Konsten att krossa Irak

Den irakiske ingenjören Faris Amana, bosatt i staden Hilla söder om Bagdad, blickar tillbaka på vad Irak har gått igenom under det senaste halvseklet. Han ser ett mönster av förstörelse och drar slutsatsen att det som drabbat irakierna har varit ett medvetet sätt att krossa en nation.

Låt oss blicka tillbaka på händelseutvecklingen i Irak och dess grannländer under de senaste 40 åren. Vad vi ser då är ett förprogrammerat scenario för att förstöra ett land.

Låt oss sedan räkna upp sådant som utgjorde Iraks starka sidor för ett snart halvsekel sedan.

För det första hade landet då en brokig befolkningsmosaik bestående av olika etniciteter, trosuppfattningar och religiösa doktriner (tillsammans kunde de delas in i mer än 20 olika befolkningsgrupper).

För det andra hade Irak för 40 år sedan en oljeproduktion på cirka 3,5 miljoner fat om dagen. Kapaciteten att raffinera olja ökade när landets största raffinaderi togs i bruk i Baiji för 30 år sedan. Utöver det har vi de stora floderna: Eufrat flyter 116 mil genom Irak, medan Tigris lopp är på 140 mil. Med hjälp av fördämningar kunde dessa båda floder säkra jordbrukets vattenförsörjning.

För det tredje hade Irak en brett utbud av mellanstora och lätta industrier som täckte inhemska behov. Värt att nämna är den petrokemiska industrin liksom tillverkningen av textilier, matolja, rengöringsmedel, läkemedel, vitvaror som kylskåp, luftkonditioneringsanläggningar, värmefläktar och radiatorer. Därtill fanns också fabriker som tillverkade mattor, socker, livsmedelskonserver, konstgödsel etcetera.

Irak hade andra starka sidor i mitten av 1970-talet.

En armé med en enorm vapenarsenal. Tillräckligt många välutbildade piloter för att bemanna alla stridsflygplan. En civil flygplansflotta med välutbildade piloter. Ett uppbåd av ingenjörer, läkare och andra akademiskt utbildade. Universitet med sansad och seriös utbildning. Väl utbyggd infrastruktur. Myndigheter som sörjde för att arbetslösheten var minimal. En stabil guld- och valutareserv i statliga banker, vilka backades upp av ett seriöst bankväsende. Ett bråddjupt kulturarv.

Vad fanns det mer?

Låt oss backa bandet till det åtta år långa kriget mellan Iran och Irak, 1980-1988. Detta krig blev som en kvarn som malde ned båda länders arméer, medan miljarder och åter miljarder dollar gick upp i rök utan att någondera parten kunde utropas till verklig segrare.

Under Kuwaitkriget 1991, som blev följden av att Irak hade invaderat Kuwait året innan, maldes Iraks enorma vapenarsenal ned i ännu en kvarn – medan själva armén skonades. En av mina släktingar berättade en märklig historia: Tillsammans med tre andra pansarsoldater satt han i en stridsvagn nära staden Basra i södra Irak, då de plötsligt fick syn på en amerikansk soldat som vinkade åt dem att lämna stridsvagnen. Sedan de tagit till flykten omintetgjordes stridsvagnen av en raket. Jag har hört flera andra krigsveteraner från 1991 berätta liknande historier från andra fältslag. Hur ska det tolkas?

Kuwaitkriget blev inte bara en kvarn som malde ned Iraks vapenarsenal. Även landets infrastruktur i form av broar, vägar, fabriker, raffinaderier, oljefält, elverk etc attackerades. Förstörelsen av infrastrukturen innebar att en viktig del av Iraks styrka som nation krossades.

På det följe år av sanktioner, särskilt på 1990-talet. I min hemstad Hilla (platsen för antikens Babylon) kunde jag vid denna tid till min förvåning se järnvägsvagnar passera förbi söderut, lastade med dadelpalmer. När jag senare fick höra att irakiska bönder sålde palmerna till Gulfstaterna för att klara sig ekonomiskt under sanktionerna var jag inte längre lika förvånad. Före sanktionerna hade Irak 32 miljoner dadelpalmer som bar frukt. Idag finns inte ens 8 miljoner träd kvar. Betänk vilken förlust detta är.

