ANALYS Vid årsskiftet avslutades ett historiskt kapitel för Rwanda och omvärlden. Efter en 20 år lång rätts- och försoningsprocess stängdes portarna till Rwandatribunalen i Tanzania. Hyllningarna har varit många. Med över 60 fällande domar har flera nyckelpersoner ansvariga för folkmordet i Rwanda ställts inför rätta. Samtidigt kvarstår en obekväm sanning. Rwandatribunalen har misslyckats att lagföra den segrande sidan av konflikten, som styrt Rwanda sedan folkmordet. Anledningen, enligt Gabriel Lindén, påminner om en thriller på högsta politiska nivå.
En tidig aprilkväll 1994 lyser himlen plötsligt upp i den grönkulliga lilla staden Kigali i Rwanda. Sekunder senare störtdyker ett flygplan mot marken. Ingen i planet överlever, inklusive Rwandas president Juvénal Habyarimana som är ombord. Händelsen blir startgnistan till ett folkmord där utdragna spänningar mellan landets hutu- och tutsibefolkning omvandlar grannar, lärare, politiker och präster till psykotiska mördarmaskiner. Tutsibefolkningen, och alla som kan tänkas stödja den, ska utplånas.
Hastigheten under vilken folkmordet äger rum är unik, med uppskattningar om mellan 500 000 och en miljon dödade människor på omkring 100 dagar. Men spänningarna mellan hutuer och tutsier går längre tillbaka i tiden. 1994 års grymheter växer fram ur en politisk konflikt mellan Habyarimana-regeringen och oppositionen Rwandas patriotiska front (RPF), en konflikt som kulminerar 1990 när det rwandesiska inbördeskriget bryter ut. Ett bräckligt fredsavtal undertecknas 1993, men förlorar all betydelse bara några månader senare när Habyarimanas flygplan störtar mot marken. Samtidigt som det internationella samfundet ser på när människor hackas i bitar mellan april och juli 1994, däribland FN, inleder RPF en offensiv från norra Rwanda. Successivt tar gruppen allt mer terräng, och i juli 1994 erövras slutligen huvudstaden Kigali. En av vår tids största tragedier går mot sitt slut.
Med stöd av det internationella samfundets löften om ”aldrig mer” har Rwanda sedan dess gjort en makalös resa. Från öppna massgravar, sönderskjutna kyrkor och milslånga flyktingströmmar har landet idag en av de högsta tillväxterna i Afrika. Rwandas parlament är ett av de mest jämställda i världen, vägnätet välutvecklat och korruptionen betydligt lägre än i omkringliggande länder. Inte minst har landet gått igenom en ofantlig försoningsprocess genom att lagföra individer delaktiga i mördandet 1994. Rättsprocesser har också drivits internationellt för att säkerställa att ansvariga på högre nivå ställs inför rätta.
För bara några veckor sedan avslutades ett historiskt kapitel med få motsvarigheter i den internationella straffrätten. Efter en 20 år lång rätts- och försoningsprocess stängdes portarna till Rwandatribunalen (ICTR) i Tanzania. Med över 60 fällande domar, varav en mot Rwandas tidigare premiärminister Jean Kambanda, har hyllningarna varit många och nedstängningsceremonierna avlöst varandra. Ändå kvarstår en obekväm sanning: ICTR har misslyckats att lagföra RPF-medlemmar, Rwandas regeringsparti sedan 1994. Trots kända och omfattande brott mot mänskligheten i samband med folkmordet har ICTR inte ställt en enda RPF-medlem till svars.
Själv talade ICTR: s första chef Laity Kama klarsprak efter att domstolens första rättegångar inleddes 1997:
Alla parter, inklusive RPF, som begått brott mot mänskligheten måste åtalas. Det är en fråga om rättvisa. Trovärdigheten for internationell rätt kräver det.
I västvärlden har RPF i stor utsträckning beskrivits som både offer och hjältar som slutligen förde folkmordet mot ett slut. Många är vi som sett filmen Hotel Rwanda, där RPF-soldaternas framryck slutligen sätter stopp för det urskillningslösa dödandet. Men den bilden av RPF är bara delvis sann. Vittnesmål om gruppens systematiska och utbredda brott mot mänskligheten, framförallt i slutet av folkmordet, har det berättats betydligt mindre om.
