ANALYS Varför har inte Sverige – ett av världens mest jämställda länder – fler kvinnor i Försvarsmakten? Robert Egnell, chefsredaktör och professor, funderar över detta, pekar på några internationella lärdomar och slår ett slag för kraftigt ökade ansträngningar – det handlar trots allt om organisationens förmåga att lösa sina uppgifter.
Sverige är världsledande avseende genderperspektiv i militära insatser och har under det senaste årtiondet gått igenom en imponerande förändringsprocess med Nordic Center for Gender in Military Operations som det viktigaste flaggskeppet. Sverige är även ett av världens mest jämställda länder. Trots detta domineras Försvarsmakten alltjämt fullständigt av män. Man skulle kunna skylla detta på yrkets eller krigets natur, men med endast 5% kvinnor inom officerskåren ligger Sverige långt ner även i internationell jämförelse. USA har ca 15% (drygt 200,000) kvinnor, Canada, Storbritannien, Frankrike och Australien har alla mellan 10-20% kvinnor. Norge är det mest intressanta exemplet då man från 2015 har infört allmän värnplikt för både män och kvinnor. Varför är Försvarsmakten så dålig på att rekrytera kvinnor? Vilka konsekvenser får detta? Vad gör andra länder för att rekrytera kvinnor?
Kvinnors effekt på operativ kapacitet
Varför är bristen på kvinnor överhuvudtaget ett problem? Jämställdhet kunde vara det enkla svaret, men givet FM:s unika uppgift att med väpnad strid försvara landet så brukar det argumentet tyvärr inte räcka. Vi måste därför även lyfta fram det faktum att jämställdhet inte bara är något gott i sig självt utan även något som kan öka FM:s förmåga att lösa sina uppgifter – både nationellt som internationellt.
I de flesta professionella militära organisationerna (i denna text definierade som organisationer med frivilligt rekryterade och anställda soldater och officerare) är rekryteringen ett stort problem. Dels för att fylla alla positioner, dels för att rekrytera den kompetens och talang som är önskvärd. Att inte utnyttja den resurspool som kvinnorna utgör har vi helt enkelt inte råd med.
Utöver att bredda rekryteringsbasen kan kvinnor också utföra vissa uppgifter och tillföra specifika kompetenser som organisationen behöver. Jag är dock medveten om att det med dessa argument finns en stor risk att fastna i en essentialistisk fälla som typecastar kvinnor i vissa roller och med vissa kompetenser. Låt mig trots detta lyfta fram några exempel. Mest uppenbart ur ett militärt operativt perspektiv är att kvinnor ökar möjligheten till kontakt med kvinnor i många samhällen, vilken i sin tur skapar en bredare och bättre underrättelseinhämtning av den lokala miljön och kulturen. Därmed skapas en bättre förståelse för och interaktion med lokalbefolkningen, vilket i sin tur kan skapa större legitimitet för förbandet. Några exempel är Gender Field Advisors och Female Engagement Teams som skapar kontakter där män inte har access.
Kvinnor kan också främja civil-militär samverkan i insatsområdet. Sociala och kulturella skillnader mellan militära män och humanitära kvinnor har ofta skapat stor friktion, och kvinnor kan överbrygga en del av de onödiga motsättningarna. Andra specifika uppgifter där kvinnor – inte genderperspektiv – behövs, är hanteringen av kvinnliga kombattanter i samband med demobiliserings- och reintegreringsprocesser. De kan även intervjua offer för sexuellt våld, vara mentorer till kvinnliga poliser och militärer i SSR-processer. Kvinnliga officerare och soldater kan dessutom mer generellt vara förebilder för kvinnor som kan inspireras att utmana traditionellt mansdominerade samhällsstrukturer.
Mest intressant är dock kvinnors potential att bidra till en effektivare organisationskultur. Ledare på olika nivåer har pekat på att könsintegrerare enheter tenderar att uppvisa ett ”mognare” beteende. Det finns dock konstigt nog väldigt lite forskning på detta inom det militära. Inom businesslitteraturen är det dock sedan länge klargjort att företag med könsintegrerade styrelser tjänar mer pengar och att effektiviteten i arbetslag också ökar med könsintegrering. Det är inte orimligt att anta att militära organisationer kan få samma positiva effekter.
