ANALYS Det tidigare krigsdrabbade Sierra Leone drabbades hårt av ebolaepidemin och i januari rapporterades om nya fall, trots att Världshälsoorganisationen hade deklarerat Västafrika fritt från ebolaviruset. Mimmi Söderberg Kovac, forskningsledare på Folke Bernadotteakademin, rapporterar från sitt besök i Sierra Leone.
Tidigt på morgonen den 15 januari 2016 meddelas över radio att ytterligare en person har avlidit av ebolaviruset i en by i norra Sierra Leone. Senare samma dag rapporteras att offret är en 22-årig flicka, som rest från en annan by nära gränsen till Guinea, till släktingar i norr. Flickan ska ha mått dåligt redan på bussen dit, och senare insjuknat ytterligare och förts till ett närliggande statligt sjukhus av sina släktingar. Enligt uppgift frisläpptes hon dock från sjukhuset och återvände till släktingarnas hus, där hon senare dog och begravdes i enlighet med traditionella begravningsritualer. Nyheterna kom bara några timmar efter att Världshälsoorganisationen (WHO) hade deklarerat hela den västafrikanska sub-regionen fri från ebolaviruset.
På det lilla gästhus där jag bor strax utanför centrum i Freetown utbryter genast livlig aktivitet. På verandan ut mot Kongodalen där man vanligtvis endast kan höra ljudet av enstaka skratt, dämpat sorl från en skola, musik från en bar som tycks vara öppen dygnet runt, avlägsen trafik, och pågående gudstjänster morgon som kväll, kallar ägarinnan snabbt till sig all personal. Rappa och stränga instruktioner delas ut. Alla de säkerhetsanordningar och försiktighetsåtgärder som har utvecklats under det senaste året återinförs inom loppet av några timmar. Handspritsflaskorna plockas åter fram, stora plasttunnor för handtvätt vid alla ingångar, och obligatorisk temperaturmätning vid infarten till egendomen.
Senare samma dag återvänder jag till gästhuset efter en promenad från centrum, en sträcka på tre kilometer eller så. Fredagskommersen är i full gång längs gatorna. Trafiken kryper sakta fram. Eftermiddagssolen bränner varm. Feberkontrollen vid ytterporten visar på 38.6 grader. Den unga säkerhetsvakten förklarar nervöst att han har stränga order att inte släppa in någon som har mer än 37.5 grader och jag får snällt vänta i skuggan under trädet tills temperaturen har kommit ner. Implementeringen av de till synes strikta riktlinjerna är dock sporadisk och redan lite mer än ett dygn senare, när jag återvänder till gästhuset sent på lördagsnatten efter en längre barrunda, så vinkas jag bara förbi av en sömndrucken nattvakt.
På gatorna i Freetown möts beskedet om det nya utbrottet av blandade reaktioner. Några snabba skämt om till synes obegripliga och ibland missriktade säkerhetsåtgärder och söndertvättade och nariga händer. Beskedet om att regeringen trots det nya fallet har läget under kontroll möts av några förhoppningsfulla instämmanden, några ironiskt höjda ögonbryn, men framför allt vaga axelryckningar som tycks signalera: vi får väl se. Dessutom, spekulationer – inte alltid enbart skämtsamma – om det bekväma för den sittande regimen att kunna behålla undantagstillståndet, som bland annat innebär ett förbud mot politiska demonstrationer, ett tag till. Men också: försiktighet, nervositet. Trots att jag har hört talas om det innan jag åkte, så glömmer jag bort mig hela tiden. Vana trogen hinner jag flera gånger sträcka fram handen till nya bekantskaper och krama vänner innan jag kommer på mig själv. Det där korta ögonblicket av tvekan. En befolkning som på kort tid har vant sig vid att hälsa på avstånd, nicka, eller ta tag i armen eller armbågen istället. Samtidigt, det var ju flera månader sedan nu. Livet har ju i stort sett återgått till det normala. Och ingen vill ju verka oartig eller avvisande mot en långväga gäst.
