Freden i Colombia kommer allt närmre. En konflikt med över sex miljoner internflyktingar och 50 våldsamma år på nacken är på väg att ta slut. Men till vilket pris? Mänsklig Säkerhets nya Latinamerikaredaktör Elin Stenung, bosatt i Bogotá, kommenterar i sin första krönika den pågående fredsprocessen.
”Med freden kommer vänskapen, den knyts med starka band. Och banden binder ont vid gott och knyter falskt vid sant…”
Min mamma har alltid varit ett stort fan av Hoola Bandoola Band och som liten kunde jag i princip alla texter utantill. Men just den, Till Melanie, gillade jag aldrig riktigt. Jag förstod inte hur fred inte kunde vara det bästa och hur en skulle kunna vilja ha något annat än just fred? Idag, när jag bor mitt i fredsförhandlingarnas Colombia förstår jag texten bättre.
Snart är freden här, freden är nära. Så lät det i såväl colombianska som internationella medier i slutet av förra året när ett stort steg mot undertecknandet av ett fredsavtal togs i Havanna mellan regeringen och FARC-gerillan. De båda parterna hade förhandlat sig fram till en överenskommelse om den punkt som varit den största diskussionen, om den så kallade övergångsrättvisan där eventuella straff beslutas, vilket betyder att fyra av sex punkter på agendan är avklarade. Regionens mest utdragna konflikt, med cirka sex miljoner internflyktingar, över 50 år av våld, kidnappningar, tvångsrekryteringar och sexuella övergrepp från såväl gerillagrupper, som paramilitärer och militären, ska nu få ett slut. Bilden av president Juan Manuel Santos och FARC-gerillans representant Rodrigo Londoño Echeverri (alias Timochenko) som skakar hand iklädda vita skjortor har kallats historisk. Nu, nu är det nära sas det, i mars 2016, om bara två månader ska freden vara ett faktum. Den ska lägga sig som ett läkande täcke över landet. Visst låter det fantastiskt?
Men vägen till social rättvisa är lång.
Fredsavtalet innebär att så kallas negativ fred uppnås mellan de förhandlande parterna. Detta betyder på pappret en bilateral vapenvila där det direkta, fysiska våldet uteblir. Men många sociala organisationer är avvaktande och väljer att använda begreppet post-avtal, istället för postkonflikt, då de menar att konflikten i sig inte försvinner med signaturer på ett papper. Mycket arbete kvarstår efter avtalet och det som ofta uteblir i analysen är det faktum att Colombia sedan frigörelsen från kolonialmakten Spanien år 1810 markerats av politiska konflikter som uteslutande resulterat i våld. Den politiska makten är och har alltid varit centrerad till en ytterst liten elit och oliktänkande har historiskt sett tystats, mördats eller tvingats lämna landet, vilket lett till att ett stort antal politiska grupper tagit till vapen. Att i denna fas kommunicera hur en positiv fred, det vill säga total frånvaro av såväl direkt som indirekt våld, ska byggas på lång sikt och alternativa lösningar på konflikter med ickevåld som ledord kan praktiseras, är därför avgörande.
Colombia kan stoltsera med att vara regionens äldsta demokrati och landet har inte haft någon lång diktatur som många av sina grannar. Men i denna regionens äldsta demokrati hota människorättsförsvarare fortfarande till livet, trots pågående fredsförhandlingar. Mellan juni och september förra året utsattes enligt organisationen Somos Defensores, 174 MR-försvarare för attentat som direkt försatte deras liv i fara. Det mest skrämmande med detta är att det generellt sett är paramilitära grupper som redan demobiliserats som utsätter människor för dessa hot och inte FARC-gerillan.
Fredsförhandlingarna och det eventuella underskrivandet av avtalet är ett viktigt steg i Colombias historia och ett politiskt ställningstagande för en vilja till förändring av ett våldsparadigm där militära medel setts som det enda sättet att bekämpa gerillan. Men regeringen har inte lyckats kommunicera vad freden verkligen innebär och vilka positiva förändringar den kan föra med sig för befolkningen i stort. Gemene man vet inte vilka punkter som ingår i avtalet. Det är som om processen sker alltför långt borta, i utopiska tankar där på en ö i havet. De pressmeddelanden som når befolkningen är inte tydliga och många gånger hörs kritik i media mot överenskommelser som inte ens förekommer i avtalet. Bristen på enkel och tillgänglig information om vad som händer i Havanna gör att det fortfarande existerar stora oklarheter och polarisering i synen på förhandlingarna. För att implementeringen av avtalet ska bli verklighet måste regeringen lyckas övertyga befolkningen att fred genom förhandling och vissa kompromisser är den bästa utvägen. För att uppnå högsta möjliga demokratiska legitimitet ska nämligen en folkomröstning genomföras. Detta steg är ofrånkomligt då det är inskrivet som den sjätte och sista punkten i avtalet.
Siffrorna kring colombianernas inställning till förhandlingarna har förbättrats det senaste året. Trots det visar de senaste nationella mätningarna att över hälften av befolkningen fortsätter vara skeptiskt inställda till att fredsavtalet kommer att skrivas under och 70 procent är emot ett politiskt deltagande för demobiliserade FARC-medlemmar. Oppositionen med expresidenten Alvaro Uribe i spetsen eldar på den negativa bilden av förhandlingarna genom att understryka att regeringen Santos är mesig i sina krav och att gerillan tillåts styra förhandlingarna. Det talas även om att verklig politisk vilja inte existerar och att FARC-gerillan endast sitter vid bordet för att de inte har något annat val, att de är alltför svaga för att fortsätta sin kamp utanför lagens ramar.
Under den senaste veckan har även ny kritik riktats mot regeringen Santos efter försäljningen av ett av landets största, delvis statligt ägda energibolag, Isagén. Företaget såldes till ett kanadensiskt multinationellt bolag och kritiken som kommit från såväl höger som vänster har kopplats till fredsförhandlingarna. Det har hävdats att presidenten vill skynda på avtalet för att kunna sälja ut landet till internationella investerare, något som inte bara anses minimera Colombias möjligheter till ekonomisk suveränitet utan också ses som en handling som skadar byggandet av en positiv fred, där stora företag ska vara med och skapa arbetstillfällen för att öka den sociala jämlikheten.
Under nästa vecka väntas demonstrationer mot försäljningen och Bogotas före detta borgmästare Gustavo Petro uppmuntrar till nationell strejk.
Så, är det verkligen den här freden vi vill ha?
Elin Stenung
Elin Stenung är Latinamerikaredaktör på Mänsklig Säkerhet och kommunikatör på organisationen Urgent Action Fund (UAF). Hon bor i Bogotá där hon läser en masterexamen i politisk kommunikation.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Elin Stenung, redaktör Latinamerika, Kvinnor, fred & säkerhet.
Lämna ett svar