Rekrytering av kvinnor
Kvinnors möjligheter att göra karriär inom svenska försvaret förändrades 1980 när lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet trädde i kraft. Implementeringen tog emellertid tid och det dröjde till 1989 innan samtliga tjänster öppnades inom försvaret. Försvarsmakten har sedan dess haft svårt att locka kvinnor till den militära professionen. Anledningen är sannolikt inte att Försvarsmakten är exceptionellt ogästvänlig för kvinnor, speciellt inte i internationell jämförelse, utan förklaringen tycks primärt ligga i arvet från den allmänna värnplikten för män.
Alla professionella militära organisationer kämpar med rekrytering för att fylla samtliga tjänster och kanske än mer för att rekrytera den talang och kompetens som är önskvärd. För att göra detta har de inte lyxen att exkludera 50% av befolkningen utan kvinnor har blivit en naturlig del av organisationerna – även om de ofta varit begränsade till icke-stridande befattningar. I samband med detta har också rekryterare och marknadsförare lärt sig att även rikta in sig mot den kvinnliga målgruppen.
Två ytterligare områden betonas i internationell rekrytering och att få kvinnor att stanna i yrket. Å ena sidan handlar det om att öppna upp samtliga befattningar för kvinnor så att de kan konkurrera med sina manliga kollegor på lika villkor. Det handlar främst om stridande befattningar där infanteri och specialförband oftast utgör de mest debatterade förbanden. Under de senaste två åren har en våg av ny policy på detta område sköljt genom USA, Storbritannien och Australien för att nämna några exempel. Implementeringen går dock långsamt och det organisatoriska motståndet är på sina håll mycket stort.
Å andra sidan handlar det om att skapa en bättre arbetsmiljö för kvinnor inom det militära. En mindre andel kvinnor trivs i den maskulina militära miljön, men för bredare rekrytering krävs nog även justering av organisationskulturen. Många länder, inte minst USA, men också Storbritannien och Australien, brottas med stora problem avseende sexuella trakasserier och våldtäkter inom militären. Att förändra organisationskultur och värdegrund är dock en svår uppgift som kräver förändring av rekryterings-, utbildnings- och befordringsprocesser.
Försvarsmakten framåt
Sverige har sedan länge öppnat alla positioner för kvinnor, och även om sexuella trakasserier alltjämt förekommer i alltför hög utsträckning (drygt 24% av FM:s kvinnor har utsatts enligt en studie från 2009) så tycks det vara ett minskande problem. Inga våldtäkter har rapporterats så långt det institutionella minnet sträcker sig (vilket i och för sig låter närmast suspekt bra). Många av de åtgärder som genomförs internationellt är med andra ord redan hanterade i Sverige – förutom det faktum att Försvarsmakten nyligen lämnat värnpliktssystemet bakom sig. Det tar naturligtvis lite tid innan yrkesförsvaret får ordentligt genomslag, innan rekryterare hittar rätt och en kritisk massa och förändrad kultur skapas. De första åren av yrkesförsvaret visar i alla fall på något ökande siffror även om trenden är långsam.
Det handlar om att att kvinnor i 20-årsåldern måste bli övertygade om att FM är en organisation där de kommer att trivas, där deras kompetens och personlighet uppskattas, och där det finns goda möjligheter att utvecklas. FM är alldeles uppenbart inte där ännu och organisationen måste ta detta på allvar och avsevärt öka ansträngningarna. I slutändan handlar det trots allt om organisationens operativa effektivitet.
Robert Egnell
Chefredaktör, professor vid Försvarshögskolan och senior fellow vid Georgetown University.
En tidigare version av artikeln publicerades i Vårt Försvar Nr. 3 2014.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lotta Ekvall säger
Det här är en fråga som jag funderat mycket över. Precis som du så tror jag att en del av problemet handlar om den maskulina kulturen och atmosfären inom FM. Men det är nog inte hela sanningen. Jag har en fundering om att det också beror på att kvinnor har många andra möjligheter och därför ”dissar” FM. Att vi i Sverige dessutom har en av de mest segregerade arbetsmarknaderna måste också analyseras. Hoppas verkligen att vi snart får träffas å yrkes vägnar och utbyta erfarenheter och idéer, det har varit nära några gånger men ännu inte blivit av.