Sanktionspolitiken mot Irak var på många sätt tragikomisk och de så kallade smarta sanktionerna hindrade Irak från att importera teknologi. Motiveringen var att det skulle hindra Saddam Hussein (president och diktator 1979-2003) från att skaffa sig massförstörelsevapen. I efterhand erkände världen att massförstörelsevapnen förstördes i Irak redan innan USA invaderade landet 2003.

Efter USA:s invasion, när Saddamregimen störtades, utsattes irakierna för väldiga påtryckningar att acceptera en ny regim. Men resultatet blev att andra korrumperade politiker kom till makten i stället för Saddam Hussein. De nya makthavarna plundrade landet på åtskilliga miljarder dollar som de investerade utomlands, medan landet lämnades utarmat, utan nödvändiga investeringar i infrastrukturen. Två gånger under USA-styrkornas invasion av Irak såg jag amerikanska soldater passivt stå och se på eller uppmuntra mobben att råna banker, plundra museer på deras konstskatter eller stjäla maskiner från fabrikerna. Självklart var denna förstörelse avsiktlig.

På senare tid har USA och Saudiarabien pressat oljepriset nedåt, vilket i sin tur har skapat underskott i Iraks statsbudget. Det drabbar oss hårt nu när vi blöder i det kostsamma kriget mot IS/Daesh. Irak töms bit för bit på sina tillgångar.

Efter Saddamregimens fall 2003 genomgick Irak en kritisk fas, när många av de som varit stridspiloter i kriget mot Iran på 1980-talet mördades. En vän till mig förklarade det som Irans hämnd. Men det är bara halva sanningen. Iran är en huvudaktör i regionen. Ett försvagat land (som Irak) är lättare att köra över än ett starkt. Och stridspiloterna hade behövts i ett starkt Irak. Men Irak utgör idag den främsta försvarslinjen för Irans självförsvar! Det har också begåtts en rad mord på en rad andra nyckelgrupper som höga officerare, generaldirektörer, ingenjörer, läkare. På så vis har Irak tömts på sin elit.

Turkiets utbyggnad av stora vattenkraftsdammar där Eufrat och Tigris rinner upp påverkar också flödena i Irak negativt. Därtill kommer läckage av vatten från de stora floderna på irakiskt territorium. Allt det här minskar vår avkastning i jordbruket.

Irak är idag en nettoimportör av grönsaker och andra viktiga grödor. Dessutom lider vi av miljöförstöring, som ödelägger träskmarkerna i södra Irak vilket i sin tur betyder att fågel- och djurlivet utarmas. Vi har problem med vattenföroreningar som orsakar folkhälsoproblem. Den vattenmängd som vi kan dämma upp sjunker, vilket i sin tur minskar elproduktionen i vattenkraftverken.

Nu ser ännu en av Iraks forna starka sidor ut att försvagas: utbildningssektorn.

Efter Saddamregimens fall inleddes en satsning på privata college och universitet. Men de som utexamineras från dessa privatägda högskolor har ofta dålig utbildning, vilket drar ned standarden på statsförvaltningen och privata företag. Det i sin tur leder till att de statliga myndigheternas verksamhet bedrivs med allt sämre kvalitet. Men då utfärdas i stället lagar som medger att offentliganställda kan kunna läsa upp sina betyg och höja sina löner – utan att deras kunskaper egentligen har blivit så mycket bättre. Resultatet blir en form av avveckling i stället för utveckling.

Men det allra värsta som Irak kan råka ut för är försöken att krossa vår sammanhållning genom att inympa ett sekteristiskt tänkande som slår sönder vår befolkningsmosaik och som får irakier att ta till vapen mot varandra.

Faris Amana (översättning från engelska: Bitte Hammargren)

Faris Amana är en irakisk ingenjör, som på 1970-talet utbildades i Mosul, en stad som terrorgruppen IS/Daesh numera har kontroll över. Som en följd av den nuvarande irakiska regeringens budgetproblem tvingas statsanställda gå i pension vid 60 års ålder, något som just drabbat Faris Amana, 61 år. Hans kommentar:

Detta är ett löjligt sätt att försöka lösa budgetkrisen eftersom det leder till att statsförvaltningen går miste om nödvändig expertis medan mindre erfarna premieras. Även det kan ses som en del av förstörelsen av Irak och bidrar till att människor hyser allt mindre tilltro till regeringen.

Artikeln är ursprungligen publicerad i den arabiska tidskriften al-Hiwar a-l-Mutamaddin (Modern discussion).

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Bitte Hammargren, redaktör Mellanöstern.