att forma en tryggare, öppnare och friare värld.
Vladan Lausevic
Masterstudent på Europaprogrammet vid Lettlands universitet samt medlem i Liberalerna/ALDE
Fredrik Runesjö
Student fil. kand. i Global utveckling vid Stockholms universitet samt medlem Liberalerna/ALDE
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Karin Utas Carlsson säger
Det känns befriande att två personer som är medlemmar i Liberalerna uttalar sig både emot staters egenintresse i världspolitiken och för civilsamhället och mänskliga rättigheter (att leva och inte dödas, att slippa fly ). Att de uttalar sig för överstatliga lösningar (eller hellre överstatligt samarbete) är också bra. Bättre hade det dock varit med överstatligt samarbete med diplomatiska och fredliga medel.
Det jag saknar är avståndstagande från bombningar och andra militära insatser som medel för fred och säkerhet. Fred skapas, som Gandhi framhöll och visade, med fredliga medel. Jag hoppas att studenter i Global utveckling vid Stockholms, Lettlands och andra universitet noga studerar John W. Burton som genom att utgå från mänskliga grundläggande behov hittade förklaring till varför avskräckning inte avskräcker. Man kan tillägga: och varför våld föder mer våld. Gene Sharp och ickevåldsforskare och -aktivister efter honom har visat på alternativen. Det finns massor av kunnande i konstruktiv konflikthantering, ock ickevåld, Kunskaper som inte utnyttjas i säkerhetspolitiken. Erica Chenoweth och Maria Stephan har i ”Why Civil Resistance Works” visat resultat av sin forskning, resultat som förtjänar att föras ut i den allmänna debatten. När det gäller Burton och ”Human Needs Theory” kan man enkelt hitta information i min avhandling ”Violence Prevention and Conflict Resolution” som man hittar på http://www.tradet.org där kapitlet 7 i ”Lära leva samman”, en reviderad upplaga av avhandlingen också gör en jämförelse i tabellform mellan maktpolitik och samarbetspolitik (av Burton kallad ”Alternativ B” och av mig ”Det framväxande paradigmet”). Intressant i Burtons arbete var också att han så tydligt visade likheterna mellan konflikter på mikro- och makronivå (lokalt och globalt). Vi kan därför lättare förstå hur och varför konflikter trappas upp och hur man kan göra för att de ska hanteras konstruktivt för ökad säkerhet/trygghet.
Vladan Lausevic säger
Hej Karin
Tack för din kommentar. Självklart ingår sam bör ingå fredliga medel och diplomati i ansträngningar att hantera terrorism. Inte minst på grund av att terrorism ofta har en koppling till dåliga socioekonomiska villkor för individen, närmare sagt fattigdom. Jag har personligen läst om både Gandhi och Sharp. Den sistnämnde var väldigt inspirerande att läsa i samband med ”arabiska våren”. Så fredliga medel ska ingå i kampen för en bättre värld. Samtidigt måste sådant arbete, där det krävs, kompletteras med militära och polisiära insatser. Just situationen i Syrien visar hur nationella regeringar försöker att minska krigets effekter men utan tillräckliga lösningar att lösa kriget i sig. Både resurser och politisk vilja saknas. Att exempelvis stoppa Daech skulle kräva en stor multinationell fredsframtvingande styrka under FN:s mandat samt samarbete mellan EU och andra regionala aktörer som Arabförbundet. När en aktör ägnar sig åt folkmord så bör FN:s princip om skyldigheten att skydda , R2P, tillämpas vilket innebär en kombination av såväl som diplomati och sociala insatser som militära.