Bland vänner och bekanta förs diskussioner om de mer långsiktiga effekterna av krisen. En läkare berättar om de studier som nu genomförs på alla de tusentals dokumenterade överlevarna av viruset. Hur biverkningarna skiljer sig åt. Hur lite man egentligen vet med säkerhet om hur länge viruset egentligen kan överleva i kroppsvätska i isolerade delar av kroppen, och hur det kan fortsätta smitta. Om det mödosamma och metodiskt arbete som återstår innan man verkligen kan säga att faran är över. Om den svåra uppgiften att försöka övertala människor som precis fått livet tillbaka om vikten av att fortsätta iaktta försiktighet.
En god vän berättar om hur nära relationer, grannsämja och förtroende har påverkats i den lilla byn där han bor strax utanför huvudstaden. Om den dagen när hans gravida fru plötsligt fick hög feber. Hur han stannade hemma och tog hand om henne i flera dagar och drog för gardinerna så ingen skulle kunna se och rapportera till myndigheterna. Stränga förmaningarna till barnen att vara tysta, att inte berätta för någon i skolan. Lättnaden när temperaturen gick ner. Vanlig feber bara, faran över. Och om den dagen när sirenerna närmade sig byn och inte bara körde förbi som vanligt utan saktade in. Hur min vän höll andan medan han undrade vart ambulansen skulle stanna. Han började räkna. Ett, två, tre, fyra, fem hus bort. En liten pojke förs ut till ambulansen. Han har varit på besök i Makeni och träffat en farbror som är traditionell medicinman. Ett par dygn senare kommer ambulansen igen och båda föräldrarna följer med. Ingen av dem kommer tillbaka igen. En snabb kalkylering i huvudet, utfrågning av barnen. När träffade vi någon ur den familjen senast?
Andra historier vittnar om mer vardagliga svårigheter. Tristessen. Ibland utegångsförbud flera dagar i sträck. Hamstrandet av varor. Bristen på sociala sammankomster. Vägspärrarna. Svårigheten att försörja sig, behålla sitt jobb, dra in nya uppdrag och pengar, och höjda priser. Om hur den eviga kampen för ekonomisk överlevad fick nya dimensioner. Många vänner som fått sin huvudsakliga försörjning via de internationella organisationer som vanligtvis är verksamma i Sierra Leone fick se sig om efter andra möjligheter när lokalkontor tillfälligt stängdes och medel omdirigerades från det vanliga biståndet till katastrofbistånd. En del personer har förstås kunnat utnyttja situationen till sin fördel, och erbjuda sina tjänster till högstbjudande.
De höjda priserna är en av de konkreta skillnader som man märker av som besökare. Den stärka amerikanska dollarn ger mer lokal valuta i fickorna, men skillnaden försvinner snabbt i ljuset av höjda matpriser, hotellkostnader och transportkostnader. En annan märkbar men kanske mer subtil skillnad är de spruckna illusionerna angående de ljusa framtidsutsikterna. Tiden efter att President Koroma och hans parti (All People’s Congress, APC) kom till makten i valet 2007 – det andra valet efter det tioåriga inbördeskrigets slut – har annars präglats av en försiktig optimism. Trots en utbredd generell skepsis och brist på förtroende till den politiska eliten, lyckades Koroma ingjuta ett visst hopp om en alternativ framtid. Konkreta och synliga förbättringar gällande städernas infrastruktur – asfalterade vägar, förbättrad tillgång på elektricitet, gatubelysning – signalerade möjligheten att landet så småningom skulle kunna ta sig ur den ekonomiska bottenligan och sluta sig till skaran av afrikanska stater som långsamt verkar resa sig ur den förlamande fattigdomen på andra håll på kontinenten. Men ebolakrisen har brutalt grusat alla sådana föreställningar. Epidemin blottade de svaga och ineffektiva statsstrukturerna, de resurssvaga institutionerna och de i grunden oförändrade politiska mekanismerna. Inte ens de mest trogna bland regeringspartiets supportar tycks längre uppbåda särskilt mycket entusiasm för landets framtid. ”Man kan inte äta asfalt”, konstaterar en icke-tjänstgörande militär officer och luttrad APC-anhängare krasst, och tar ytterligare en klunk av sin öl.
Den lilla avtagsvägen som leder till mitt gästhus illustrerar reformernas bräcklighet med all önskbar tydlighet. Vid mitt besök i samband med valet 2012 asfalterades den första delen av gatan med en imponerande hastighet. Varje dag ända fram till valdagen gjordes snabba framsteg. Den varma asfalten lyste svart i solen. Redan dagen efter valet stod maskinerna stilla. Ett år senare, i december 2013, var maskinerna borta och vägarbetet hade tystnat. I januari 2016 har vägen krackelerat betydligt, stora hål gapar i asfaltstumpen som nu är helt övertäckt av röd sand. Om möjligt är vägen nu mer svårframkomlig än någonsin tidigare.
I många andra länder hade det politiska misslyckandet som möjliggjorde ebolaepidemins katastrofala utbredning haft direkta konsekvenser i form av omfattande avsättningar av ansvariga ministrar och tjänstemän och kanske krav på nyval. I Sierra Leone har den politiska debatten på senare tid istället handlat om den kampanj som pågår för att president Koroma ska beviljas tillstånd att frångå den rådande konstitutionella ordningen och förlänga sitt nuvarande mandat från fem till sju år. Det planerade valet i november 2017 skulle i så fall skjutas fram till november 2019. Som prejudikat hänvisar man till det undantag som gjordes för president Kabbah i samband med krigsslutet, då presidentens mandatperiod förlängdes på ett liknade sätt för att möjliggöra hållandet av fredliga val.
En del personer nickar instämmande. Visst är det så att krisen omöjliggjort flera planerade reformer från regeringen sida. Kanske borde de ges en extra chans att få visa vad de går för. Andra påpekar dock att ett förslag i linje med detta presenterades redan långt innan ebolakrisens utbrott. Vid tiden för mitt senaste besök, i december 2013, cirkulerade envisa rykten om att Koroma hade för avsikt att söka en tredje mandatperiod. Kanske har dock just den modellen för att säkra makten kommit att betraktas som något riskabelt i ljuset av utvecklingen i Burundi. Trots detta så är det omöjligt att inte också notera andra paralleller. Precis som i fallet med regeringspartiet CNDD-FDD i Burundi, så vittnar centralt placerade personer inom APC om den totala frånvaron av en successionsplan. De senaste åren har också avslöjat flera interna stridigheter och blottat ett knivskarpt positionerande inom partiet, inte minst den skandalomsusade avsättningen av vice-presidenten Sam-Sumana.
Ebolakrisens efterspel skulle kunna innebära ett guldläge för den politiska oppositionen. Men det andra största partiet och den enda egentliga existerande utmanaren till APC (Sierra Leone People’s Party, SLPP), är också indraget i en långvarig och stundtals våldsam intern maktkamp, och har inte haft förmåga att utnyttja situationen till sin fördel. I likhet med många andra unga afrikanska demokratier så existerar oppositionen mest på pappret, och SLPP är för tillfället för upptaget av att kämpa för sin egen överlevnad för att kunna dra nytta av regeringens blottade svagheter.
Ebolakrisens utbrott och dess hantering i Sierra Leone kan betraktas som det ultimata lackmustestet för den freds- och statsbyggnadsprocess som inleddes under internationell ledning efter inbördeskrigets slut 2002. Resultatet visar att även om landet har kommit en lång väg sedan dess och att risken för förnyade väpnade stridigheter alltjämt måste betraktas som väldigt liten, så återstår det mycket innan de statliga institutionerna och de samhälleliga funktionerna förmår att effektivt hantera och lösa interna kriser och förhindra dem från att eskalera bortom kontroll. För det krävs det långgående och vidsträckta reformer som på djupet förändrar det politiska systemet och samhällets styrning: en genuin decentralisering av den politiska makten och fördelningen av de ekonomiska resurserna, ekonomisk tillväxt med förutsättning att faktiskt leda till ekonomisk utveckling och en satsning på högre utbildning. Utan sådana reformer riskerar Sierra Leone att fortsätta sin politiska och ekonomiska kräftgång och dagens biståndsprojekt att bli morgondagens väggropar.
Mimmi Söderberg Kovacs
Mimmi Söderberg Kovacs är forskningsledare på Folke Bernadotteakademin (FBA). Hon var tidigare verksam som forskare och lärare på Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet samt på Nordiska Afrikainstitutet (NAI) i Uppsala.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar