Västsaharisk höst

DEBATT Regeringen har beslutat att inte erkänna Västsahara. Det är ett svek mot såväl väljarna som den västsahariska befolkningen, skriver Teresia Carlgren, programsekreterare för Västsahara på Kristna Fredsrörelsen, i ett debattinlägg.

I förra veckan spreds de första nyheterna om att den svenska regeringen beslutat att inte erkänna Västsahara. Det bekräftades senare i ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet. Istället ska Sverige enligt utrikesminister Margot Wallström lägga: ”Full kraft […]på att stödja den FN-process som nu ser ut att få nya initiativ”. Är då inte det ett rimligt alternativ?

I den bästa av världar hade svaret kanske varit ja, men det är tyvärr inte den värld vi lever i. I den värld vi lever väntar västsaharierna efter 40 år av marockansk ockupation och som Afrikas sista koloni fortfarande på att få utöva sin rätt till självbestämmande. En rätt som skulle ha garanterats av FN genom folkomröstning för 25 år sedan. Det är sant att ett svenskt erkännande inte skulle ha löst hela situationen men som Kristna Fredsrörelsen skrev på SVT Opinion i höstas, måste enskilda stater ta ansvar för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter när inte FN lyckas agera unisont. Vi uppmanade därför den svenska regeringen att verkställa riksdagens beslut att erkänna Västsahara. Sverige har nu valt en annan väg.

Riksdagens beslut om att den svenska regeringen borde erkänna Västsahara togs 2012 och stöddes av de nuvarande regeringspartierna. Bakom detta stöd finns även socialdemokratiska och miljöpartistiska kongressbeslut om att erkänna Västsahara. Det är alltså inte bara ett svek mot väljarna utan framför allt, och än värre, mot den västsahariska befolkningen.

Ett svenskt erkännande skulle ha betytt förnyat hopp. Det hade kunnat sätta tryck inom EU och FN att börja agera om Sverige som första EU-medlem gått före och erkänt Västsahara. Att kämpa för fred och mänskliga rättigheter är inte heller en enkel kamp, risken att folk ger upp och ser våldet som enda utväg är stor när inget händer. Ett erkännande skulle ha gett de enorma fredliga krafter som finns inom det västsahariska civilsamhället styrkan att fortsätta på den ickevåldsliga vägen i minst tio år till, som Abdeslam Omar Lahsen, ordförande i vår samarbetsorganisation AFAPREDESA uttrycker det. Att erkännande nu uteblev skickar istället signalen att politiska intressen är viktigare att värna än västsahariernas rättigheter.

Den svenska regeringens beslut har alltså lett till stor besvikelse och ilska. Trots att det inte sägs ha varit den svenska regeringens intentioner och att beslutet tagits utifrån en samlad politisk bedömning, konstateras i sammanfattningen av översynen av Sveriges Västsaharapolitik att ”Kriterierna för att erkänna den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (SADR)/Västsahara [inte är] uppfyllda”.

Det är mycket anmärkningsvärt och blir dessutom den bästa presenten till Marockos regering som nu kan hävda att den respekterade MR-nationen Sverige utesluter ett erkännande på folkrättslig grund.

Ingen beskrivning av varför fallet Västsahara skiljer sig från andra stater som Sverige erkänt under liknande förhållanden framgår av sammanfattningen. Inte heller att mer än 80 stater redan erkänt Västsahara och tre av Sveriges främsta folkrättsprofessorer kommit fram till att kriterierna för erkännande är uppfyllda:  en befolkning, ett territorium och en regering med kontroll över folket och territoriet. Att Polisario inte utövar effektiv kontroll över hela territoriet på grund av ockupationen uttrycks endast indirekt utan något fördömande av ockupationen som sådan. Diffusa resonemang om befolkningskriteriet och att en stor del lever i algeriska flyktingläger utan någon som helst historisk tillbakablick är snudd på stötande. De lever där för att de fördrevs från sitt land undan napalmbomber. En klen tröst är att den fullständiga rapporten, om den offentliggörs, kanske utvecklar dessa argument.

När nu Sverige valt att istället satsa sina kort på den sedan länge stillastående FN-processen är bakgrunden till det låsta läget också intressant i sammanhanget. Frankrike men även USA, som med sitt veto i FN:s säkerhetsråd som trumfkort, har hittills lyckats blockera varje beslut som går emot deras gemensamma intressen. I EU spelar Frankrike samma roll. Det finns till exempel goda grunder att tro att Sverige föll för franska påtryckningar i december förra året. Då kom beskedet att Sverige gått med på att överklaga domen från EU:s tribunal som upphävde EU:s avtal med Marocko eftersom hänsyn inte tagits till västsahariernas mänskliga rättigheter. Om Sverige inte kan hävda sig inom EU, vad är det då som får oss att tro att vägen är mer framkomlig i en hittills misslyckad FN-process?

Samtidigt finns en stor oro över utvecklingen i området. Det ockuperade territoriet blir alltmer isolerat samtidigt som allvarliga kränkningar av västsaharierna mänskliga rättigheter fortgår. Under hösten som gått har den marockanska regeringen bland annat uttalat att FN:s generalsekreterares speciella sändebud inte är välkommen annat än till huvudstaden Rabat. Frustrationen bland de omkring 150 000 västsahariska flyktingar som i vissa fall levt 40 år i flyktingläger växer och kraven på återta vapnen är enligt många inte längre en fråga om utan när.

Den svenska regeringen måste därför visa att den menar allvar med att lägga full kraft på FN-processen genom att kräva att en folkomröstning hålls, att FN-organet MINURSO:s mandat utökas till att inkludera MR-övervakning och att västsahariernas mänskliga rättigheter garanteras och att exploateringen av de västsahariska naturresurserna upphör. Inte om 25 år till. Nu.

Teresia Carlgren

Teresia Carlgren är programsekreterare för Västsahara på Kristna Fredsrörelsen. Kristna Fredsrörelsen kommer tillsammans med andra svenska enskilda organisationer som arbetar i och med Västsahara följa utvecklingen noggrant och ser fram emot en begynnande, mer tät dialog kring Västsahara mellan regeringen och civilsamhället.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.