Robert Egnell säger
Tack för kommentaren Lotta! Klart vi måste se till att ses! Jag tror att ett annat problem kan vara att samhället har en ganska mossig bild av FM från värnpliktens glada dagar då en stor del av uppgiften handlade om att ”förvandla pojkar till män”. Denna bild är naturligtvis inte längre relevant och frågan blir hur den kan ersättas med en modernare bild som förhoppningsvis kan leda till att fler unga kvinnor (och män) söker sig till yrket. Då problemet varit påtagligt under lång tid borde naturligtvis FM undersökt detta genom enkäter och opinionsundersökningar. Hur ser svensken på FM och officersyrket? Kanske finns dessa undersäkningar också – men jag har inte sett något…
Anders Claréus säger
Jodå, vi har undersökningar om kvinnors inställning till båda yrken i FM och generellt till Försvaret. Den typen av undersökningar bedriver vi löpande. Jag skulle inte göra dem rättvisa genom att på detta begränsade utrymme redovisa dem här, men väldigt förenklat har kvinnor t ex en mer negativ inställning till att bära vapen och är mer misstänksamma till FM. Detta är en ganska långsiktig trend, som har en hyfsat lång historik. Grundinställningen har sin logik, ingen vettig människa gillar väl egentligen vapen, det man måste göra är att kontextualisera vapen och vapenanvändning. Ibland är de nödvändiga, tyvärr.
Anders
Anders Claréus säger
Så glömde jag också de senaste SOM-undersökningarna, där svenska folkets inställning till försvaret undersöks. Dessa är finansierade av FM.
Allt gott,
Anders
Robert Egnell säger
Misstänkte att ni hade det Anders – intressanta perspektiv dessutom!
Andreas säger
Norge var så illa tvungna att införa en riktig allmän värnplikt enligt dåvarande Chefen för Kungens Livgardet. Männen räckte inte längre till i volym med de ökade antalet som ej klarar testerna bl.a pga ökade allergier och sänkt fysisk standard.
I Sverige i dag är det bara 50 % av männen som klarar de lägsta kraven i årskull en. Blir alltså även sannolikt ett problem här i Sverige om vi ska öka främst Arméns storlek.
Att det bara var män som gjorde vpl automatisk skulle innebära att det skulle bli dålig rekrytering av kvinnor, tycker jag inte det går Empiriskt att bevisa. Det tar lång tid förändra många attityder (inte alla). Ofta räcker inte en mansålder.
Samtidigt som kvinnor fick rätt till alla befattningar i försvaret, så började nedrustning av försvaret. Muren föll och försvaret ”behövdes inte” var nog ”ett särintresse” i de politska kretsarna än vad som officiellt sas.
Dessutom begicks ett antal fel när det började komma intresserad kvinnor. Hur kunde det tex ta runt 20 år att få fram underkläder till kvinnor!?
Ej heller att glömma är att de svenska frivilligorganisationerna, idag med ca 400 000 medlemmar innehåller en mycket stor andel kvinnor. Kvinnor som annars säkert ett antal sökt till försvaret om dessa organisationer ej fanns.
Sedan blir jag trött på att höra då många pratar om att vpl gjorde män av pojkar, lärde dem ordning och reda osv.
Det var absolut inget mål i sig, det var en konsekvens av att gjorde man fel, kunde en själv eller någon annan dö. Där och då även i den fredstid utbildningen, vilket förövrigt har hänt några få gånger under åren, men med erfarenhet av att utbilda soldater, otroligt sällan med tanke på vad vi utbildade i.
Misstänker att det är farligare att cykla i Stockholm än vad det är att bli utbildad soldat.
Andreas säger
Har alltid varit av övertygelsen att försvaret skulle bli bättre och effektivare med många fler kvinnor. Vi borde infört allmän vpl redan på 70 talet.
Norge var så illa tvungna att införa en riktig allmän värnplikt enligt dåvarande Chefen för Kungens Livgardet. Männen räckte inte längre till i volym med de ökade antalet som ej klarar testerna bl.a pga ökade allergier och sänkt fysisk standard.
I Sverige i dag är det bara 50 % av männen som klarar de lägsta kraven i årskull en. Blir alltså även sannolikt ett problem här i Sverige om vi ska öka främst Arméns storlek.
Att det bara var män som gjorde vpl automatisk skulle innebära att det skulle bli dålig rekrytering av kvinnor, tycker jag inte det går Empiriskt att bevisa. Det tar lång tid förändra många attityder (inte alla). Ofta räcker inte en mansålder.
Samtidigt som kvinnor fick rätt till alla befattningar i försvaret, så började nedrustning av försvaret. Muren föll och försvaret ”behövdes inte” var nog ”ett särintresse” i de politska kretsarna än vad som officiellt sas.
