ANALYS Efter händelserna i Köln har media dagligen rapporterat om sexualbrott mot kvinnor och flickor. I en del av fallen beskrivs, eller förutsägs, förövarna vara unga män med hemvist i Nordafrika eller Mellanöstern. Martina Lindberg, universitetsadjunkt vid Försvarshögskolan, belyser hur denna rapportering används som hävstång i det allt hårdare klimatet kring migrationen.
Under januari 2016 har vi i Sverige bevittnat en storm av nyhetshändelser i kölvattnet av övergreppen i Köln under nyårsnatten. Nyheterna har dagligen rapporterat om sexualbrott mot kvinnor och flickor på gator och i badhus, i Sverige och på andra platser i Europa. Till att börja med bör vi reda ut en del statistiska fallgropar. Det vore uppfriskande att för omväxlings skull hålla sig till statistik och därmed undvika fördomar och stereotypisering. Enligt den nationella trygghetsundersökningen från 2015 (NTU) utförd av Brottsförebygganderådet (Brå) har andelen anmälda brott mot enskilda personer minskat i Sverige jämfört med tidigare år. De vanligaste brottstyperna är hot och trakasserier och minst vanligt är sexualbrott, personrån och allvarlig misshandel. Det är därför av yttersta vikt att notera skillnaden mellan den upplevda faran för brott och den faktiska risken. Enligt en artikel av den nederländska forskaren Gwen van Eijk är den upplevda rädslan för brott starkt formad av de traditionella normerna kring att vara man eller kvinna i ett samhälle. De som upplever en större rädsla för brott mot enskild person (exempelvis målgruppen äldre än 65 år) är de som är minst utsatta enligt den Nationella Trygghetsundersökningen, varpå den mest brottsutsatta gruppen (unga män ålder 20-24 år) känner minst oro. Detta är en intressant paradox, där unga män statistiskt sett borde vara rädda för att utsättas för våld på offentliga platser och därmed anpassa sitt beteendemönster genom att inskränka sin rörelsefrihet. Istället uppfostras denna kategori till att skydda kvinnor och flickor i sin omgivning när de till största delen själva är såväl offer som förövare.
Budskapet som förmedlas till kvinnor och flickor präglas fortfarande mycket starkt av att de ska skydda sig och vara rädda för våld från män, även om risken statistiskt sett är låg. Denna rädsla återspeglas i många kvinnors beteende kvällstid, där specifika platser som mörklagda parker eller ödsliga gator undviks. Pojkar och män uppfostras i större utsträckning till att inte behöva känna sig rädda utan snarare agera beskyddare, trots att statistiken talar sitt tydliga språk. Van Eijk berör även en annan aspekt, att utlandsfödda kvinnor och män oftare upplever rädsla för våld i offentliga utrymmen och därmed begränsar sin rörelsefrihet i större utsträckning. Värt att notera är att det är vanligare bland personer med två utrikesfödda föräldrar att vara utsatt för sexualbrott. Sexualbrott tillhör dessutom det brott som polisanmäls i lägst utsträckning (endast 8 % under 2014). Med andra ord kan vi anta att du löper större risk för att utsättas för sexualbrott som kvinna med utrikesfödda föräldrar, något som lyst med sin frånvaro i den allmänna debatten de senaste veckorna. Vad gäller utsatthet för sexualbrott rapporterar Brå följande i den Nationella Trygghetsundersökningen 2015:
År 2014 låg andelen personer som uppger att de blivit utsatta för sexualbrott på 1,0 procent. Det är en minskning jämfört med 2013, då 1,3 procent uppgav att de hade blivit utsatta. Drygt hälften av sexualbrotten (53 %) har inträffat på allmän plats och i 63 procent av fallen har gärningspersonen varit helt okänd. Utsatthet för sexualbrott är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och vanligast i åldersgrupperna 16–19 och 20–24 år.
Forskaren Laura Sjoberg skriver i sin bok Gender, War and Conflict om de bakomliggande teorierna kring krig och konflikt och hur ett genusperspektiv kan synliggöra hur grundläggande traditionella könsroller spelar roll. Men hur länkas den svenska migrationsdebatten samman med Sjobergs teori om att våra könsroller används i rättfärdigandet av våld mot en gemensam ”fiende”, i detta fall den unga mannen med (antagen) utländsk bakgrund? En observation är hur män och kvinnor i Sverige och i andra delar av Europa tagit utrymme i debatten kring de sexualbrott som ägt rum mot kvinnor och flickor i offentliga utrymmen som exempelvis vid festivalen We are Sthlm 2014. På flera håll i Europa har grupper som präglas av hypermaskulina identiteter, som fotbollshuliganer i Köln och högerextremister i Finland, patrullerat gator för att skydda de inhemska kvinnornas säkerhet, något som de knappast lyckats med. På sociala medier kan vi se hur artiklar delas med budskapet att det nu ”får vara nog” och referenser till Kristdemokraternas uttalande om att låta utvisa personer som saknar svensk medborgarskap om de begår sexualbrott.
Låt oss återigen gå tillbaka till Brås nationella trygghetsundersökning från 2015 och titta specifikt på sexualbrotten i Sverige. Våld mot kvinnor i det offentliga rummet har varit mer eller mindre konstant under de senaste åren. Det verkar i dagens debatt bero mer på vem som antas vara förövaren. Vi tar Bråvallafestivalen 2014 och 2015 som exempel, där ett flertal våldtäkter och våldtäktsförsök anmäldes. Reaktionerna som följde var främst från grupper och organisationer med specifikt fokus att stärka kvinnors rättigheter och minska våldet mot kvinnor i Sverige. Det var ingen större grupp män som höjde rösten och idkade på stärkt skydd för kvinnor i det offentliga rummet eller att gärningsmännen skulle straffas. De hypermaskulina grupperna lyste med sin frånvaro och erbjöd inte att patrullera svenska festivaler. På vilket sätt är dessa brott åtskilda från de händelser som rapporterats om under 2016? Det är för mig tydligt att migrationsmotståndarna idag använder traditionella könsroller och kidnappar jämställdhetsagendan för att vinna mark i den alltför ensidiga debatten kring flyktingsituationen. Problemet som illustreras är därmed att de grupper som drar parallellen mellan ökad invandring och eventuell inskränkning av (notera: svenska) kvinnors rörelsefrihet vanligtvis inte är benägna att ställa sig bakom kvinnors rättigheter, utan snarare gör ett avståndstagande från feminism och rådande jämställdhetspolitik (se exempelvis Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik).
Det är viktigt för regeringen att notera den ojämna könsfördelningen i andelen asylsökande och anpassa integrationsåtgärder till de olika målgrupperna, men låt inte enskilda fall av sexualbrott utgöra grunden till en förenklad syn på den asylsökande mannen. Regeringen beslutade den 26 januari 2016 om att tillsätta en utredning kring att skapa lagliga vägar för asylsökande till EU. Detta välkomnas varmt, då de nuvarande mycket farliga flyktvägarna begränsar specifikt kvinnor och flickors möjlighet att på ett säkert sätt söka asyl i EU. Det borde ha varit en del av den feministiska utrikespolitiken från början i en tid då Europa sägs stå inför den största migrationskrisen sedan andra världskriget. Budskapet i migrationsdebatten kan i dagsläget sammanfattas med Silvana Imams textrad ”säg till din son att passa sig, säg till din dotter att skydda sig”, men frågan är: från vem?
Martina Lindberg
Martina Lindberg är universitetsadjunkt och handläggare för FN:s resolution 1325 (Kvinnor, fred och säkerhet) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Hennes bakgrund är från Försvarsmakten och hon har en magisterexamen i freds- och konfliktstudier.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Linn Hultqvist, redaktör Kvinnor, fred & säkerhet
Lämna ett svar