Eftersom internationell straffrätt omfattar alla, oavsett om på den vinnande eller förlorande sidan av en konflikt, kan ICTR:s misslyckande att lagföra RPF-medlemmar bara ses som just det – ett misslyckande. Organisationen för afrikansk enhet (OAU), idag Afrikanska unionen, konstaterade i en rapport att Rwandas nuvarande president Paul Kagame, som under folkmordet kontrollerade RPF:s militära gren, kort efter folkmordet förklarade i Radio Rwanda:
Farliga krafter gömde sig i buskar och på bananplantager. En uppstädning var nödvändig, framförallt för att skilja oskyldiga människor från mördare.
Som OAU konstaterade kan det vara svårt att skilja mellan skyldiga och oskyldiga. Kagames kommentar visar samtidigt att RPF:s ledning var medveten om morden som begicks av dess styrkor.
ICTR:s ovilja att undersöka frågan djupare illustreras kanske allra bäst i den brevväxling som följde mellan människorättsorganisationen Human Rights Watch och ICTR:s chefsåklagare Hassan Jallow. Human Rights Watch menade att även om det är viktigt att ICTR åtalar den Hutudominerande sidan av konflikten, skulle åtal av båda sidor få större slagkraft i det nationella försoningsarbetet. Jallow svarade att åtalen baserades på bevismaterial och inte, som han uttryckte det, ”pliktkänslor av att balansera ansvarfrågan mellan olika parter i konflikten”. Avslutningsvis hävdade Jallow till skillnad från två av sina företrädare att ICTR skulle lyckas fullgöra sitt uppdrag, även om tribunalen inte lagförde några RPF-medlemmar.
Ett huvudargument för att inte åtala RPF har varit att omfattningen av gruppens brott aldrig kom i närheten hutuextremisternas våld, vilket bland annat påpekades av tribunalens första chefsåklagare Richard Goldstone. ICTR:s ledning beslutade också tidigt att prioritera folkmordsbrott framför brott mot mänskligheten. RPF misstänktes huvudsakligen för det senare.
Paragrafen om brott mot mänskligheten har funnits i ICTR:s stadga av en anledning. Att inte använda paragrafen innebär att tribunalen inte utnyttjat betydande delar av den jurisdiktion som funnits tillgänglig. Att RPF dessutom beräknas vara ansvariga för mellan 10 000 och 50 000 mord illustrerar hur oproportionerligt det är att ingen av dess medlemmar åtalats.
Oviljan att åtala RPF-medlemmar har inte bara varit påtaglig i ICTR, men även i Rwanda och på högre internationell nivå. Ett exempel är den kontroversiella Gersonyrapporten, som kunde blivit ett viktigt verktyg för institutioner som ICTR, men istället hamnade i centrum av ett politiskt spel på högsta nivå.
När FN:s flyktingorgan UNHCR skickade den amerikanske konsulten Robert Gersony till Rwanda i augusti 1994 för att undersöka flyktingsituationen, förutsåg varken FN eller Gersony vilka upptäckter Gersony skulle göra. Gersonys dokumentation av RPF:s omfattande och systematiska dödande kom förmodligen inte som en total överraskning, men beslutet att göra Gersonys rapport konfidentiell pekade på att RPF spelat en betydligt blodigare roll än väntat. Informationen var så banbrytande att den nådde FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som beordrade Kofi Annan, dåvarande chef för FN:s fredsbevarande styrkor, att undersöka saken. Annan beslutade då att hemligstämpla Gersonys upptäckter för att ge den nya regeringen, med RPF och Paul Kagame i spetsen, en chans att stabilisera sig. När FN:s särskilde rapportör för Rwanda senare begärde rapporten utlämnad blev svaret från UNHCR:
Gersonyrapporten existerar inte.