Dessutom begicks ett antal fel när det började komma intresserad kvinnor. Hur kunde det tex ta runt 20 år att få fram underkläder till kvinnor!?
Ej heller att glömma är att de svenska frivilligorganisationerna, idag med ca 400 000 medlemmar innehåller en mycket stor andel kvinnor. Kvinnor som annars säkert ett antal sökt till försvaret om dessa organisationer ej fanns.
Sedan blir jag trött på att höra då många pratar om att vpl gjorde män av pojkar, lärde dem ordning och reda osv.
Det var absolut inget mål i sig, det var en konsekvens av att gjorde man fel, kunde en själv eller någon annan dö. Där och då även i den fredstid utbildningen, vilket förövrigt har hänt några få gånger under åren, men med erfarenhet av att utbilda soldater, otroligt sällan med tanke på vad vi utbildade i.
Misstänker att det är farligare att cykla i Stockholm än vad det är att bli utbildad soldat.
Anders Claréus säger
Intressant och relevant artikel, Robert! Det är nog ingen i FM som inte håller med dig och precis som du säger är det en överlevnadsfråga på sikt. Som tidigare kommentatorer påpekat har vi av hävd och tradition inom vissa områden och av historiska skäl en segregerad arbetsmarknad. Barnskötare, förskolelärare har av hävd varit en kvinnlig ”domän”, där dominansen har varit svår att bryta, å andra sidan verkar polisen, åtminstone delvis lyckats. Tidigare manligt dominerade yrken, t ex lärare som fått ett stort inflöde av kvinnor har å andra sidan sjunkit i status (och relativt löneläge). Frågan är inte lätt att lösa, men onekligen är det märkligt att ”världens mest jämställda land”, under lång tid inte lyckas förändra könsfördelningen inom vissa yrken. Fortsatt träget arbete, tror och hoppas jag, kommer dock förändra detta på sikt. Inte minst teknikutvecklingen kommer att bidra till det. ”Muskler” kommer att slås ut av ”hjärna”, inte minst inom den militära sektorn.
Anders
Robert Egnell säger
Tack för kommentar och kloka perspektiv – som vanligt! Håller med dig, men tror också att det i vissa delar handlar om behov av större självreflektion. 1. Är FM en arbetsplats där kvinnor och män känner sig lika välkomnade och upplever samma utvecklingspotential? Om man kan svara ja på fråga 1. blir 2. Utstrålar FM verkligen den bilden till övriga samhället? Problemet är naturligtvis att om det finns ett problem i svaret på fråga 1. (medvetet eller omedvetet), så kommer reklamkampanjer och rekryteringsdrives att ha mkt begränsad effekt. Ser fram emot att diskutera detta mer!
Anders Claréus säger
Det är en viktig poäng, Robert. Nej, jag tror tyvärr inte FM är en arbetsplats där kvinnor alltid känner sig välkomna och har möjligheten att göra karriär. Dels är antalet kvinnor inom militära positioner generellt alldeles för lågt, dels finns det alltför få kvinnliga högre militära chefer, som kan fungera som inspiration och förebilder. Det sista är väl ett resultat av det första. Jag hoppas att träget arbete kan förändra det framåt och att vi kan attrahera kvinnor genom fortsatt arbete och allt bygger i slutändan på att vi är en attraktiv arbetsgivare för alla lämpliga. Men det klart, för den otålige tar det lite väl lång tid. Det är en synpunkt jag har full förståelse för.
Frida Johansson säger
Vilken intressant, saklig och viktig artikel! Tack! Som officer håller jag både med och känner igen mig.
Extra bra i denna artikel var sakligheten och förklaringen till varför vi behöver fler kvinnor, som annars kan hamna i skuggan av att vi bara ska ha det för jämställdhetens skull. Och jag får uppslag till eget uppsatsområde inom organisationsteorin!
Robert Egnell säger
Stort tack Frida! Hör av dig om du skriver på området!
Patrik Selling säger
Att andra länder har fått större andel kvinnliga anställda i sina försvarsmakter, på alla nivåer, beror enligt min mening och erfarenhet på att de har taggat ned de individuella kraven. Det betyder att jämlikhetsprinciper väger tyngre än ”särintressets” tekniska krav. Å andra sidan kan försvarsmakterna anpassa sig med mer fokus på samverkan och synergier. Intressant att Sverige faktiskt inte riktigt lyckats i detta.
Frida Johansson säger
Skulle man kunna vända på det och säga jämlikhetskraven väger inte lika tungt som särintressets tekniska principer?