Om FN:s högsta ledning medvetet stängt ögonen för RPF:s brott måste detta påverkat arbetskulturen på ICTR, som skapades under FN-mandat. Samtidigt har ambitiösa krafter inom ICTR inte lyst helt med sin frånvaro. 2003 lovade chefsåklagare Carla Del Ponte, liksom en av sina företrädare, att ICTR skulle ställa RPF-medlemmar inför rätta. Kort därefter sammanträdde FN:s säkerhetsråd, som beslutade att Del Pontes tid vid tribunalen var förbi. Carla Del Ponte fick sparken. Själv hävdade Del Ponte att hon avlägsnades från sin tjänst efter invändningar från USA och Storbritannien, båda med nära relationer till Kagameadministrationen i Rwanda. Som hennes efterträdare Hassan Jallow senare inte skulle göra någon hemlighet av fanns aldrig ambitioner om att fullfölja Del Pontes löften.
Att ifrågasätta RPF:s roll under folkmordet är idag politiskt sprängstoff i Rwanda. De som ger sig in på den kritiska sidan av debatten kan riskera sina liv. Flera av landets ledande regeringskritiker är fängslade, försvunna och i flera fall mördade under oklara omständigheter. Att tidningar och radio är hårt censurerade eller oppositionen nästan helt utslagen är därför fullt naturligt. Kritiken är brett inriktad på landets antidemokratiska utveckling och göds inte minst av regeringens effektiva och enligt många kraftigt förenklade bild av landet som en samhällsekonomisk framgångssaga. Avvikelser från den bilden ser regeringen inte bara som oriktiga men också rent fientliga – både när det gäller om hur vägen fram till idag sett ut, med folkmordet nära i minnet, men också om vad som komma skall. När president Kagame förra månaden initierade en grundlagsändring som ger honom rätt att förbli landets president till år 2034 blev framtidsutsikterna för landets långa väg mot demokrati och yttrandefrihet inte mycket ljusare.
Någonstans här ligger kanske en del av förklaringen till ICTR:s oförmåga att lagföra båda sidor efter folkmordet 1994. Politiska intressen i hjärtat av Kigalis regeringskvarter, med stöd från FN-högkvarteret i New York och enskilda bilaterala själsfränder, har effektivt och kraftfullt påverkat den internationella rätten och rättvisan. Och dess biverkningar går längre tillbaka än åren innan ICTR grundades. 1994 års folkmord måste i sig ses som ett resultat av farliga politiska underströmmar, med spänningar mellan RPF och dåvarande Habiarymana-regeringen som drivkraft. Att tala om folkmordet som enbart en etnisk konflikt mellan hutuer och tutsier är inte bara fel, men bortser från de rationella idéer och intressen som låg bakom tragedin.
För några månader sedan närvarade jag själv vid en uppmärksammad rättegång i London mot fem misstänkta på den Hutudominerade sidan av folkmordet – en rättegång utan anknytning till ICTR. Jag förundras fortfarande över rädslan bland de vittnen som talade till de misstänktas fördel. Vittnenas namn var utbytta och rösterna förvrängda eftersom Rwandas regering är känd för att ha kort stubin när det gäller vittnesmål till fördel för den motsatta sidan under folkmordet. Men trots förvrängda röster och en sprakig telefonlinje från Rwanda skar vittnenas fruktan rakt in i rättssalen. Det blev en obehaglig och framförallt djupt sorglig insikt om att landet har en betydligt längre väg kvar att gå än många trott.
Att tala om försoning i Rwanda som ett framgångsexempel är inte rimligt. Snarare handlar det om en uppstyltad sådan, som med skev rättvisa som grund riskerar att generera långsiktiga bakslag. Försoning och rättvisa, som på många sätt går hand i hand, kräver att båda sidor känner sig sedda, erkända, granskade och förlåtna. Men att nå dit utan en oberoende instans är svårt. Just därför kan internationella tribunaler och domstolar vara bokstavligen livsviktiga i länder där oberoende institutioner brutits sönder. Den här gången nådde vi visserligen inte hela vägen, men vi får lära oss av ICTR:s misslyckande. Sedan kan vi återigen säga: aldrig mer.
Gabriel Lindén
Säkerhetspolitisk analytiker vid Control Risks med fokus på Mellanöstern, Nordafrika, Östafrika samt södra Afrika.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar